Ur "Varför arbetar mamma?"

(det står: När Mikael har somnat kan Mari göra vad hon vill en stund. Sedan måste hon sova, för snart börjar en ny arbetsdag.)

Har någon någonsin beskrivit mitt liv så väl?
Nä.

Just detta försöker jag berätta för min sexåring varje kväll. Nu är det vuxentid, förstår du. VUXENTID.
SOV!

Efterlysning 2

Den här också.

Hör av er. I will give you alot of kisses and hugs and some money.

Efterlysning

Den här boken vill jag få tag på. Kanske vill någon sälja? Förmodligen inte, men man kan ju alltid chansa.
Jag behöver den.

Bullerbyidyll

Läser i senaste Språktidningen att ett av 2008 års nyord är "Bullerbysyndromet". Jomenvisst, tänker jag, det känner vi ju till. Längtan efter att ge sina barn en bullerbyuppväxt. Men icke. Bullerbysyndromet förklaras som ett syndrom som lockar tyskar till Sverige. Bullerbysyndromet är hottare än någonsin på grund av den tyska tv-produktionen "Inga Lindström" (googla om ni inte känner till denna bisarra serie).
Nu vet jag inte hur det ena leder till det andra, men har ni tänkt på att det nuförtiden inte görs några barnböcker där handlingen utspelar sig i övre medelklass? Det kryllade ju av såna barnböcker förr (Madicken, Lotta på Bråkmakargatan, Tommy och Annikas familj, Tant Brun, Tant Grön mf - jag kommer inte på fler nu).
Idag bor alla barnboksbarn i lägenhet, känns det som. Bullerbylyckan är liksom inte korrekt i 2000-talets barnlitteratur.
Eller?

Cool kille

Tvåringen hemma hos oss har just nu det härligaste sätt att presentera sig själv.

- Jag är cool, säger han till alla han möter.

Yes!

Here we go again

Jösses, säger ni kanske, men nu skall grannfrun med familj flytta igen. Bara tio minuter bort från Älvsborgsgatan i och för sig, men ändå.
Det är mindre men finare. Billigare också, faktiskt. Och det kommer att finnas en kakelugn i köket. Går ej att motstå om man är som jag. Det är nåt med eld som gör mig glad.
Huset är från 1861. Halleluja!

Värsta bästa kärnfamiljsbloggen

Nu måste ni även börja följa helt purfärska kärnfamiljs-bloggen som ni hittar här.

Och snart, mycket snart, kommer Rebeckas och min bok "Skriet från kärnfamiljen".

Lista - på begäran

Klara efterlyste de bästa böckerna för fyra- respektive tvååringar i en kommentar längre ner. Jag publicerar mitt svar här också. Inte de bästa för det får jag bara prestationsångest av, utan några vi här hemma tycker är döbra. Just nu.
(Bilden ovan är från Örnis bilar - en höjdarbok jag i princip kan utantill. Carl-Johan de Geer har skrivit - ni fattar att det är bra...)

För fyraåring:
- "Resor jag aldrig gjort av Syborg Stenstump" av Anna Höglund
- "Gogos vita barn" av Barbro Lindgren (och Anna Höglund)
- "Så gör prinsessor" av Per Gustavsson
- "Sonja, Boris och tjuven" av Eva Lindström
- "När Åkes mamma glömde bort" av Pija Lindenbaum
- "Min lilla apa" av Ulf Nilsson och Kristina Digman

För tvååring:
- "Örnis bilar" av Carl-Johan de Geer
- "Bebis arg" av Ann Forslind
- "Vem bestämmer" av Stina Wirsén
- Böckerna om grisen Benny av Barbro Lindgren
- "Historien om någon" av Åke Löfgren (en klassiker!)
- "Alla får åka med" av Anna-Clara Tidholm

Mangosoppa

Livet är ändå för härligt. En vän till mig ska kanske bli mango-odlare i Brasilien. På riktigt! Fatta vilken underbar grej. Hur kommer man på det liksom? Men det gjorde hon och hennes man, och jag ligger raklång av beundran. Och jag kan inte låta bli att tipsa om helsköna barnboken "Ture kokar soppa" där Thomas och Anna-Clara Tidholms lilla figur Ture gör en mumsig mangosoppa.
Jag älskar mango! Och jag fullkomligt älskar okonventionella planer.
(Och tänk: det finns en barnbok för alla tillfällen...)

