På västkusten, där vi är om somrarna, råder badterror. Är man en käck typ så hoppar man i i de härligt salta vågorna varenda dag. Jag har varit gäst på ställen där man inte får frulle om man inte tar ett morgondopp, say no more. Denna terror har jag låtit mig bli styrd av. Duktigt har jag hoppat i böljan i sol och regn, utan att alls ställa mig frågan om jag vill eller inte. Först nu, i typ 40-årsåldern, har jag genomskådat alltsammans. För vems skull ska jag bada? Numera badar jag när jag känner för det. Och lite till i och för sig. Jag är trots allt ganska käck. Mina barn har var sitt passionerat förhållande till vatten: den stora älskar att bada, den lilla vägrar.
Detta tänker jag på när jag läser Eva Lindströms senaste bilderbok "Jag tycker inte om vatten" som börjar så här "Jag heter Alf. Jag tycker inte om vatten." Jag faller pladask (bra liknelse där va). Alltså detta är en så bra bok att jag vet inte vad. En bok om en motvallsunge. En grabb som inte gillar vatten. Vatten som ju alla ungar ska älska.
Bilderna är ljuvliga, som vanligt Eva Lindström. Så tydliga med sina annorlunda perspektiv. Vattnigt vackra, liksom tillbakadragna. Som att tecknaren bara iakttar i smyg. Där finns Alf som hela tiden gör något annat än de andra frejdiga glada barnen som plaskar, simmar, kladdar, hoppar, experimenterar. Alf som på slutsidan är glad. "Så himla glad. För jag måste inte bada".
Och genusföräldrar blir nog glada: vassegoda, en bok om en tillbakadragen kille.
1 kommentar:
Den lille är stockholmare, det är därför han inte badar.
Skicka en kommentar