I gårdagens DN står det att var tredje tonåring anser att deras föräldrar är trötta och stressade, och att en av fem önskade att deras föräldrar hade mer tid för dem (siffror från en undersökning gjord av Mentor). Tja, man blir ju inte direkt förvånad.
Samma dag som jag läser om undersökningen läser jag för första gången en bok som heter "Stålpappan och Pelé" för barnen. Den är skriven av en norsk författare som heter Annette Saugestad Helland, och den delas just nu ut om man köper ett Happy meal ni vet var. Det är en finfin bok. En superbok. En bok som handlar om en liten kille som fantiserar om att hans pappa är en superhjälte och att det är därför som de susar genom stan så fort på mornarna, därför som pappan alltid har så bråttom och inte har tid för honom. Han har ju fullt upp med att rädda världen ju. "Inte nu, senare" säger pappan, eller "Hitta på nåt själv, Pelé". Och klick klicketi klick låter det från pappans tangentbord om kvällarna. Pelé fantiserar om att pappan gör något viktigt, men han får ont i magen ändå. Ibland försöker han störa, men möts av "Kan du inte bara gå ut och HÅLLA KLAFFEN!"
Jisses. Det här är en bok som behövs.
Den slutar trots allt lyckligt. Med strömavbrott - och pappans dator som plötsligt inte funkar. "Men jag går inte på ström", säger Pelé (så rörande att jag smäller av). Då äntligen uppstår ett mellanrum. Pappan och pojken spelar fotboll, och ser för första gången i boken glada ut.
Jag säger bara: downsiza eller dö.
2 kommentarer:
Den fick tvååringen och jag på McD häromveckan. När mannen skulle läsa för femåringen på kvällen tog de den och mannen frågade efteråt: "Hade du lagt fram den åt mig med avsikt? Den var väldigt bra. Och jobbig." Fast det hade jag faktiskt inte gjort, bara tagit upp den ur väskan och hivat in den i barnkammaren när vi kom hem. Vi pratade inte vidare om det då och jag har inte hunnit läsa den själv, men nu förstår jag vad han menade.
Hej!
Ja, den är lite jobbig för en stressad vuxen att läsa. Och därför så viktig.
Skicka en kommentar