Elsa-Pälsaefterlysning

Hjälp mig: i vilken barnbok är det en Elsa-Pälsa med?

Mp3-äventyr

Efter fyra dagars influensa infinner sig i min familj något som egentligen borde vara ett naturligt helgtillstånd, nämligen l u g n. Vi såsar runt i pyjamasar, läser alla tidningar som finns i lägenheten, sover middag flera gånger om och hela härligheten kröns med att alla i familjen tysta sitter och slö-lägger pärlplattor samtidigt som vi lyssar på "Momo eller kampen om tiden" av Michael Ende, fint inläst av Vanna Rosenberg.
Jag känner igen stämningen från helger och lov när jag var liten. En mysig hmmm vad ska jag göra nu-känsla. Ett helt okej tillstånd som jag hädanefter ska sträva efter att framkalla mer här hemma. Utan influensa.
Angående "Momo eller kampen om tiden" så köpte jag den som mp3-bok via adlibis för 126 spänn. Jag är säkert sist i hela världen med detta, men det ger mig ändå en känsla av att behärska teknik och vara modern, liksom. Det hela var dessutom ganska lätt (även om det liksom känns lite märkligt att köpa nåt för 126 kronor som man sen inte ser röken av). Det vill säga det var urlätt så länge jag var på adlibris sida, lite knixigare när jag skulle packa upp zip-fil och hitta härligheten på min egen dator. Sånt måste bli lättare i framtiden. Men ändå: I´m a modern girl. Eller hur!
Nu: vård av influensasjuk tvååring. Lille gubben. (till honom har jag mp3-shoppat "Sagor för busiga barn" med sju folksagor och nån knepig grej av Lennart Hellsing, suveränt inläst av Sissela Kyle. Han somnar så fort jag sätter på den.
"Det var en gång en pannkaka..." zzzzz)

Bokhyllsinfo - något introvert

På Bokhora finns just nu ett inlägg som handlar om vilken författare man har flest böcker av hemma i bokhyllan.
Hmmm. Intressant, eller hur?Jag blev genast nyfiken på hur det ser ut i vår egen - jag hade faktiskt ingen aning innan jag kollade. Lite aning när det gäller barnböcker hade jag kanske - men ingen susning när det kommer till vuxen. Jag är liksom inte en sån som slukar ett helt författarskap. Än. Jag skall bli - när jag blir äldre och får tid. Ni vet.

När det kommer till barnböcker är jag helt uppenbart en trogen köpare. Jag har mina favoriter. 13 böcker av Barbro Lindgren, 10 av Anna-Clara Tidholm (varav några har Thomas Tidholm som medförfattare), 9 av Pija Lindenbaum. Sen kommer Astrid Lindgren och Stina Wirsén med vardera 7 böcker. Sen kommer en massa andra författare som vi har fem-sex böcker av (Viveca Lärn, Jan Lööf, Lena Anderson/Christina Björk och Anna Höglund - som jag alla verkligen gillar också. Nu när jag tänker på det så kommer mina favoriter inte i samma ordning som antal böcker vi har. Ni fattar?)
I den här listan har jag faktiskt räknat bort Laura Ingalls Wilders böcker om det lilla huset på prärien. Min man medförde samtliga nio i vårt bo. (Hur fint är inte det?)

