Japp, så har jag varit och sett "Mamma" på Unga Klara. En många gånger obegriplig pjäs där de åtta kvinnliga skådespelarna (som var suveräna) fick gestalta vad jag antar är deras egna relationer och minnen av sina egna mammor. En del träffade, en del gick mig helt förbi. Som det är med människor. En del öden blir man berörd av och kan spegla sig i, andra ligger för långt borta. Vi i publiken fick vara med, sådär modernt interaktivt, och vid ett tillfälle så la sig en av skådisarna framför mig och tittade bedjande på mig och sa "mamma, jag läääängtar efter dig". Sen la hon sitt huvud i mitt knä och jag fick klappa det en lång stund. Kan erkänna att jag tappade fokus på resten av pjäsen en stund där...
Mest av allt blev jag dock avundsjuk på skådisarna som får arbeta så här. Terapi på teatergolvet. Säkert väldigt effektivt. Men jag undrar om deras morsor får komma och kolla.
I alla fall: teaterhösten är i gång. Det kände jag tydligt.
2 kommentarer:
Ha ha. Minns när jag såg Carmen på Backateatern och en naken man sprang över scenen o kastade sig i väggen flera gånger. Lite svårt att fokusera på handlingen där Men det var iofs svårt hela tiden.
Ang "mamma" så tänker jag på Marianne Lindberg de Geers fantastiska utställning på Dunkers i Helsingborg. Där fick man gå in i ett kolsvart rum. Ur högtalarna ropade olika människor mest "mamma, maaammaaa" men också några "pappa". Mycket suggestivt. Och mycket bra.
Det känns som att man borde besöka Dunkers oftare. Mycket oftare. Man skulle haft typ svärföräldrar som bodde i Helsingborg.
Skicka en kommentar