Sov gott

"God natt då alla som ångrar
det de har gjort och det de har sagt
och det de inte har gjort eller sagt,
alla som ligger och reparerar,
knyter knutar på tankarna,
broderar på orden,
lappar och syr.
Inget mer att göra idag,
men kanske i morgon, i morgon, i morgon
kanske du kan säga förlåt."


ur "God natt, god natt" av Gro Dahle och Svein Nyhus

Rapport från nattning

Åkej, här kommer nu en rapport från nattningen av fyraåringen (till er som är intresserade):

Jag gjorde det. Tog "Fotbollsmatchen" av Kitty Crowther och bestämde mig för att läsa den som den är. Varenda bokstav. Det gick. Men det var fanimig svårt att uttala de där meningarna: "Men det är ju en killsport" (om fotboll) och "Men det är ju en tjejsport" (om dans).
Men jag gjorde det.
Och jag frågade fyraåringen om det var så. "Är fotboll en killsport?" frågade jag. Och fyraåringen vet vad mamsen vill höra (alternativt så tycker han inte det). Han sa "Nääää. Det finns tjejer som spelar fotboll. Och tjejer som är målvakter." Jag bekräftar. Och sen, om dansen, kommer ett purket "Jag kan i alla fall brejka". "Du kan dansa vilken dans du vill" säger jag men jag ser att han liksom processar informationen han fått. Är dans en tjejsport?

När jag frågar om varför han tror att Vera måste vänta med att byta om tills killarna är klara och duscha alldeles ensam svarar han: "Hon kom sist. Det är kö." När Vera står i duschen vill hon gråta, men inga tårar kommer. "Har du varit med om det?" frågar jag. "Ja, jag kan få tårarna att stanna kvar i ögonen" svarar han. Mitt lilla hjärta. Han fattar.

Senare hävdar fyraåringen med bestämdhet att Ivo minsann är en flicka. Han pekar flera gånger på Ivos röda skor med klackar och säger "en flicka". Men han är en han, det står på några ställen. Förmodligen, men inte säkert, är han Veras pappa.

Boken är faktiskt ganska politiskt inkorrekt (dvs verklighetstrogen, haha) på flera sett.
1. Konsumtionsgrejen: tränaren säger till Ivo att han måste köpa fotbollsskor och benskydd innan första träningen. Vera tjatar sig till de dyraste genom att lova Ivo evig kärlek tillbaka.
2. Pojkarna i laget framställs som små mobbare hela bunten. Tränaren tar inget ansvar.
3. Det där med att vinna framställs som allt. "Vi vann, de förlorade" jublar Vera och hennes lagkamrater och det skär i mig när jag läser "de förlorade". Och sen det där med att Ivo är så stolt över Vera när hon gör mål.

På något underligt sätt känns det skönt att allt det där finns med. Men jag tror att nioåringar skulle vara en bättre målgrupp. De är med om sånt här, de har börjat ana verklighetens villkor. Jag ska läsa den tillsammans med nioåringen också. Kanske rapporterar jag då med? Till er, min lilla intresseklubb som bara blir större och större.

Mest av allt känns det dock så här just nu (som jag fruktade):
nu vet fyraåringen att dans är för tjejer och fotboll är för killar. Kanske fantiserar jag bara ihop det. Hoppas. Fyraåringen kanske struntar i vad som står i boken och litar på mig?

Detta om denna bok. Den har trots allt givit mig mycket.

Kära kära Kitty (och Gudrun)

Kära Kitty Crowther.

Jag tänker lite extra på dig så här i prisutdelningstider. I år får ju Shaun Than Almapriset - äran och de fem miljonerna som du fick förra året. Jag tänker på dig och riktigt myser när jag slår upp din senaste bok om insekterna med de vackra namnen Ivo och Vera. "Fotbollsmatchen" heter den och jag läser den tillsammans med fyraåringen. Men Kitty! Hjälp. Redan på andra uppslaget hettar det till. Fotbollspelarna ser så elaka ut. Och sen Kitty, sen skriver du en sak som gör att jag censurerar. Jag tystnar och hittar på nån annan mening än den som står. Så där som jag egentligen inte vill göra. Det står:

- Ivo, jag vill börja spela fotboll, säger Vera plötsligt.
- Men det är ju en pojksport! svarar Ivo.
- Ja, vadå?

