Leni är ett sockerhjärta

"Jag är stor. Som Leni". Så säger fyraåringen här hemma väldigt ofta nuförtiden. Han vill knäppa knappar själv, skala potatis, städa, bädda sängar, sätta på sig skorna, vara hoppilandkalle. Inte mig emot. Han är ganska stor.

Leni är Leni i nyutgivna "Leni är ett sockerhjärta" av suveräna och ofattbart produktiva Emma Adbåge. En bok som jag antar går rakt in i hjärtat hos de flesta tre-fyra-femåringar. Och äldre med förresten. Åtminstone min åttaåring lyssnar intresserat när vi läser de flesta böcker - även de som är kategoriserade för treåringar. Och i fallet "Leni är ett sockerhjärta" och dess tema (att man ibland känner sig vuxnen, men lika ofta vill man vara liten - typ när det är städning på gång) är det ju i allra högsta grad förståbart. Även åttaåringar vill vara stora men beter sig som bebisar då och då. Faktiskt så kan även jag själv känna igen mig. Ibland får jag riktigt skaka igång vuxenheten hos mig själv. Det gäller oftast när det är dags att ta tag i sånt som att fixa lunch, tjata om jackor och flytvästar eller påbörja läggning. Då hade det varit skönt att få vara ett litet sockerhjärta med rätt att strejka.

En höjdarbok om ett ständigt aktuellt ämne alltså, och med de sedvanligt snygga emma-adbågetypiska illustrationerna med fullt av samtida referenser i inredningsdetaljer, byggnader och kläder. Det finns ett myller av saker att titta på för den som vill.

Mycket skumt dock att pappan tar på sig en hårduk knuten mitt på huvudet när han ska städa (se bild ovan). Han ser ut som en tant från förr i tiden. Är det bara såna som kan städa liksom?

PS: 2011 kommer en uppföljare: "Leni blir en bebis". Alltså den ser jag väldigt mycket fram emot. En bebis verkar ju väldigt skönt att vara. Då och då.