Det händer titt som tätt och är alltid lika roligt. Vadå? Jo, att vi läser gemensam godnattsaga och åttaåringen och fyraårigen båda två är lika nöjda med boken vi valt. Så var det idag när vi - äntligen! - läste "Amos och Soma. Sagan om den stora kärleken" av Ulf Stark och med bilder av Anna Höglund. En suverän berättelse, helt klart, om livets riktigt stora grejer: kärlek, farliga äventyr, återförening och familjebildande. (Lät det lite sunkigt? Familjebildande?) Vackert språk, spännande och varm berättelse och mjuka illustrationer och med blinkningar åt bibeln och Adam och Eva och berättelsen om äpplet (som jag inte riktigt fattar, men det känns komplicerat och bra som att det där äpplet som Eva åt och som Amos och Soma till slut får tag på och sen smakar på ändå i slutändan kanske inte är så dumt. Lite synd är ju bra?).
Jag har länge kastat suktande blickar mot "Amos och Soma" i bokaffärer, men liksom inte slagit till. Kanske beror det på att jag tidigt hörde någon mumla om att den hemske mannen i boken var otäckt lik en arab - och den kopplingen gillade inte jag och tycker inte att barnen behöver få. Nu googlar jag snabbt på detta ämne men hittar inget av värde.
Och trots att såväl ungarna och jag läste boken med stor koncentration två gånger (faktiskt), och gillade den skarpt, så tycker jag att just den farlige mannens utseende är värt att diskuteras. Det finns så många stereotyper som vi måste ifrågasätta. Så många klichéaktiga sätt att påvisa att någon tillhör de dåligas gäng (tänk bara på exempelvis den bistre öststatsmannen i amerikanska filmer - när han dyker upp vet man att det är fara å färde). Jag tycker att Anna Höglunds figur är högst tvivelaktig, och förundras över att ingen av recensionerna jag läst har tagit upp det. Vad säger ni? Take a look på bilden ovan, ni som inte har boken därhemma.
För övrigt funderar jag över hur vanligt det är med tillfångatagna apor i barnlitteraturen. Jacob Wegelius "Sally Jones", apan i Jan Lööfs "Pelle i djungeln" och Ulf Nilssons underbara "Min lilla apa". Finns fler?
4 kommentarer:
Håller med om att vi måste se upp med klichéer. Jag tycker nog ändå att man kan få honom till den klassiska kristna djävulen med horn och pipskägg. ...som förmodligen har sitt utseende baserat på just de kristnas fiender.
Fler fågna apor: Herr Nilsson och Nicke Nyfiken.
Ja, vad ser han ut som egentligen den där gubben? Han påminner mig om något - kanske bara om klichén om den onde mannen. Jag ska fundera vidare.
Håller med om att han känns lite sunkigt traditionellt ond.
Pia
Ja, jag funderar också på vad han påminner om. En djävul, men hur kom den bilden till?
Just det: herr nilsson och nicke. Bra där.
Skicka en kommentar