Jag gör om Ivos svar till ungefär "Jaha, vill du?". Och vänder blad.
Att censurera känns inge kul.

I alla fall, vi läser vidare: Ivo ger sig tydligen direkt och skriver in Vera i ett fotbollslag (som bara består av killar) och Vera är överlycklig. Hon får fotbollskläder och skor och är hur förväntansfull som helst och går på träning. Men killarna är dumma mot henne. Och efter träningen får Vera sitta utanför omklädningsrummet tills killarna är ombytta och klara. De busar där inne, och Vera sitter på en bänk utanför. Sen duschar hon ensam. Det är hjärtskärande (se bild). Vera kastar sig i Ivos famn efter matchen och gråter. Ivo vill läsa lusen av tränaren, men det vill inte Vera. Istället går hon hem och övar och övar. När det blir match får hon sitta på bänken tills en kille blir skadad - först då får hon komma in på planen. Och skjuter mål. Förstås. Lagkamraterna hissar henne och hon får duscha först. Ivo är stolt. På väg hem går Ivo och Vera förbi en dansskola. Vera säger att hon vill börja dansa balett.

- Men det är ju en flicksport! svarar Ivo.

- Ja, vadå? säger Vera.

Lilla Vera. Vilken tuffing. Precis så där var jag när jag var liten. Ville pröva, ville utmana. Grät sedan så det skvalade (för ofta har ju berättelsen inte ett lika lyckligt slut som denna, där Vera blir målhjälte).
Min första tanke efter att ha läst boken är dock att det är en riktigt kass idé det här med att försöka förändra genom att först slå fast saker som kanske barnen inte ens har hajat. Att bokens sensmoral blir raka motsatsen till den som du Kitty säkert har menat att den ska vara. Du tänkte säkert att du ville göra en bok som visar att alla kan dansa, alla kan spela fotboll, men jag tror i min enfald att det där har min fyraåring inte fattar ännu, men efter att ha läst din bok kommer han veta och använda sig av orden "fotboll är en pojksport". (fast inte just min då för jag censurerade ju).

Sen tänker jag så jag bli blå kring det här, för någonting känns inte rätt. Jag funderar på att lösa dilemmat genom att ge boken till Stadsmissionen. Sen tänker jag att jag ska tjuren vid hornen och läsa boken som den är, de har förmodligen redan snappat det som Ivo säger. Det kan ju ge mig en chans att snacka lite med barnen om det.

Idag läste jag sedan något som fick mig att bestämma mig. Jag fick ett mejl från Gudrun Schyman (man kan prenumerera på hennes feministbrev, anmäl dig här), och där står det: "Att konstatera att individens fria val är kringskuret av kollektiva förväntningar och normer är inte detsamma som att fördöma enskilda individer, men att låtsas som att vi som individer är opåverkade av samhällets strukturer är att grovt vilseleda varje individ."

Och jag bestämmer mig för att läsa - att absolut inte censurera. Jag känner så väl igen mig i Vera. Det kommer barnen säkert också göra. Och det är ju det som är meningen med litteratur.

Boken handlar ju om något väldigt viktigt som vi alla känner av: att det finns en väldig trygghet i att hålla sig till sin könsroll och att det kan vara jobbigt att utmana förväntningar. Så är det ju. Tyvärr.

Jag kan ju passa på att berätta hur jag kände mig när jag var liten. Och att jag inte tycker att det finns tjejsporter och killsporter. Och att det finns massor av människor som inte tycker det. Men också att det faktiskt finns det. (Så kanske de slipper att bli lika chockade som jag blir över tex kommentarerna efter lek-artikeln)

Den här tycker jag att ni ska läsa

Bra debattartikel.

