I min by

Börjar dagen med cykelsällskap från dagis till jobbet. Vi pratar om Tranströmer, cyklar i princip förbi den port på Grindsgatan där han bodde när han var liten, och vi pratar om att stora Stockholm känns som en by. Ens egna kvarter blir som en liten trygg by. Vi vinkar till cykelhandlaren som också är ute och cyklar och vi passerar cafeet där jag nästan alltid tar en morgonkaffe.

Det bästa med min by, tror jag, är att den ligger i stan. Det gör ju att den innehåller så många olika. Vanliga, ovanliga, uteliggare, direktörer, pundare, småföretagare, sjukskrivna, aktivister, arbetslösa. Mycket bra.

På tal om detta vill jag gratulera Victoria Jonasson Hammar (som tidigare skrivit bland annat "Den elektriska pojken från Arbrå") och Mikael Sjömilla (som ritat "Björnen som längtade hem") till att gjort Sveriges första moderna barnbok med en uteliggare i (förr var det ganska vanligt med luffare och annat löst folk i barnlitteraturen). "Raka vägen över Himlabacken" heter den, och den handlar om två små barn, Frida och Moses, som på egen hand ska gå hem till sin morfar som bor på andra sidan Himlabacken. På vägen träffar de en utslagen tant - en klassisk bag-lady. De blir inte rädda. Fint.

Jag sitter och jobbar vid ett skrivbord som står i det fullkomligt fantastiska Palatset på Riddarholmen. Inte en utslagen så långt ögat når. Från mitt skrivbord ser jag Norrström och Riksdagshuset och Rosenbad. En annan del av Sverige. Nedanför mig rinner trafiken på Centralbron. Oavbrutet. Vart ska alla?