Tävla hos grannfrun

Fick ett ryck. Begav mig till Myrorna på Götgatan. Fet utdelning och fynd-lycka.

Nu rullar jag mig i underbar estetik. Kolla in!

Känner ni igen? Vill ni tävla?
Den som känner igen flest vinner en klassiker från 70-talet, en bok. Ge mig författare och titel - om ni kan.

Sarahs rum - och mitt

Sarah Sheppard-reportaget igen. Den sak jag funderat allra mest på sen jag träffade Sarah är en sak som hon sa om ett rum som påverkat henne. Ett rum i en Jan Lööf-bok som hon läste när hon var liten, ett rum hon minns och som har präglat henne.

"Kolla här", sa Sarah och visade mig rummet i boken.
"Så här ville jag ha det. Och vill nog fortfarande. Det här är det ultimata rummet. Ett slags källarrum med ett mikroskåp och en radio, varm och skönt."

Det där har jag tänkt på. Mitt motsvarande är nog Linneas rum. Jag kan ärligt säga att jag älskade det. Myset. Lugnet. Växterna och vattenkannan. Och anslagstavlan. Jag säger bara anslagstavlan. Jag har försökt att återskapa denna feeling många gånger i mitt liv i olika lägenheter.

Har ni sådan rum?

Sarahs hem

I senaste Mama finns mitt reportage om sköna Sarah Sheppards författarliv, föräldraskap och hem. Sarah, som skrivit "Massor av dinosaurier" och "Varning för köttgänget", är - till skillnad från mig - intresserad av dinosaurier. Mycket intresserad. Jag är i princip ur-ointresserad av dinosaurier, men efter att ha träffa Sarah och lyssnat till hennes prat om evolutionen, jordklotet, konst och dinos känner jag ett embryo av intresse. En liten amöba till intresse nånstans djupt djupt därinne i mitt eget universum. Sarah däremot är jag superintresserad av. Och hennes hem med stjärnkikare, ormbunkar, konsthistoriska experiment och den perfekta skärningspunkten - den ultimata platsen att stå och tjata, gnata och ropa och få ut budskapet till så många som möjligt. Fantastiskt. Ja, ja. Blir ni intresserade så snoka rätt på närmaste Mama.

Att få göra såna här hemma hos-reportage hos författare är ett privilegium. Ett hem säger mer än tusen ord. Innan Sarah Sheppard gjorde jag ett om Pija Lindenbaum (också i Mama). Och det kommer fler.

Om Emils karriär

Lånar Astrid Lindgrens "Emil med paltsmeten" (en bilderbok med teckningar av Björn Berg) på biblan och läser. Den avslutas med att Emils mamma skriver i sin anteckningsbok att hon tror att Emil kommer bli något stort om han får leva tills han blir stor "vylket hans far ycke tror att han jör".

Den sista meningen lyder: "Emil fick visst leva tills han blev stor, och han blev minsann ordförande i kommunalnämnden också och den finaste karlen i hela Lönneberga".

Ni visste säkert det, men jag blev förvånad. Emil vuxen liksom?

Tårtologi

Idag mulet och kallt. En stanna-inne-dag. Bra för min högerarm som jag brände nåt infernaliskt när jag tog snipan till Bohus-Malmön i förrgår. Förlåt armen. Har nu köpt Hawaiian Tropic med faktor 30.

Vi har bakat chokladrutor som faktiskt blev grymt goda. Hittade ett recept på internet, och inte för att jag brukar men här. Sen kollade vi på Tårtan på dvd. Alltid lika kul. Barnsligt, befriande dåligt och avslappnande fritt från sensmoral och lärande. De leker ju! Utan manus. Och fick göra barnprogram av det.