Målarbok för vuxna

Den här målarboken (gjord av Lolitta Nedoman, student på Konstfack) hittade jag på Konstig igår (en konstbokaffär på Åsögatan). Jag kan inte låta bli att se den som en kommentar på det här med frihet. Att barn smittas av vår kultur. Och att vi försöker hålla dem undan från det värsta. Att det dumma vi gör, det gör också dom. Och att det här är teckningar på folk som inte alls är fria, men agerar i en så kallad fri verklighet.

För mig är det skitviktigt att vi ser till att alla vågar prata.

Usch. Jag håller på att bli pissdålig på det här med att uthärda en debatt. Jag blir oerhört frustrerad. Små missförstånd gör mig gråtfärdig. Som när en bloggare skriver att jag i Studio Ett sa att jag sagt att jag deleatar och glömmer kritik (alltså inte vill ta in motståndarna argument). Jag sa ju att jag hittills har förhållit mig så till hotfulla mejl. Jg har deleatat och försökt glömma hotfulla mejl.
Jag läser denna lilla detalj på en blogg och börjar gråta. Rustningen är sönder. Trasig. Hjälp.

Allt man säger kan användas mot en, och effekten är stark. Jag börjar misstro min förmåga att uttrycka mig.

Johan Ingerö fortsätter samtalet på sin blogg. Han försöker förstå artikeln på ett annat sätt än han gjorde i din debattartikel på Newsmill, och slår huvudet på spiken. Det är det där med att jag tror att styrd lek kan bli friare som han inte håller med om. Det är en intressant diskussion. Den gränsar till en debattartikel jag skrev för några år sedan tillsammans med Lars Strannegård, professor på Handelshögskolan, om att frihet i arbetslivet kan vara en hälsofälla. Att det många gånger kan öka ens kreativitet om man får en tydlig budget, ramar, gränser och mål för ett uppdrag. Kopplingen mellan frihet och frustration är intressant tycker jag. Liksom kopplingen mellan gränser, agendor och kreativitet. Den artikeln blev ännu mer omtalad än lekartikeln (och vi blev nominerade till årets opinionsbildare av Kompetensgalan). Det är något med frihet. Samtalet om vad frihet egentligen är.

Citat Johan Ingerö:
"Men därutöver måste barn ha tillgång till egen tid, och ges chansen att utveckla sina intressen, utan att behöva ta hänsyn till vad en eller annan genusvetare tycker är viktigt. Dels är det fel att tvinga in barn i egna politiska mallar, och dessutom är det i mina ögon ett övertramp mot föräldrarna, som kan ha helt andra åsikter."

Ja, Johan. Ljuva sommarlov! Underbara fria lek! Fantastiska tid då man är stor nog att cykla iväg och hänga tillsammans med sina kompisar utan att ha nån vuxen i faggorna. Ingen har sagt att detta ska bort. Ingen har sagt att barn inte ska få leka fritt, bara att man kanske kan kolla på den fria leken som fenomen och fundera över den. Framför allt i förskolan som ju faktiskt har ett uppdrag från förskoleplanen. Stoppa det som inte är bra (mobbing tex - ja, vad som inte är bra är en diskussion såklart), och locka barn till att testa nytt. Vi gör det hela tiden. Jag antar att de flesta föräldrar ganska ofta säger till ungarna att stänga av tv:n, till exempel.
Och ditt sett att se på världen och förskolan är styrd av dina ideologier, Johan. I så fall vill du ju att förskolan ska vara styrd av din ideologi och där ska alla barn gå, och "tvingas in i dina politiska mallar". Så skulle jag aldrig uttrycka mig, men jag lånar ditt sätt att skriva.