Bland vuxenböckerna är jag inte en lika trogen läsare. I topp hamnar återigen en samling som tillhör min man av en författare som heter Stefan Zweig (bilden) (min man har tydligen i ett tidigare liv slukat hela författarskap??). Hela åtta böcker tronar i vår hylla av denne österrikiske man som dog för egen hand 1942 och som jag inte läst en rad av, men som min man hävdar är "en novellernas mästare". Well well. Credigt nog är Marcel Proust nummer två med hela På spaning-sviten (sju band som ingen här hemma - ännu, märk väl - har läst). Sen kommer vi till en av mina älsklingar, nämligen Bodil Malmsten, av vem jag har sju titlar, tätt följd av ytterligare en författare som ingen här hemma läst, nämligen Olle Hedberg. Jag har snott med mig dessa böcker hemifrån enbart på grund av deras look - de är otroligt 50- och 60-talssnygga. Sex titlar av Olle Hedberg är dock långt ifrån hela hans författarskap - Hedberg gav ut en roman vaje höst mellan åren 1930 och 1974 (då han också dog)! Efter detta kommer Paul Auster, Peter Høeg, Klas Östergren, Per-Anders Fogelström (kanske borde romanserier inte räknas med?), Inger Edelfeldt och August Strindberg. Och - tada - den danska familjepsykologen Jesper Juul - också han med fem titlar. Sen kommer en massa författare på fyra, tre, två och naturligtvis enbart en titel.

Hur ser det ut hos er, Lisa på Rönnbacken, Masarinmamman och Ana Udovic?

Så håller ni ihop hela livet...

”Skaffa hus, låna på er så mycket att ni aldrig kan ta er ifrån varandra”.

Ett av Gulletussans relationstips till par i kris ur Klara Zimmergrens och Mia Skäringers väldigt roliga nya bok "Mia & Klara. Skall vi skratta eller gråta".

Eller hur.

Duddwig och Bamseflor

Det är kul när ens favoritförfattare kommer på att de skall skriva barnböcker. Som Inger Edelfeldt till exempel. Hon har koll på nutiden - det märks i allt hon gör. "De ovanligaste barnen i världen" som kom i höstas är såklart inget undantag. Emma Adbåge har ritat, och kombinationen hennes fulsnygga teckningar och Inger Edelfeldts text är kanonbra.

Som den södermalmsbo jag är kan jag inte låta bli att känna igen mig i barnen Duddwig och Bamseflors verklighet. Det som är annorlunda är kul - eller hur.
"Vårt hem måste vara RIKTIGT annorlunda. Det får inte likna någon annans hem" säger pappan i boken, och barnen får annorlunda mat, reser till särkilda ställen, har ovanliga leksaker och väldigt ovanliga barnvakter. Och, of course, när barnen blir stora byter de namn till Anna och Mats, skaffar musgråa kök och jobb på skattemyndigheten. Det vanliga lockar.

Jag tror kanske inte att barnen tycker att den är kul på samma sätt som jag tycker. Men det gör ju inget. Absolut ingenting. Jag uppskattar böcker som har en vuxendimension.

Märkligt

Två tidsmässiga saker är ytterst konstiga:

1. Varför får jag dra upp ungarna vid 7.30 på vardagarna (och de är supertrötta och vill ingenting), men på lördagar och söndagar - ja då kommer de glatt hoppandes redan vid 6.50?

2. Varför är jag komatöst trött vid 19.30 och har supersvårt att hålla ögonlocken öppna när jag läser saga (jag kan falla i sömn på en sekund om jag tillåter mig), men när jag skall gå och lägga mig vid 23.30 då KAN JAG INTE SOMNA?

Hej Gunnarssons

Det här är stor humor enligt sexåringen. Stor humor. Varje dag går vi förbi vårt lokala bageri, och varje dag har semlorna fått nya pratbubblor.
Klart roligast (enligt sexåringen...) är "Stå inte bara där, köp mig!". Näst roligast är "Ta mig här ifrån, jag vill se mer av stan" (vilket semlan inte kommer få om den blir köpt av oss har sexåringen och jag muntert konstaterat).
Men fy farao. Vet ni vad en semla kostar? 32 kronor. På vårt lustiga konditori i alla fall. Humortillägg, kanske?