Avslutningen är sorglig: den där inspektören från Hälsovårdsnämnden som stänger bageriet och får Frasse, Janos och Hilding att gå till sjöss igen är ju bara för trist. Liksom ett bevis för att så där roligt får man bara inte ha. Jan Lööf skrev ett alternativt slut på Tårtanserien i sin bilderbok "Pelle och Frasse" som kom för ett par år sedan. I den har Frasse ännu fler djur inne i bageriet än han har i tv-serien, men i den är det den ganska präktiga Janos (som spelas av Jan Lööf) som stänger bageriet, men där går killarna inte till sjöss. Hilding blir kontorist som han alltid drömt om, Janos blir busschaffis och Frasse startar framgångsrik korvkiosk under namnet Farbror Fläskkorv.

Ivrig om att ungarna ska förstå sambanden och att dessa lekfulla farbröder finns och att de ska fatta att man kan leka även som vuxen försöker jag förklara. "Han som har gjort boken om Pelle och Frasse - det är Jan Lööf, han som spelar Janos. Han som spelar apan, det är Carl-Johan De Geer - han som skrev "Örnis bilar" (- en av barnens favoritböcker). Han har också skrivit manus till "Tårtan" - alltså hittat på vad de ska göra i serien. Och Farbror Fläskkorv - det är Krister Brobergs, han som spelar Frasse, alias som musiker och namnet på Jan Lööfs band. Och alltsammans är inspelat ett stenkast ifrån där vi bor, det vet ni va ungar?".

Så där håller jag på. Det verkar svindla inne i barnen huvuden. Speciellt femåringen ser inte ut att fatta mycket. Men Hornsgatspuckeln känner han igen. Nioåringen konstaterar efter allt mitt mässande att hon också tänker bli korvgubbe när hon blir stor. Med flakmoppe. Som Frasse.

Barnen - de fina barnen.

En femåring i familjen

För övrigt 2:

Fyraåringen har blivit en femåring. Numera konstant iklädd nya bajentröjan. Jag älskar honom så.

Radiotips

För övrigt vill jag varmt rekommendera radiointervjun som Katarina Hahr gjorde med Staffan Westerberg i P1:s serie Sommarsamtalet. Finns här.

Staffan Westerbergs "Elvaåringen" ligger förresten i min sommarläshög. Får dock se om jag nånsin blir klar med Knausgårds Min kamp 2. Fy fan vad bra den är.

Go the fuck to sleep

Klockan har just slagit tio här i Kungshamns kyrka, och jag kravlar mig ur sängen ut i vardagsrummet och vidare ut i trädgården för att fånga lite solnedgång.
Äntligen sover småtrollen!

Läste ni Jens Liljestrand i gårdagens DN, artikeln Ventil för vuxnas vanmakt där han skriver om den amerikanska bilderboken "Go the f**k to sleep" av Adam Mansbach och med teckningar av Ricardo Cortés? Ha ha. En bok som är mitt i prick ju - rakt in i nutidens familjer. Hur många gånger har man inte tänkt så, somna nu rå för fan. För att livet bara är för mycket. För att man lever på ett sån sätt att det är svårt att inte få panik över att den lilla stund på dagen då man ligger där nära sina små barn tar för lång tid. Stackars barnen. Klart de inte somnar.

Jag läste artikeln och tänkte barnsligt nog "shit, känner de så i USA också?" Innan jag fick barn levde jag i tron om att nattning var mysigt, en kärleksfull stund på sängkanten då man småpratade lite om dagen som gått - en stund som slutar med att den vuxne säger godnatt, ger den lille en puss, stänger dörren om sig och går. Och den lille somnar!!! Så är det i ALLA amerikanska filmenr, och jag trodde nog på allvar att det var i USA. Tills typ igår. Då jag kom på att så är det ju såklart inte där heller.

I alla fall, för jag ska inte bli långrandigare, läs artikeln. Den är fin. Speciellt det där med att Jens skriver att nattningsstunden är en kravlös stund. "Timmarna då jag inte behövde duga för någon, då jag varken skrev, läste eller ens tänkte något kreativt, bara glodde in i mörkret och väntade på att du skulle komma till ro. Timmarna då jag bara fanns till och förmedlade trygghet och var din far."

