Jag lyssnar på Karl Ove Knausgårds ex-frus ångest-röst i dokumentären hon gjort i norska radion om hur det är att vara en av personerna i Knausgårds extremt utlämnande böcker (lyssna här). Om hur hon tycker att Knausgård är beredd att offra så mycket för att få skriva sin bok: framför allt talar hon om att han riskerar relationerna till alla som är nära honom. Jag läser Anna-Clara Tidholms text från gårdagens DN om att barn faktiskt också är människor.
Det är så svårt. Allt det där, rockstjärnan som genom pressen meddelar att barnbarnen kan höra av sig, programledarens och hans narkotikaproblem, författarinnan som om och om igen skriver om sin psykiska sjukdom och Knausgård som lämnar ut sina nära - och sina barn - i sina böcker, allt det här handlar ju om människor som brister. Som inte är präktiga och ansvarstagande. Som alldeles säkert, precis som Anna-Clara föreslår, behöver "uppmärksamhet, bekräftelse och omhändertagande". Och alltsammans är så oerhört intressant. Jag läser och det får mig att fundera och jag tänker att det finns så många olika livsöden för såväl barn som vuxna, och att allt är verkligt. Och snart är Knausgårds trea här, och jag kommer att läsa den.
Sen läser jag Malena Jansons text i Svenskan om tiden då SvT beslutade sig för att barn är mer kompetenta än man dittills hade trott och att de alls inte behöver skyddas i en egen miniatyrvärld, att ”Barnprogrammen skall våga ta upp alla ämnen och bryta tabun”. Tiden då till exempel "Tårtan" blev till. Några år senare, 1976/77, "hade barnredaktionen den näst största budgeten på TV2 – större än Fakta, större än Rapport och dubbelt så stor som Sporten. Trots att man inte sände mer än fem timmar barnprogram per vecka".
Vi kanske måste mota alla vuxna gränslöshet med en liknande satsning på barnkultur idag? Eller vad ska vi göra?
Fast, fan, det är ju SJÄLVKLART att barnredaktionen ska ha större budget än sporten.
2 kommentarer:
Heja fina du! Det här tycker jag att fler ska läsa! Kram Karin S
Tack Karin S!
Skicka en kommentar