Vad jag inte förstår är hur någon kan tro att vi, samhället, förskolan och skolan INTE styr barn. Det gör vi ju hela tiden på olika sätt. Jag tror det är bra att vi pratar om hur (och ser till att alla vågar prata) och att vi försöker se vad det leder till. Att vi lockar killarna ur starwarsbuskarna i syfte att få dem att upptäcka bokstäver för att de inte ska komma efter i skolan ÄR ju styrning. Men den förekommer redan på alla förskolor i Sverige och är okej, enligt Ingerö. Bra. Vi är på samma spår. Det där är en genuspolitisk styrning om du frågar mig.

Att vi reagerar på ordet styrning är ju väldigt viktigt. Vi bör alla vara på alerten. Men jag får nån slags vibb av att det är tystnad som de liberala genushatarna vill åt. Jag får inte ihop det? Det är antikommunister som gapar om att genusexperter bör förpassas till Nordkorea. Cirkeln blir liksom sluten. Vad händer? Jag fattar inget. (öppet mål. "just det Tinni Ernsjöö Rappe, du fattar inget bla bla bla.)

För mig är det skitviktigt att vi ser till att alla vågar prata.

Nu blir det läsa av

Äntligen på mitt nattduksbord.

Fri lek

Gårdagens debatt. Tja, vad ska man säga. Det är alltid kul, men jag ångrar att jag blev så arg. Det känns liksom utlämnande. För att klara sig i det svenska debattklimatet ska man vara kall och inte visa känslor.
Jag hade önskat att det hade blivit ett samtal om vad frihet är. Om frihet finns. Om vad styrning är, och var gränserna går. Om vad experimenterande med barn är. Om huruvuda barns lek är politisk eller inte. Om förskolan ska vara politisk.
Men tiden var för knapp och min förmåga att få till detta var tydligen puts väck.

På eftermiddagen och kvällen blev det fri lek.
Eller?
Barnen och jag cyklade till stranden - men det var JAG som föreslog stranden som utflyktsmål. Sen hindrade jag dem från att blöta ner sina jeans. Jag rullade upp dem. Lite styrning där. Men mest fick de leka fritt. Jag orkade inte ens engagera mig i deras lek där på stranden. Jag satt på en bänk! Jag satt på en bänk och var lat. Barnen såg ut att ha kul.

På bilderna lite fin gatukonst från cementfundamenten under Årstabron. Den intresserade oss mycket. Man kunde leka med den.

Dagen idag

Min dag i två bilder.
Och: jag ska vara med i Studio Ett idag, och prata om fri lek med mera. Lyssna 16.10.

Om drakiga drakar

Jag läser Andreas Palmaers krönika om mesiga drakar i dagens DN Kultur. Han är emot. "Släpp zombier, vampyrer och drakar fria. Låt dem göra vad de är bäst på: att skrämmas. När inte ens monstren får vara otäcka, vilka ska då vara det?" skriver han apropå bland annat Christina Björks och Eva Erikssons nya "Prinsessor och drakar". Och han har en poäng. Många barn älskar läskiga saker. Mina egna går igång på grymma folksagor och trasig socialrealism. De sitter som klistrade bredvid mig när jag läser. Tänk att det kan vara sådär, tror jag att de känner.

Men just i fallet "Prinsessor och drakar" så tycker jag att de mesiga drakarna är underbara. Hela boken handlar liksom om maktförskjutningar. Mänskliga prinsessor och drakiga drakar. Figurer som fungerar i en väl inövad kontext men som inte lever upp till förväntningarna. Allt beskrivet på ett rolig och kärleksfullt sätt. Jag var rätt skeptisk när jag såg boken - "ånaj, ska nån göra prinsessor-drakargrejen en gång till. Kan vi gå vidare liksom". Men, det var ju Christina Björk (jag planerar ett kärleksbrev till dig ska du veta) och Eva Eriksson som hade gjort den och de går ju bara inte att motstå. Och visst såklart: boken är underbar. Prinsessorna är smutsiga, gnälliga, bortskämda, dåliga systrar, högljudda och vresiga OCH bor i slott och har vackra klänningar och massor av leksaker (det finns sju stycken - boken består av sju sagor, en för varje kväll i veckan). Drakarna är töntar allesammans, lite läskiga i början men töntar innerst inne (precis som läskiga typer brukar vara). Vi har läst den varje kväll i en vecka nu. Det är kärlek från stora och små.
Dessutom spiller Christina Björks textglädje över på den som läser. Det är kul. Och välskrivet. Och vilka teckningar!