I ärlighetens namn har det blivit bättre med åren för mig. Främst sen jag taggade ner på ambitionerna om allt annat som måste göras. Numera njuter jag faktiskt ofta av den där nattningsstunden. Och numera kör jag ofta en newageig ramsa som faktiskt funkar. Ni vet: fötterna har sprungit runt och nu är de trötta och helt avslappnade och behöver vila osv hela vägen upp till huvudknoppen och sen en sväng in i känslolivet också (allt det arga vill vila, det oroliga, det glada osv). För jag försöker, som Gunilla Bergström en gång föreslog, påminna de små om att de faktiskt har en själ.

PS: Boken, som ligger på topplistorna i USA, finns även inläst som ljudbok av ingen mindre än Samuel L Jackson. Ladda ner och lyssna gratis här. Jag lyckas som vanligt inte.

Parkteaterlove

Parkteatern, Stadsteaterns sommarföreställningar med fritt inträde, är på gång igen. I år tänker i alla fall jag inte missa:

- Frida Hyvönen i Vitabergsparken den 16 augusti
- Bröderna Lindgren i Vitabergsparken den 21 augusti (jag tar med alla ungar jag känner)
- Scenkaramellen Carolina Frändes "De röda skorna" den 28 augusti i Vitabergsparken (jag tar med nioåringen)

Om jag vore i Stockholm i juli skulle jag se "Det sitter någon på vingen", sånger av Allan Edvall och dikter av Kristina Lugn. "En kärleksförklaring till människan och hennes tillkortakommanden" (jag skulle ta med Amy Chua om hon också var i stan. Troligt.)

Nu ska jag titta på dokumentären om John Lennon och NYC. Dessa varma sommarnätter inbjuder till sånt.

The power of snällhet

Först läste jag en krönika i SvD Näringsliv om att det lönar sig att vara snäll (här), sen nattade jag och läste Pija Lindenbaums underbara tretton år gamla "Glossas café" som handlar om en häxmamma och en häxdotter som inte kan hålla sig från att vara elaka och förvandla alla som vågar sig i närheten, men som sedan med hjälp av en brygd förvandlar sig själva till snälla - och då får de både vänner och gäster till sitt café. Till och med rosorna börjar blomma.

Nu väntar jag på ett tredje tecken.

Tre antitigermammanboktips

I fredags hände något märkligt. Det var en rekordvarm försommarkväll och jag stod i en utomhusbar i vårt kvarter, klockan var kanske halv nio och jag skulle köpa nåt att dricka. Fyraåringen stod bredvid mig och joxade med sin skateboard. "Du kan inte åka skateboard här" sa jag till honom säkert fem gånger, men han fortsatte att greja med den. Till slut var det en äldre man som stod bredvid mig som knackade mig på axeln och sa "Men varför kan han inte få hålla på med sin skateboard? Det stör ingen."
Jag häpnade. Av glädje.
Sen hade vi ett långt samtal om barnuppfostran och dess syfte och jag gick därifrån med hopp i steget (fyraåringen skatade). I korthet tyckte den äldre mannen, som var pensionerad läkare, att allt man behövde göra med sina ungar var att ge dem kärlek och prata med dem. Uppfostran i syfte att skola in ungarna i samhället gav han inte mycket för. "Nån gång måste ju samhället förändras" sa han. Sen gick vi hem och jag var en väldigt snäll mamma i ganska många timmar.

