I vintras tipsade jag om böcker från bokrean (
här). Grannfru-läsaren, feministen, genusmorsan och terapeuten Ann Eberstein köpte dem alla. "De var bra", sa hon när vi möttes, men hon hade synpunkter på "Hitta Joel" av Emma Adbåde. "Skriv nåt", sa jag, och det gjorde hon:
Grannfrun gives you Ann Eberstein:
"Jag tycker det är rätt så spännande hur snabbt värderingar kan förändras. I mig och i världen omkring mig (som med handen på hjärtat mest bara rör sig om Södermalm i Stockholm). Men i alla fall, min världs värderingar har förändrats en hel del de senaste sju åren märker jag när jag läser Emma Adbåges bok ”Hämta Joel” som är skriven år 2004. Den är skriven i ett tydligt syfte att visa att adopterade barn också hör till, och har lika riktiga föräldrar som andra barn. Det är en fin bok som vill väl. Ändå reagerar jag, och upplever den som konventionell, trots att den då den kom ut antagligen inte var ett dugg konventionell utan fin och lite solidariskt modig. Så här börjar den:
”När det kommer en mamma eller en pappa till förskolan och ska hämta, ser man ganska lätt vilket barn som ska hämtas. Det syns på utsidan vilka barn som hör till. Millis är lik sin pappa, för dom har lika mycket fräknar och Mats är lik sin mamma, för deras kinder är lika runda.”
Jag reagerar, därför att jag läser den högt för min 5-åriga dotter då jag läser den första gången, och för att hon och jag aldrig pratat om att barn är lika sina föräldrar. Hon har själv två biologiska föräldrar varav jag är den ena, men i hennes närmaste krets finns fyra barn som har två mammor och ett barn där mamman fött barnet men med någon annans ägg. Hon känner också nio barn som är adopterade och dessa barn har olika hudfärg. Det är helt enkelt inte en sanning för henne att barn är lika sina föräldrar. Därför är det nu, när jag läser ”Hämta Joel” för henne, som denna information möter henne för första gången och hon undrar och frågar om det där med att barn är lika sina föräldrar. Det blir tydligt för mig att boken för in ett, för mig, förlegat och konventionellt synsätt i min dotters liv, istället för att öppna upp nya. Vilket den nog gjorde 2004 och kanske skulle gjort också hos mig. Då.
Hemma hos oss har jag framhållit att barn blir till genom att man sätter in pappafrön i ett mammaägg. Och har man ingen pappa, får man låna pappafrön av någon man som säger ja till det. Ju äldre hon blir desto mer får väl den bilden nyanseras och konkretiseras tänker jag. Men den fungerar bra som utgångspunkt, och är mer öppen än iden om att en mamma och en pappa blir kära och sen får dom ett barn tillsammans. Ett barn som är likt sina föräldrar till utseendet.
Jag tycker ”Hämta Joel” är en helt okej bok. Det som slår mig är helt enkelt mest att den är en indikation på att världen blivit större! Att den inte behövs längre, kan man säga. Och, jag tror att det idag finns alltfler människor som känner sig som, och är föräldrar trots att det inte är deras ägg eller frön som varit med i skapandet av det nya livet. Och som en sådan indikation ger den mig hopp. Det finns fler sätt att få barn på idag, än det fanns för några år sedan. Och i alla fall på Södermalm växer barn upp med en självklar sådan mångfald omkring sig.
Boken slutar:
”Sedan knackar det på dörren och mamma Monica och pappa Ove tittar in, dom ska hämta. Man ser inte på utsidan att dom hör ihop med Joel, men det fattar man liksom ändå.”
Och jag instämmer. Ja, så är det! Dom som hämtar sina barn på dagis, det är dom som är föräldrarna."