Amen.

Fri lek - fri för vem?

Idag är min text om fri lek publicerad i Svenska Dagbladet. Läs här.

Som vanligt blir jag matt av många av kommentarerna - rasande människor som inte riktigt läst eller tänkt som klämmer ur sig hatiska och arga inlägg. Det finns INGEN i artikeln som säger att vi ska "detaljstyra" eller "förändra" våra barn, eller att det är fel på tjejiga tjejer eller killiga killar - bara att vi ska ge dem möjligheter till kul och kreativ lek och möjligheter att pröva mer än det vanliga. Inom vissa ramar kan leken bli friare än någonsin. Det är poängen.

Rekapitulering

Jag finns. Jag konsumerar fortfarande barnkultur. Men det har varit intensiva veckor. Ungefär så här:

- En resa: vi for till ett ljuvligt 25-gradigt Amsterdam för att se SKSH vinna ytterligare ett guld i manligt konstsim. Hyrde lådcykel - stor succé. Amsterdam är platt.

- En teaterpjäs: "Nu väntar tiden" på Teater Brunnsgatan 4. Galet bra.

- Ett ganska festligt morgonmöte på Rabén och Sjögren om hur man kan använda appar som pedagogiskt stöd i förskolan och skolan. Det blev blåskärm typ fyra gånger på storbildsskärmen och min mage, som är mycket känslig för teknikstrul, fullkomligt skrek: inga skärmar på förskolan. Bespara ungarna detta. Please. Full bakåtsträvarpoäng kanske, men i och med att många har fullt sjå med att hålla ungarna borta från skärmarna hemma kanske vi borde fortsätta i samma sköna skärmlösa stil på förskolorna. Eller?

- En åttaåring som har blivit nioåring.

- En utebliven förnyelse av prenumeration. KP ja. Inte för att vet huruvida Ola är skyldig eller ej, men sånt här smittar. Jag håller med Malena Janson som i Helsingborgs dagblad skriver om hur Ola & gänget på Bonnier tidskrifter låter ungarna (och oss) hänga i luften. Ola sköter det hela fenomenalt dåligt.

- En ny blogg att följa. Malena Jansson igen. Hej!

- I övrigt: Skambyrån (f a n t a s t i s k t), landet, en ny balkong, sjösättning, jobb, läsning av "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)" av Annelie Jordahl (mycket bra) och den fenomenala antologin "Smarta små upptäcker naturen" (som jag kommer återkomma till) och en mycket kaloristinn efterrätt ur Johanna Westmans senaste "Första måltidsboken".

För övrigt funderar jag på att stämma SVT och "Huset fullt av hundar". Hundtjatandet här hemma håller på att ta kål på mig.

Så där ja. Nu är jag ikapp igen.

Dagens fråga

Hur är man en bra förälder?

Hur är man ett bra barn?

(från Unga Klara)
(och mig)

Dagens dikt

Apropå Patrik Sjöberg.

"Kom ihåg att du bestämmer
vem som kroppen din får röra.
Och om någon på dig klämmer
vet du vad du måste göra.

Tjejer, killar - hör nu opp!
Om nån tafsar så säg stopp!
Sparka, skrik dig hes och bit!
- Stick och brinn din dumma skit!

Sen berättar du för alla,
var inte rädd, du måste tjalla!"

Ur "Magic, Cilla och Baby - ramsor om tjejer, killar och grejer" av Eva Lundgren

Mitt vilda liv

Amanda Erikssons böcker är alltid fina och relevanta. Alla här hemma gillar dem. "Ärtan går luciatåg" har vi läst massvis med gånger, och "Mitt andra liv" är grym (om ett barn som är avundsjukt på hur kompisens familj lever, äter och inreder (mycket guld) och får byta familj några dar).

