Hej lilla och stora rädsla

Rädsla är aktuellt. Vi försöker desperat att förtrycka det och låtsas som att vi inte är rädda, men jag känner på mig att vi är räddare än någonsin. Jag har aldrig varit speciellt rädd tidigare. Snarare rädd för att vara rädd. Det senaste halvåret har dock gjort mig väldigt rädd. Näthatsdiskussionen, helvetet på Utøya, avrättningen av Troy Davis, skräckbilderna från Gaddafis sista minuter i livet, ett växande hål i ozonskiktet, konflikterna i Afrika, kärnkraften, trafiken i Stockholm.
Det började med näthatet. Jag anade en känsla av rädsla inne i mig själv i våras när jag blev hotad. Rädslan bröt sedan ut i full blom i och med skotten på Utøya. Ett tag rullade det på: ju mer jag tänkte på att jag var rädd - desto mer rädd blev jag. Och ju mer rädd jag blev - desto mer tänkte jag på att det inte fungerar att vara rädd i vårt samhälle, det är finare bättre mer konstruktivt att vara orädd. (Detta kan man se mig prata om här, en debatt i regi av Svenska Pen, sänd av Utbildningsradion). Men jag tror vi måste få vara rädda. Måste vi vara tuffa? Måste vi återerövra det som är fasansfullt?

"Hej rädd" av Joar Tiberg och den norska designbyrån Yokoland är en fantastisk bok om rädsla som landar mitt i samhällsdebatten. En bok om små och stora rädslor. Om att man kan vara rädd för små grejer och stora grejer. Om att nån kan vara rädd för att inte ha tillräckligt fint hemma (hej alla tidskrifter som tjänar feta pengar på den rädslan), och att nån annan kan vara rädd för saker som avundsjukan eller regn (nä, regn kan man inte vara rädd för, säger femåringen). Jag älskar resonemanget på sista uppslaget. "Rädd kan vara bra, kan säga vad jag inte ska göra." Så är det ju.
(Och så här står det på baksidan av "Hej rädd!": "Yokoland är mina kompisar. De bor i Norge, där är alla också rädda.". Jag antar att det skrevs före sommaren, och att norrmän var rädda även då.)

Nyutgivna "Spökhuset" av Eva Eriksson och Kicki Strid (första gången utgiven 1992) har en annan ingång, en mer vanlig. Den handlar om en liten flicka som inte är rädd för någonting. Hon kommer till ett läskigt hus i skogen, ett hus fullt av spöken, monster, häxor och rytande lejon. Alla i huset ser fram emot att få skrämma den lilla flickan (det är inte så ofta det kommer gäster...), men hon blir inte rädd. Hon avväpnar dem med sin orädsla. Hon bäddar med spökena, hon hälsar på monstren, hon ber om en smörgås när häxorna kraxande försöker mata henne med råttsvans-soppa. Femåringen ääälskar denna bok.

Jag tror nog att båda böckerna är lika viktiga. Att det här med rädsla är dubbelt. Att man bör vara rädd, men också orädd. Att vi måste lära oss att vara båda.