måndag 7 november 2011

Ingenting hände. Not.


Så var höstlovet över. Höstlovet - bästa lovet. Det mest kravlösa lovet. Det gråaste lovet. Vi har varit på landet, det har varit milt och grått och höstlövsfärgat. Nio dagar på bonna-landet. Ni kanske tror att jag är utvilad då? Inte alls. Det är fullt ös mest hela tiden (och det är inte jag som driver på om man säger så). Ungarna vaknar pigga vid sju (vanliga skoldagar får vi dra dem ur sängen vid halv åtta), hittar på allehanda påhittiga saker att mixtra med, de stökar ner, de bråkar, de vill baka, de vill spela på datorn, de springer ut, de springer in, de är leriga (bra), de trillar, de klättrar upp på tak och kommer inte ned osv osv osv.
Jättekul, visst.
Men.

På något sätt hittade jag ändå tid att läsa Barbro Lindgrens lilla dagboksartade "Ingenting hände, två gånger" i vilken hon beskriver hur hon har det på landet. Det kunde inte vara större skillnad på mitt liv och Barbros. Suck. Barbro tar långa promenader med sin lilla hund, iakttar naturen, lyssnar på klassisk musik, tittar på en fluga, tänker och läser Nietzsche.

Jag får trösta mig med att det väl finns olika perioder i livet. Barbro Lindgren har ju levt i sin Loranga-tid hon också, när det spelades hockey på köksgolvet med de nybakade bullarna. Kanske saknar hon det nu? Det verkar inte så, men kanske?

Nu sitter jag på kontoret och pustar ut och tittar ner på Centralbron och alla bilar som oavbrutet kör förbi. Som sagt: vart ska alla?

1 kommentar:

Peter sa...

"Nothing happens. Twice." Så löd en recension av premiären på Becketts "I väntan på Godot" 1953.