Jag tänkte på mannen och samtalet när jag läste Nina Björks text om Amy Chua i dagens DN (här). Amy Chua aka Tigermamman som alla såklart tycker hemskt illa om, men som ändå ger de flesta av oss en aning ont i magen: min unge kommer inte fixa konkurrensen, liksom, för jag är alldeles för mesig som förälder.
För konkurrensen hårdnar ju, och vårt samhället bygger på den. I Asien pluggar ungarna så ögonen blöder och där kan de och vet och orkar så otroligt mycket mer än vi i väst. Dessutom håller den svenska skolan på att gå åt helvete, och snart är det vi som sitter här och tigger om jobb. Och så dyker Amy Chua upp. Vi kan avfäda henne hur mycket som helst - den där oron finns ändå där.
Om vi inte gör något för att förändra hela skiten. "Så för varje hjärta som känner sorg över skildringar av hur man reducerar en människas hela potential, hur man tar ifrån henne den glädje inför andra männi­skor, inför vänskap, arbete, musik och liv som bara är sitt eget mål – för varje sånt hjärta finns bara en väg att gå: ett politiskt ifrågasättande av konkurrens som grund för vad som egentligen skulle vara en gemenskap, det vill säga ett samhälle." (Nina Björk - I love her!)

Och så kan vi ju läsa. Här är några anti-tigermamman-tips:

- "Koko och Bosse" av Lisen Adbåde. En förälder som är som tigermamman fast tvärtom. "Dags att gå upp" säger Bosse. "JAG VILL INTE", säger Koko. "Slipp då", säger Bosse. Mycket uppfriskande om ett slags föräldraskap i alla fall jag många gånger drömt om (och faktiskt fortfarande drömmer om). Koko och Bosse är på bilden ovan.
- Siri Ahmed Backströms lilla bok "Jag ska försöka beskriva dig, precis så fin som du är" som är så JÄVLA FIN. Budskapet i den är att vi har näsiga näsor, tänker tankiga tankar, har magiga magar och kindiga kinder. (Jag tror att man kan köpa den på Bokslukaren på Mariatorget)
- "Lugn bara lugn" - dikter av Kristina Lugn. Always.

För övrigt är klockan över halv elva och det är fortfarande ljust ute. Våra fönster är vidöppna och jag hör jazzmusik från gatan och småprat från gården. Nånstans plingar en sån där asiatisk mobil ni vet, en sån som envetet och metalliskt spelar i vinden. Marc är ute och plockar fläderblommor i nån park, barnen sover, jag sitter med fötterna på fönsterbrädan och nu åker ett tåg förbi.

Det är en riktigt kvällig kväll.

Det bästa på mycke länge

Lite sent, lite hastigt, men ändå. Här skriver Malena Jansson om förra helgens konsert på Södra teatern, den där Bröderna Lindgren, Mattias Alkberg, Nina Ramsby, Patrik Arve med flera sjöng vuxen barnmusik. "Grunden i Bröderna Lindgren heter Mathias och Andreas Lindgren, de är söner till Barbro Lindgren och har samma självklara solidaritet med barnpubliken som sin mor." skriver hon.

Ja. Det har de. Och de är smarta, snälla, coola och har kul men är liksom allvarliga ändå.

Jag är så lycklig över att jag köpte biljetter och att nioåringen och jag gick.
Jag bär med mig konserten i mitt hjärta. Faktiskt.
Och jag blev totalt Nina Ramsby-kär. Patrik Arve-kär var jag redan.

Från Duktiga Annika till Diagnos: Duktig

Läste varenda ord i "Vi läser" i lördags som var en pyjamaslördag. På tok för lite barnlitteratur, som vanligt, men Marie-Louise Ekman tar upp inte mindre än fem barnböcker under vinjetten "Min bokhylla" - böcker som präglat henne. Det är "Nöff, nöff och hans vänner" av Gunvor Gränström, serierna Knallhatten och Vildkatten, hennes första läsebok ("O mor, en orm") och Pelle Snusk av Henrich Hoffman. Hon är övertygad om att böckerna har format hennes bildspråk.

