Vi läser "Idiot!" av danskarna Dorrte Karrebaek och Oscar K. (också ett gift par, men maken kallar sig tydligen bara K. i efternamn, well well) här hemma, och fattar inte mycket av handlingen men tydligen vill ungarna höra den ändå, för de kommer med den gång på gång.
Kanske är det befriande att läsa en bok där folk säger förbjudna saker (Som "Hallå idiot, normal anropar" och negerbarn), kanske ser de den som poesi?
Jag läser lite motvilligt, det är nåt som gör att jag ogillar. Kanske är det att mamman tar livet av sig och sin utvecklingsstörda son i slutet? Kanske är det att mamman aldrig söker hjälp för sig och sin förvirrade son? Kanske blir det bara för märkligt och för sorgligt? Jag vet inte.
Jag vet dock att jag blir riktigt provocerad av sättet boken tar upp rasism, "
de som trampar på stre-cken får ne-ger-barn! Ti-ger-barn, ne-ger-kyss. Och två små muham-damer! (två beslöjade muslimska flickor tittar ut genom ett fönster på samma uppslag).
Göteborgs-Posten kallar den för upprörande läsning men önskar att den får många tankfulla läsare (
här), Dagens Nyheters Lotta Olsson föreslår att vi ska läsa den "för det försvarslösa barnet inom oss alla" (
här) och Svenska Dagbladet kallar den för samhällskritik och "vårens mest intressanta barnbok" (
här). Ingen av dem tar upp de främlingsfientliga inslagen (eller vad jag nu ska kalla meningarna jag citerade ovan).
Ja, vem ska man egentligen läsa boken för? Jag läser den som sagt när barnen vill, i övrigt tror jag att den är mest stimulerande för barnboksrecensenter som tröttat på gullighetsöverflödet i barnboksutgivningen. Är den politisk? Hur i så fall? Jag har svårt att tolka den.
Lite önskar jag att jag aldrig köpte boken. Faktiskt. Men ungarna lyssnar storögt.
Fan. Vad säger ni?
