Dino-loopen och Ann Heberlein

Å, Masarinmamman, vad jag känner igen mig i din eviga dino-loop (se kommentar till dinoinlägget nedan).

- Var är dinosarierna nu?
- Utdöda
(- f ö r h o p p n i n g s v i s ... )

- Var var människorna då?
- De fanns inte.
(- f a n n s i n t e... f a n n s i n t e... f a n n s i n t e . . . )

Outgrundliga frågor - och kanske svaret på varför dessa urdjur intresserar en del av oss. Det är liksom litegranna som det där med universum och oändlighet. På något sätt måste vi bearbeta vår bakgrund och tillblivelse.

Även jag tackar Sarah Sheppard för något så fantastiskt som en bok om dinosaurier som faktiskt inte urtrist. Ja, jag kan till och med själv initiera läsning av "Massor av dinosaurier" då och då.

(Nu tittar tvåringen förbi och råkar få syn på bokomslaget på min datorskärm.
Han går i spinn.
"Min bok. Sauri. Sauri. Sauri!"
Han dansar runt i glädje.
Så sött.)

Förresten så fick jag igår Ann Heberleins "Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva" och började läsa direkt. Jag kunde sen inte sluta läsa förrän jag kom till det fruktansvärda slutet (som mer eller mindre är ett avsked). Boken var fruktansvärt tung. Så smart och så oändligt sorglig, men också så personlig att det är svårt att härbärgera. Ann Heberlein är etikforskare, debattör och trebarnsmamma (och jämnårig med mig), och hon har periodvis svår ångest och då ständiga självmordstankar. Jag har många gånger läst hennes texter och gillat henne. Nu är jag orolig. Och jag antar att hennes förläggare Svante Weyler också är det.
En sak som kan trigga igång Ann Heberleins ångest är diskussioner om universum. Det kan jag förstå.