Jag tror, precis som Marie-Louise, (Marie-Louise och jaaaag, vi tror) att barnböcker faktiskt präglar oss mer än vi anar. När jag läser om Marie-Louises böcker så funderar jag över vilka böcker jag minns mest från min barndom. Käcka och rakryggade flickor med skinn på näsan går som en röd tråd igenom min barndoms bokhylla. Lotta-böckerna av Merri Vik, Kulla-Gulla, Sprakfåle- och Kitty-böckerna och Anne på Grönkulla. Böckerna om Katitzi och "Röda Zora" av Kurt Held. Sen lustläste jag varenda Starlet jag kom över och Lucky Luke-albumen (Calamity Jane var väldigt intressant). Sexiga Modesty Blase nog också haft viss inverkan på mig.

När jag var yngre älskade min bror "Hästen Florian och traktorn Max" till vanvett (en historia om en stackars häst som rationaliseras bort när den moderna traktorn kommer till gården men som får ett lyckligt slut när ägaren inser att de kan användas till olika saker. Både gamla strävsamma arbetshästar och tekniska traktorer kan vara bra att ha - var och en på sitt sätt. En samhällskommentar som duger än idag), medan jag dyrkade Elsa Beskows "Duktiga Annika" om den präktiga lilla tösen som hjälper till så duktigt i det soliga hemmet.

Man kan dra slutsatser från detta om man vill.

Ni då? Kan ni se samband i era liv?

Till min konstsamling

Alltså. Den här borde jag köpa. Det är en skitdålig bild av en originalteckning av Per Gustavsson. Finns just nu att köpa på Seriegalleriet på St Paulsgatan. Prinsessan som klättrar till bergets topp med hjälp av ett par klackskor (som hon dunkar in i berget med händerna). Den är fulländad. En feministisk analys av nutiden. Jag som har nån slags idé om en feministisk konstsamling. Än så länge har jag två konstverk i denna samling (en John Bauer, en Lina Antonsson). Borde utöka. Men har jag pengar?

Denna dagen, ett liv

Jobba, cykla genom stan i regnkappa, gå på pilates och sen få en omgång av världens bästa naprapat (genusutbildade Hanna. Hej!), sen bibimbap på Happy på Strandvägen, cykla tillbaka genom stan i skolsken utan regnkappa, jobba lite till, följa (och lägga mig i of course) en otroligt intressant debatt på Foff-mejlinglistan om rakning och Gilettes råd till mammor samt en pratstund med SvD om näthat och polisen.

Vilken fredag.

Mitt i allt detta härliga hann jag också med att spana in Per Gustavssons originalmålningar från böckerna om prinsessan. Säga vad man vill om merchandising (vad sträng jag var!) och några av de senare böckerna om prinsessan och prinsen, men Per Gustavsson har gjort världen en tjänst med sina tuffa prinsessor. Han ritar för hand. På papper. Det är fint och färgglatt. På Seriegalleriet på St Paulsgatan 14 i Stockholm kan du titta eller köpa för ett par tusenlappar och uppåt. Man kan också köpa en plansch för en femtiolapp. Signerad. Det gjorde jag. Jag är mycket nöjd. Den där bilden illustrerar livet. Ibland känner jag mig som prinsessan, ibland som prinsen. Och lite då och då som draken.

Kvar av denna dag är teater. Jag ska se Mellanhavandet på Moment i Gubbängen.
Ur programmet: "Hur kan två människor som en gång älskat varandra och fått barn komma till det läget att de gör vad som helst för att få bort den andra ur sitt, och därmed ur barnets, liv? Mellanhavandet är en lågmäld och personlig föreställning om kärlek, jämlikhet och föräldraskap. I Sverige möts föräldrar i domstol flera gånger i veckan. Sedan ett lagtillägg infördes 2006 har antalet vårdnadstvister ökat dramatiskt samtidigt som färre par än någonsin väljer att gå på samarbetssamtal. Pjäsen utgår delvis från dokumentärt material.

Helgen som kommer

Ett barnkulturtips. Vassegoda.

