Optimistjolle - bäst i sängen

Lång dag. För det första har treåringen här hemma blivit fyraåring och han uppvaktades med hönökaka och lasersvärd i morse och kalas med korv, tårta och skattjakt på eftermiddagen. (Lasersvärd? tänker ni. Är inte grannfrun feminist? Jo då, men si det råkade sig så att hela presentskörden denna födelsedag var otroligt genusstereotyp så det fanns inget mer korrekt jag kunde ta som exempel. Fyraåringen älskade alltsammans, så det enda jag kan göra är att glädja mig åt det och jag får jobba på det hela till nästa födelsedag). Sist av allt 4:th of July-fest nere hos plast-släkten i viken (som är delvis amerikansk, släkten alltså) med hamburgare, bärs ur flaska och apple pie. Awesome.

Däremellan hann vi med att kolla in åttaåringens seglarskola ute på Lyrön. Hon och fjorton andra ungar seglar optimistjollar så det står härliga till ute på Stigfjorden och det gör att jag, som är uppvuxen i västra Göteborg med allt vad det innebär av seglingshets, blir varm i magen. Det är en speciell känsla att se henne därute på havet alldeles ensam i en liten låda med segel, och det är en glädje att se att hon faktiskt verkar uppskatta optimisten. Själv hatade jag den. Jag avskydde pressen jag kände från vuxna runtomkring mig, "det är så käckt med seglingsintresserade barn", och jag gillade inte att behöva sitta där mol allena medan vuxna i olika typer av följebåtar skrek mer eller mindre begripliga saker till mig. "Fall av", "skota hem" och "aaaaakta gippen".

Nä, för mig själva poängen med segling att det är en otroligt skön form av umgänge. Man sitter där man sitter, timme ut och timme in, liksom aktiv och passiv på samma gång och pratar eller håller tyst, och man är på havet - jag älskar havet. Som tur var så dödade inte optimistjollen mitt seglingsintresse för alltid. Men det var bra nära... Therefore I hate it (optimistjollen alltså).

Det är kul att åttaåringen gillar det, men skriker till min unge från land eller från nån följebåt - det gör jag inte.

Men även om jag hatade att segla optimist, så gillade jag att läsa om det. Så till den grad att det faktiskt sved till i mitt hjärta när jag i vintras läste att författaren Lars Hesslind hade dött. Hesslind skrev nämligen optimistjolle-trion (jojomensan) "Ballong i topp", "Sista minuten" och "Styv kuling" som låg i topp på min lista över bra böcker i bokslukaråldern. Dem ska jag kika efter på västkustantikvariat i sommar.