Om dörrar, öppna och stängda

För ett par månader sedan läste jag Tove Janssons "Sommarboken". Sen dess tänker jag väldigt ofta på den. På farmoderns (Tove Janssons mamma Signe Hammarsten Janssons) sätt att vara tillsammans med sitt barnbarn, den sexåriga Sophia (Tove Janssons brorsdotter). Den gamla och den unga därute på den klippiga ön där de befinner sig, den karga, trygga och varma relationen dem emellan. Jag har aldrig läst om en liknande relation. Den är väldigt inspirerande och oduktig och jag rekommenderar alla föräldrar (och far- och morföräldrar) att läsa boken. Bättre än Jesper Juhl, jag lovar.

Den passage jag oftast tänker på är en där Sophia tidigt om morgonen ligger i sin säng och blir påverkad av kylan där ute och elden där inne och lite rädd för ön. Det är april och kallt, isen ligger fortfarande. Hon blir orolig, ön liksom tar sig in i deras lilla stuga tycker hon. Hon väcker sin farmor och frågar:
"Är du säker på att dörren är stängd?"
Hennes farmor svarar:
"Den är öppen. Den är alltid öppen, du kan sova alldeles lugnt."
Och Sophia rullar in sig i täcket igen. "Hon lät hela ön flyta ut på isen och vidare fram till horisonten. Just innan hon somnade gick pappan upp och lade in mera ved i spiseln."

Vackert. Eller hur.
Ett så fint sätt att se på dörrar.

Jag tänker speciellt på den här passagen när jag läser "God natt, natt" av Gro Dahle och Svein Nyhus. I den finns en vers som också handlar om dörrar och trygghet, fast på ett helt annat - mer traditionellt - sätt. Dörren är en av alla saker som läsaren liksom respektfullt säger god natt till.

"God natt då dörren som håller allt där ute ute och allt här inne inne. Du håller vakt du dörr, så att jag kan sova tryggt."

Detta om dörrar. Jag tänker mycket på dem. På om de ska vara öppna eller stängda. Låsta eller olåsta.