Sov gott

"God natt då alla som ångrar
det de har gjort och det de har sagt
och det de inte har gjort eller sagt,
alla som ligger och reparerar,
knyter knutar på tankarna,
broderar på orden,
lappar och syr.
Inget mer att göra idag,
men kanske i morgon, i morgon, i morgon
kanske du kan säga förlåt."


ur "God natt, god natt" av Gro Dahle och Svein Nyhus

Rapport från nattning

Åkej, här kommer nu en rapport från nattningen av fyraåringen (till er som är intresserade):

Jag gjorde det. Tog "Fotbollsmatchen" av Kitty Crowther och bestämde mig för att läsa den som den är. Varenda bokstav. Det gick. Men det var fanimig svårt att uttala de där meningarna: "Men det är ju en killsport" (om fotboll) och "Men det är ju en tjejsport" (om dans).
Men jag gjorde det.
Och jag frågade fyraåringen om det var så. "Är fotboll en killsport?" frågade jag. Och fyraåringen vet vad mamsen vill höra (alternativt så tycker han inte det). Han sa "Nääää. Det finns tjejer som spelar fotboll. Och tjejer som är målvakter." Jag bekräftar. Och sen, om dansen, kommer ett purket "Jag kan i alla fall brejka". "Du kan dansa vilken dans du vill" säger jag men jag ser att han liksom processar informationen han fått. Är dans en tjejsport?

När jag frågar om varför han tror att Vera måste vänta med att byta om tills killarna är klara och duscha alldeles ensam svarar han: "Hon kom sist. Det är kö." När Vera står i duschen vill hon gråta, men inga tårar kommer. "Har du varit med om det?" frågar jag. "Ja, jag kan få tårarna att stanna kvar i ögonen" svarar han. Mitt lilla hjärta. Han fattar.

Senare hävdar fyraåringen med bestämdhet att Ivo minsann är en flicka. Han pekar flera gånger på Ivos röda skor med klackar och säger "en flicka". Men han är en han, det står på några ställen. Förmodligen, men inte säkert, är han Veras pappa.

Boken är faktiskt ganska politiskt inkorrekt (dvs verklighetstrogen, haha) på flera sett.
1. Konsumtionsgrejen: tränaren säger till Ivo att han måste köpa fotbollsskor och benskydd innan första träningen. Vera tjatar sig till de dyraste genom att lova Ivo evig kärlek tillbaka.
2. Pojkarna i laget framställs som små mobbare hela bunten. Tränaren tar inget ansvar.
3. Det där med att vinna framställs som allt. "Vi vann, de förlorade" jublar Vera och hennes lagkamrater och det skär i mig när jag läser "de förlorade". Och sen det där med att Ivo är så stolt över Vera när hon gör mål.

På något underligt sätt känns det skönt att allt det där finns med. Men jag tror att nioåringar skulle vara en bättre målgrupp. De är med om sånt här, de har börjat ana verklighetens villkor. Jag ska läsa den tillsammans med nioåringen också. Kanske rapporterar jag då med? Till er, min lilla intresseklubb som bara blir större och större.

Mest av allt känns det dock så här just nu (som jag fruktade):
nu vet fyraåringen att dans är för tjejer och fotboll är för killar. Kanske fantiserar jag bara ihop det. Hoppas. Fyraåringen kanske struntar i vad som står i boken och litar på mig?

Detta om denna bok. Den har trots allt givit mig mycket.

Kära kära Kitty (och Gudrun)

Kära Kitty Crowther.

Jag tänker lite extra på dig så här i prisutdelningstider. I år får ju Shaun Than Almapriset - äran och de fem miljonerna som du fick förra året. Jag tänker på dig och riktigt myser när jag slår upp din senaste bok om insekterna med de vackra namnen Ivo och Vera. "Fotbollsmatchen" heter den och jag läser den tillsammans med fyraåringen. Men Kitty! Hjälp. Redan på andra uppslaget hettar det till. Fotbollspelarna ser så elaka ut. Och sen Kitty, sen skriver du en sak som gör att jag censurerar. Jag tystnar och hittar på nån annan mening än den som står. Så där som jag egentligen inte vill göra. Det står:

- Ivo, jag vill börja spela fotboll, säger Vera plötsligt.
- Men det är ju en pojksport! svarar Ivo.
- Ja, vadå?