Nu är Amandas senaste bok här, och den heter "Mitt vilda liv" och den handlar inte som somliga kanske tror om syndigt sena nätter vid Rivieran, utan om en pojke som får tillbringa sommarlovet hos sin morfar någonstans långt norrut i Sverige.
Morfar bor i kåta. Bara det. Det är eldar som sprakar, vargar som ylar, fiskar som nappar. De dricker vattnet från bäcken, kollar älgar och morfar spelar gitarr framför lägerleden.

Alla rätt. Supermysigt.

Men HALLÅ: det är i mitten av juli och becksvart på natten. I boken alltså. Det poängteras till och med. Och syns på omslaget.

Vilket generalfel.

Jag - ett Sirifan

Kära Siri Ahmed Backström,

tack för att jag fick vara med på din examination igår, på Konstfack. Du har ju gått mastersprogrammet Storytelling (grafisk design & illustration) och ... shit vilken utbildning det verkar vara. Fem bilderböcker hade du gjort, och jag vet inte hur mycket du vill att jag ska skriva om dem här men de var så fina allihop och speciellt en av dem berörde mig så mycket. Jag kan inte sluta tänka på den. Det var boken "Jag skall försöka beskriva dig precis så fin som du är". När jag läste titeln tänkte jag att oj det blir svårt. Hur kan man beskriva någon man älskar precis så fin som den person är?

Men, Siri Ahmed Backström, du lyckades. Jag är stum av beundran. Och rörd. Du är en poet i text och bild.

Som jag sa igår: det ska bli så skoj att följa dig.

Här kan alla som är nyfikna på Siri kika på en av de andra böckerna i slutprojektet - "Våra liv".

Barn&Ung i Dagens Nyheter

Grannfrun recenserar.

Frank Zappa vs Vitnos

Jag blir faktiskt så till mig i trasorna av det här med att creddigt folk plötsligt tar "Grottbjörnens folk" till sitt hjärta att jag bara måste läsa om. Inte bara Auel, utan också Sidney Sheldon, Jackie Collins, Kitty och Vitnos. Sånt som jag minns att jag ÄLSKADE när jag var yngre. Men som jag liksom glömt bort. Inte odlat.

För ett tag sen satt vi några stycken på en fest och pratade om att stå för det man gillade när man var tonåring. Då pratade vi musik. Att vara tjej och ha gillat Howard Jones och Gyllene tider och sen i 18-årsåldern träffa snubbar som gillade Frank Zappa och Supertramp och plötsligt finna sig själv lyssnandes på deras musik samtidigt som man smusslade undan sina egna gamla plattor i garderoben. Vi sa att det var hög tid att stå upp för tonåringen man var.

Vissa på festen fattade, andra inte. Fattar ni?

Bra präktigt

Bara att köpa, låna, sno (närå), alla ni som vill att ungarna ska ha koll på naturen. Bra nivå. Fina teckningar. Klokt urval. Relevant fakta. Nu väntar vi bara på boken om träd och en om fåglar. Jobba på Björn Bergenholtz - vi gillar det.

Och ni vuxna som ännu inte är på Kerstin Ekmans nivå kan också ha stor glädje av de här böckerna. Om man säger så. Jag säger bara: barnfaktaböcker. Så rätt, så lagom. Kunde jag dessa fiskar och dessa blommor vore jag stolt som en tupp. Bokunge är inne på samma spår.

PS: Visste ni att den utrotningshotade malen, som lever längst ner i det mörka djupet i sjöar och åar där den känner sig fram med sina långa skäggtömmar (!), kan bli tre meter lång? TRE METER LÅNG.

Jag mötte Mumin

Jag mötte Mumintrollet på Götgatan i söndags. Lite deppigt. Han var väldigt smutsig om fötterna och höll på och krumbuktade sig och hoppade och vinkade till alla som gick förbi. Väldigt omuminskt, helt klart.