Dino-loopen och Ann Heberlein

Å, Masarinmamman, vad jag känner igen mig i din eviga dino-loop (se kommentar till dinoinlägget nedan).

- Var är dinosarierna nu?
- Utdöda
(- f ö r h o p p n i n g s v i s ... )

- Var var människorna då?
- De fanns inte.
(- f a n n s i n t e... f a n n s i n t e... f a n n s i n t e . . . )

Outgrundliga frågor - och kanske svaret på varför dessa urdjur intresserar en del av oss. Det är liksom litegranna som det där med universum och oändlighet. På något sätt måste vi bearbeta vår bakgrund och tillblivelse.

Även jag tackar Sarah Sheppard för något så fantastiskt som en bok om dinosaurier som faktiskt inte urtrist. Ja, jag kan till och med själv initiera läsning av "Massor av dinosaurier" då och då.

(Nu tittar tvåringen förbi och råkar få syn på bokomslaget på min datorskärm.
Han går i spinn.
"Min bok. Sauri. Sauri. Sauri!"
Han dansar runt i glädje.
Så sött.)

Förresten så fick jag igår Ann Heberleins "Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva" och började läsa direkt. Jag kunde sen inte sluta läsa förrän jag kom till det fruktansvärda slutet (som mer eller mindre är ett avsked). Boken var fruktansvärt tung. Så smart och så oändligt sorglig, men också så personlig att det är svårt att härbärgera. Ann Heberlein är etikforskare, debattör och trebarnsmamma (och jämnårig med mig), och hon har periodvis svår ångest och då ständiga självmordstankar. Jag har många gånger läst hennes texter och gillat henne. Nu är jag orolig. Och jag antar att hennes förläggare Svante Weyler också är det.
En sak som kan trigga igång Ann Heberleins ångest är diskussioner om universum. Det kan jag förstå.

Mus-sågning

"En näve sagoflirt från Shrek, en skopa kockhumor från Råttatouille, en ansenlig mängd moral från Disneys samlade produktion och vips! så har vi berättelsen om en liten mus som är missförstådd av de sina, bannlyses, upplever äventyr och tar revansch med besked. Som grädde på moset serveras vi en smetig berättarröst som hävdar att ”alla små flickor drömmer att bli prinsessa”, en makalöst invecklad intrig med parallella handlingsplan som är omöjliga att hålla isär, ett par riktigt grymma lynchningsscener samt könsroller som får amerikanskt 50-tal att framstå som radikalt. "

Så skriver SvD:s Malena Janson om nya storfilmen för barn "Sagan om Despereaux". Hon ger filmen en etta. Av DN får den en tvåa.

Såga, såga, såga.

Urtrista urdjur

Vad är det med dinosarier? Varför är de så intressanta för små människor?

Va?

Vem bestämmer?

"Nu är boken slut. Det är dags att sova. Så tycker stora. Nej, det är fel! Boken börjar bara om igen. Så tycker lilla."

Jag läste Stina Wirséns "Vem bestämmer" för tvååringen idag innan han somnade. Det är hennes allra bästa tycker jag.

Precis så där är det.

Vem sjutton bestämmer egentligen?

Och vem bestämmer bäst? Tvååringar eller trettionåttaåringar?

Fasen vet. Men jag vet att det är bra om tvååringar somnar innan åtta, och jag vet att det är gött för trettioåttaåringar att få några timmar om kvällen utan barn. Så det blir lite egentid som det heter nu för tiden. Ett nyord som faktiskt litegranna skiljer sig från begreppet egen tid.
Eller? Egentid är osexigare, tycker jag. Smetigare, ofriare och jäkligt mycket småbarnsföräldraaktigt. Lite livspusselvarning, liksom.
Egen tid är större.
Hajjar ni?

