Kära kära Kitty (och Gudrun)

Kära Kitty Crowther.

Jag tänker lite extra på dig så här i prisutdelningstider. I år får ju Shaun Than Almapriset - äran och de fem miljonerna som du fick förra året. Jag tänker på dig och riktigt myser när jag slår upp din senaste bok om insekterna med de vackra namnen Ivo och Vera. "Fotbollsmatchen" heter den och jag läser den tillsammans med fyraåringen. Men Kitty! Hjälp. Redan på andra uppslaget hettar det till. Fotbollspelarna ser så elaka ut. Och sen Kitty, sen skriver du en sak som gör att jag censurerar. Jag tystnar och hittar på nån annan mening än den som står. Så där som jag egentligen inte vill göra. Det står:

- Ivo, jag vill börja spela fotboll, säger Vera plötsligt.
- Men det är ju en pojksport! svarar Ivo.
- Ja, vadå?

Jag gör om Ivos svar till ungefär "Jaha, vill du?". Och vänder blad.
Att censurera känns inge kul.

I alla fall, vi läser vidare: Ivo ger sig tydligen direkt och skriver in Vera i ett fotbollslag (som bara består av killar) och Vera är överlycklig. Hon får fotbollskläder och skor och är hur förväntansfull som helst och går på träning. Men killarna är dumma mot henne. Och efter träningen får Vera sitta utanför omklädningsrummet tills killarna är ombytta och klara. De busar där inne, och Vera sitter på en bänk utanför. Sen duschar hon ensam. Det är hjärtskärande (se bild). Vera kastar sig i Ivos famn efter matchen och gråter. Ivo vill läsa lusen av tränaren, men det vill inte Vera. Istället går hon hem och övar och övar. När det blir match får hon sitta på bänken tills en kille blir skadad - först då får hon komma in på planen. Och skjuter mål. Förstås. Lagkamraterna hissar henne och hon får duscha först. Ivo är stolt. På väg hem går Ivo och Vera förbi en dansskola. Vera säger att hon vill börja dansa balett.

- Men det är ju en flicksport! svarar Ivo.

- Ja, vadå? säger Vera.

Lilla Vera. Vilken tuffing. Precis så där var jag när jag var liten. Ville pröva, ville utmana. Grät sedan så det skvalade (för ofta har ju berättelsen inte ett lika lyckligt slut som denna, där Vera blir målhjälte).
Min första tanke efter att ha läst boken är dock att det är en riktigt kass idé det här med att försöka förändra genom att först slå fast saker som kanske barnen inte ens har hajat. Att bokens sensmoral blir raka motsatsen till den som du Kitty säkert har menat att den ska vara. Du tänkte säkert att du ville göra en bok som visar att alla kan dansa, alla kan spela fotboll, men jag tror i min enfald att det där har min fyraåring inte fattar ännu, men efter att ha läst din bok kommer han veta och använda sig av orden "fotboll är en pojksport". (fast inte just min då för jag censurerade ju).

Sen tänker jag så jag bli blå kring det här, för någonting känns inte rätt. Jag funderar på att lösa dilemmat genom att ge boken till Stadsmissionen. Sen tänker jag att jag ska tjuren vid hornen och läsa boken som den är, de har förmodligen redan snappat det som Ivo säger. Det kan ju ge mig en chans att snacka lite med barnen om det.

Idag läste jag sedan något som fick mig att bestämma mig. Jag fick ett mejl från Gudrun Schyman (man kan prenumerera på hennes feministbrev, anmäl dig här), och där står det: "Att konstatera att individens fria val är kringskuret av kollektiva förväntningar och normer är inte detsamma som att fördöma enskilda individer, men att låtsas som att vi som individer är opåverkade av samhällets strukturer är att grovt vilseleda varje individ."

Och jag bestämmer mig för att läsa - att absolut inte censurera. Jag känner så väl igen mig i Vera. Det kommer barnen säkert också göra. Och det är ju det som är meningen med litteratur.

Boken handlar ju om något väldigt viktigt som vi alla känner av: att det finns en väldig trygghet i att hålla sig till sin könsroll och att det kan vara jobbigt att utmana förväntningar. Så är det ju. Tyvärr.

Jag kan ju passa på att berätta hur jag kände mig när jag var liten. Och att jag inte tycker att det finns tjejsporter och killsporter. Och att det finns massor av människor som inte tycker det. Men också att det faktiskt finns det. (Så kanske de slipper att bli lika chockade som jag blir över tex kommentarerna efter lek-artikeln)