Jag gör om Ivos svar till ungefär "Jaha, vill du?". Och vänder blad.
Att censurera känns inge kul.

I alla fall, vi läser vidare: Ivo ger sig tydligen direkt och skriver in Vera i ett fotbollslag (som bara består av killar) och Vera är överlycklig. Hon får fotbollskläder och skor och är hur förväntansfull som helst och går på träning. Men killarna är dumma mot henne. Och efter träningen får Vera sitta utanför omklädningsrummet tills killarna är ombytta och klara. De busar där inne, och Vera sitter på en bänk utanför. Sen duschar hon ensam. Det är hjärtskärande (se bild). Vera kastar sig i Ivos famn efter matchen och gråter. Ivo vill läsa lusen av tränaren, men det vill inte Vera. Istället går hon hem och övar och övar. När det blir match får hon sitta på bänken tills en kille blir skadad - först då får hon komma in på planen. Och skjuter mål. Förstås. Lagkamraterna hissar henne och hon får duscha först. Ivo är stolt. På väg hem går Ivo och Vera förbi en dansskola. Vera säger att hon vill börja dansa balett.

- Men det är ju en flicksport! svarar Ivo.

- Ja, vadå? säger Vera.

Lilla Vera. Vilken tuffing. Precis så där var jag när jag var liten. Ville pröva, ville utmana. Grät sedan så det skvalade (för ofta har ju berättelsen inte ett lika lyckligt slut som denna, där Vera blir målhjälte).
Min första tanke efter att ha läst boken är dock att det är en riktigt kass idé det här med att försöka förändra genom att först slå fast saker som kanske barnen inte ens har hajat. Att bokens sensmoral blir raka motsatsen till den som du Kitty säkert har menat att den ska vara. Du tänkte säkert att du ville göra en bok som visar att alla kan dansa, alla kan spela fotboll, men jag tror i min enfald att det där har min fyraåring inte fattar ännu, men efter att ha läst din bok kommer han veta och använda sig av orden "fotboll är en pojksport". (fast inte just min då för jag censurerade ju).

Sen tänker jag så jag bli blå kring det här, för någonting känns inte rätt. Jag funderar på att lösa dilemmat genom att ge boken till Stadsmissionen. Sen tänker jag att jag ska tjuren vid hornen och läsa boken som den är, de har förmodligen redan snappat det som Ivo säger. Det kan ju ge mig en chans att snacka lite med barnen om det.

Idag läste jag sedan något som fick mig att bestämma mig. Jag fick ett mejl från Gudrun Schyman (man kan prenumerera på hennes feministbrev, anmäl dig här), och där står det: "Att konstatera att individens fria val är kringskuret av kollektiva förväntningar och normer är inte detsamma som att fördöma enskilda individer, men att låtsas som att vi som individer är opåverkade av samhällets strukturer är att grovt vilseleda varje individ."

Och jag bestämmer mig för att läsa - att absolut inte censurera. Jag känner så väl igen mig i Vera. Det kommer barnen säkert också göra. Och det är ju det som är meningen med litteratur.

Boken handlar ju om något väldigt viktigt som vi alla känner av: att det finns en väldig trygghet i att hålla sig till sin könsroll och att det kan vara jobbigt att utmana förväntningar. Så är det ju. Tyvärr.

Jag kan ju passa på att berätta hur jag kände mig när jag var liten. Och att jag inte tycker att det finns tjejsporter och killsporter. Och att det finns massor av människor som inte tycker det. Men också att det faktiskt finns det. (Så kanske de slipper att bli lika chockade som jag blir över tex kommentarerna efter lek-artikeln)