Lennart Hellsing-synd

Ärligt talat (det här är förmodligen att svära i kyrkan) men hur kul är Lennart Hellsing egentligen? Böckerna han har översatt de senaste åren är inte speciellt bra. I nya "Herr Pinnemans äventyr" av Julia Donaldson hackar sig orden fram till meningarnas slutrim - precis som de gör i "Var är mamma?" och böckerna om Gruffalo (också av Julia Donaldson). Och "Musikbussen" som kom i nytryck förra året är faktiskt helt obegriplig. "Kusin vitamin", "Lappricka pappricka" och "Boken om bagar Bengtsson" som ligger här hemma nånstans och skräpar, slänger varken ungarna eller jag mig över heller. Även om det känns som ren allmänbildning att ha hört de där rimmen.

Nån måste hjälpa mig: ge mig hans bästa. Vad skall jag läsa för att hitta rätt? I år fyller Lennart Hellsing 90 år och hyllningarna kommer hagla.

Sist ändå ett hett tips:
Boka biljetter till barnföreställningen "Spagetti - det har du rätt i" som har premiär på Dramaten den 21 feb redan nu. Den är hopkokad av Martina Montelius (som är Kristina Lugn den fantastiskas dotter) utifrån Hellsings "Matbok". Jag tror den är underbar. Jag känner det i lilltån.
(Illustrationen ovan är pjäsens.)

Ps:
Jag gillar Herr Gurka.

Gott nytt år på bloggen

Nytt år - ny barnlitteratur. Mitt nyårslöfte till bloggen är att skriva mer.
Jullovet avlöpte väl, och jag slogs än en gång av att västkusten är lika fantastiskt om vintern som om sommaren. På nyårsdagen satt vi med ett gäng vänner nere vid hopptornet i Kungshamn och njöt av tio minusgrader, sol och ett vindstilla hav. Då mår grannfrun. Nu njuter jag av ett slaskigt Stockholm och gläds åt att kunna ta fram hojen igen. Blaska på bara vädret!

Vår tomte kom (precis som många andra tomtar hoppas jag) med augustprisvinnaren "Legenden om Sally Jones" av Jakob Wegelius i säcken. Vilken julklapp! Vackert, varmt, rörande och spännande om apan och superhjältinnan Sally Jones. När vår farmor satt i kökssoffan i eternitpalatset och läste högt var allas öron spetsade - tvåringens, sexåringens, mina och Marcs (och ja, vedspisen sprakade bredvid! Efter mycket trilskande är den äntligen renoverad och den rosenröda leka-förr-i-tiden-idyllen fanns faktiskt där i nån halvtimma ungefär. Det var sagolikt.). Anyway, läs denna skröna, en slags "graphic novel" (tecknad roman) som inte liknar så mycket annat jag läst. Den är fantastisk! Själv tänker jag låna samtliga Jakob Wegelius böcker på biblan, för nån annanstans verkar de inte finnas. Jag vill läsa "Spionerna i Oreborg" och "Esperanza" också. I´m in love.

Sen blev jag otroligt inspirerad av k-specialdokumentären "Vanessa Beecroft och tvillingarna" som sändes före jul (passa på och se den på svts hemsida medan det är möjligt). Den handlade om den italienska konstnären Vanessa Beecroft och hennes försök att adoptera två sudanesiska barn som hon samtidigt använde i konstnärligt syfte. En fantastisk dokumentär om konst, adoptioner, kvinnlighet, afrika, ammning och kompromisslöshet - väldigt många angelägna ämnen som ni förstår.

För övrigt är jag svårt sugen på "Tre systrar" som snart slutar spelas på Stadsteatern, och på nån bra teater att se tillsammans med barnen. Någon som har nåt tips?