tisdag 7 december 2010

Falk om Thorvall

Jag läser fortfarande Knausgård. Den är lika bra men tar aldrig slut. Eller så är det jag som inte tar mig tid. Det händer annat hela tiden. Ikväll, till exempel, tog jag tunnelbanan till t-centralen och gick sen upp till Kulturhuset och den nya biblan på bottenvåningen för att lyssna till Gunnar Falk, son till Kerstin Thorvall. Meningen var att han skulle prata om hur det var att vara Kerstin Thorvalls son (en fråga som intresserar mig mycket). Hur det nu var så blev det hela ett fullkomligt värdelöst samtal. Förmodligen på grund av att Stina Jofs, som skulle leda samtalet, inte verkade ha förberett sig. Skriva kan hon, men det här är ju annorlunda. Inget blev sagt mer än att Kerstin Thorvall var en fruktansvärd förälder. Det tror jag på, jag har läst intervjun i senaste Vi biografi. Jag säger inget annat. Men själva samtalet blev en fasa. Som ännu ett övergrepp på Gunnar Falk. Faktiskt. Det lyfte aldrig, allt hattade hit och dit och de på scenen dolde sin tilltagande panik i nån slags munterhet. Allt fastnade i frågan om huruvida konstnärer får lämna ut sina barn. Får? Hur svarar man på det? Alla fattar att det inte var kul att vara Gunnar Falk när han var liten, men samtidigt har Kerstin Thorvalls böcker betytt oerhört mycket för väldigt många. Så. Längre än så kom inte kvällens samtal. (Och värst, om ni vill veta vad det var, jo det var nog när Jofs hurtigt delade med sig av åsikten att en mamma som bränner vid en lasagne faktiskt får skärpa sig och laga en ny - inte gråta som Thorvall. Faktiskt. Nu vet ni.)
Ni som ändå är intresserade kan läsa en liveblogg här.
Men faen vet om inte Kerstin Thorvalls författarskap ändå får sig en törn av det här. För mig. Jag läser den här dikten med nya ögon till exempel. Och tänker på hennes manipulativa kraft när jag läser detta om jobbiga barn (Gunnar Falk var ett snällt barn).

När jag kom hem sov ingen, och jag kröp ner mellan övertrötta barn och läste Harry Potter. Sist på bollen, men ändå. Det är ju bra ju. På nattduksbordet ligger Thorvalls "Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse". Den är fantastisk.

5 kommentarer:

Anne sa...

Thorvall var kanske på gränsen till sinnes, men med radarblick för skeenden. Det verkar inte som om hon kunde nyttja det till något positivt i sitt eget privatliv, men litteratur kunde hon skapa.
Gillar henne, men skulle inte velat leva nära henne...

Grannfrun sa...

Radarblick för skeenden - bra sagt!

sanna sa...

Glad att ha hittat din blogg. jag känner Gunnar och vet vad han tyckte om sin knasiga morsa. Är själv omskrivet författar barn"barn" och det var pest-o-kolera när man var yngre. Vi läser med nöje Thorvalls "Godnattsagor om Anders, nästan 4", en toppen bok.
ps. bor på lidingö o längtar ibland till stan.

Unknown sa...

Jag tycker det är viktigt att man fortsätter tala om Kerstin Thorvall som författare. Det var hennes yrke och hon kunde det bättre än de flesta. Att konstnärer är dåliga föräldrar, egoncentriska och jobbiga i största allmänhet är väl för övrigt knappast någon nyhet.

Linda Kjellsdotter sa...

Håller med Elisabeth. Det är ingen som beskyller pappan (Lars Erik Falk) för att ha varit en dålig förälder trots att han misshandlade Kerstin, var otrogen och dessutom förnekade deras tredje son eftersom han inte var säker på att det var han som var biologisk far till det. Mödraskapet är heligt och den kvinna som inte passar in i mallen ska stenas. Tröttsamt!