Klockan har just slagit tio här i Kungshamns kyrka, och jag kravlar mig ur sängen ut i vardagsrummet och vidare ut i trädgården för att fånga lite solnedgång.
Äntligen sover småtrollen!
Läste ni Jens Liljestrand i gårdagens DN, artikeln Ventil för vuxnas vanmakt där han skriver om den amerikanska bilderboken "Go the f**k to sleep" av Adam Mansbach och med teckningar av Ricardo Cortés? Ha ha. En bok som är mitt i prick ju - rakt in i nutidens familjer. Hur många gånger har man inte tänkt så, somna nu rå för fan. För att livet bara är för mycket. För att man lever på ett sån sätt att det är svårt att inte få panik över att den lilla stund på dagen då man ligger där nära sina små barn tar för lång tid. Stackars barnen. Klart de inte somnar.
Jag läste artikeln och tänkte barnsligt nog "shit, känner de så i USA också?" Innan jag fick barn levde jag i tron om att nattning var mysigt, en kärleksfull stund på sängkanten då man småpratade lite om dagen som gått - en stund som slutar med att den vuxne säger godnatt, ger den lille en puss, stänger dörren om sig och går. Och den lille somnar!!! Så är det i ALLA amerikanska filmenr, och jag trodde nog på allvar att det var i USA. Tills typ igår. Då jag kom på att så är det ju såklart inte där heller.
I alla fall, för jag ska inte bli långrandigare, läs artikeln. Den är fin. Speciellt det där med att Jens skriver att nattningsstunden är en kravlös stund. "Timmarna då jag inte behövde duga för någon, då jag varken skrev, läste eller ens tänkte något kreativt, bara glodde in i mörkret och väntade på att du skulle komma till ro. Timmarna då jag bara fanns till och förmedlade trygghet och var din far."
I ärlighetens namn har det blivit bättre med åren för mig. Främst sen jag taggade ner på ambitionerna om allt annat som måste göras. Numera njuter jag faktiskt ofta av den där nattningsstunden. Och numera kör jag ofta en newageig ramsa som faktiskt funkar. Ni vet: fötterna har sprungit runt och nu är de trötta och helt avslappnade och behöver vila osv hela vägen upp till huvudknoppen och sen en sväng in i känslolivet också (allt det arga vill vila, det oroliga, det glada osv). För jag försöker, som Gunilla Bergström en gång föreslog, påminna de små om att de faktiskt har en själ.
PS: Boken, som ligger på topplistorna i USA, finns även inläst som ljudbok av ingen mindre än Samuel L Jackson. Ladda ner och lyssna gratis här. Jag lyckas som vanligt inte.
5 kommentarer:
Den är underbar. Den fångar liksom allt som finns i nattningen, ja, kanske till och med i föräldraskapet på något sätt. Det vackra, mjuka, kärleksfulla som blandas med frustration och tidsnöd. Bra tips om din nattningsramsa. Om jag tar upp det där med själen kommer dock min 4-åring att fråga "vad är det" och 2,5-åringen "varför då"? Så jag ska komma på ett bra svar först. Bra uppgift. Tänka på själ idag. Check.
Ja, vad ÄR själen? Bra fråga.
Åh, vad fint du skriver. Jag ler. Jag älskar din blogg trots att jag inte har några egna barn. Tänk om någon hade pratat om själen när man var liten, undrar hur man hade blivit då? Jag tror det är jätteviktigt att prata om att vi har en själ, ska ta med mig det till barn jag träffar! kram
Läser detta efter en natt med nattning på distans. 10-åringen på besök hos vänfamiljen i Götet. Allt är bra och kul ända tills det ska sovas. Men vi har en deal, och tackar telekommunikationen för den: Ring så ofta du vill. Låna deras sladdlösa och ha den bredvid dig i sängen och ring när som helst. Så pratar vi en stund, tänker ut nåt bra att tänka på, sen prövar du en stund igen och ringer igen om det behövs. Det blir tre samtal, halv elva, halv tre och klockan åtta på morgonen. Mitt i natten väntar jag i luren medan hon går på toa i den ohemma lägenheten. Klockan åtta är hon glad. Jag är trött. Och glad, över att ha kunnat lotsa på hennes villkor genom ännu en natt.
Så fint Sara. Bilden av henne där hon tassar på toa i den ohemma (vackert uttyck) lägenheten med dig i luren.
Skicka en kommentar