En sak som jag funderar väldigt mycket över, är hur Kerstin Thorvall egentligen var som mamma.
En helt normal fundering om ni frågar mig.
Man har ju hört genom åren att hon inte hade så bra kontakt med barnen sen de blivit vuxna, och att hennes utagerande sätt att leva orsaken. Och ja, om man läser hennes böcker, som ju så gott som uteslutande handlar om henne själv och hennes familj, så är det inte utan att man förstår att det kan ha varit jobbigt att vara hennes barn. I en normal kärnfamiljskontext alltså. Hon levde nog inte riktigt upp till den där bilden av den perfekta mamman som ligger som en blöt filt över oss alla.
Hennes "Oskuldens död" är dedikerad till hennes förstfödde. "Till min äldste son, som jag övergav" står det. Mitt hjärta knäcks nästan. I inledningen står också "Detta är en roman och varje eventuell likhet med verkligheten är ren tillfällig. Endast huvudpersonen, Inga, har (tyvärr) vissa drag gemensamma med författarinnan". Det är såna meningar som gör att jag älskar Thorvall. Hennes självinsikt och ärlighet var så enorm att det ibland är smärtsamt att läsa hennes böcker.
Men: Hur dålig mamma kan man vara om man till exempel skrivit en bok som "Godnattsagor om Anders, nästan 4"? Den inlevelseförmåga i en fyraårings liv som Kerstin Thorvall visar i den övergår det mesta jag har upplevt. Och hennes respekt, både för mamman i boken som blir arg och vill vara ifred men som också accepterar sin son, och för fyraåriga Anders såklart struliga beteende är så fin att den lägger sig som ett lätt moln i mitt bröst när jag läser.
Och jag tänker väldigt mycket på bra och mindre bra föräldraskap.
4 kommentarer:
Åh, godnattsagorna minns jag från barndomen men har inte förrän nu kopplat ihop dem med en av mina idoler Kerstin Thorvall. Makes sense, nu när jag inser det!
Godnattsagor om Anders är nog den bok i mina barns bokhylla som jag tycker allra mest om. Det vardagen jag gillar. Ingen magi, inga mysterier, inga absurditeter, utan det räcker så bra med dramatiken hos tappade vantar, komma bort i affären en kort stund, åka tunnelbana och kissa i sängen. Väldigt fint skildrat.
Kerstin T: En ärlig person som ser andra personer, ser barn, ja Anders-boken är fantastisk, att kunna skriva för en fyra-åring. Men jag tror att hennes oroliga själ ändå gjorde det svårt att vara hennes barn. Ett barn har ju gärna behov av en trygg tråkig förälder. En person som Kerstin tog nog syret från sin nära omgivning (och gav den till oss läsare istället)
jag älskar berättelser om anders snart 4, läser den ofta och gärna men tycker det är svårt att förstå alla de här stunderna när barnen är helt själva för att mamman tillexempel är och klipper håret?
Skicka en kommentar