Stökiga mamman

I förrgår lunchade jag med två puddingar och vi var alla tre ganska slutkörda och pratade en hel del om att det är så stökigt hemma hos oss alla tre. Sen upprepade vi som ett mantra lunchen igenom att detta hedrar oss. Att vi har stökigt visar att vi har annat för oss.
Eller hur!
Det hedrar oss.
Här hemma i stöket har vi en ganska kass barnbok som handlar om stök och städning. I Bosse Löthens och Erika Kovanens "Pop och pappa städar" är det så rörigt att sågen ligger under badrumsvågen (hmmm, trovärdigt?), och det är inte alls laddat att pappan och Pop har sådär stökigt (det skulle vara om Pop och Pops mamma hade det - skum bok det skulle bli liksom...).
Dessutom är "Pop och pappa städar" dundersvår att läsa högt. Försök själv med till exempel "Din badrock är slängd över min tågbana. Att hänga den i badrummet borde bli en vana!"
Författarna och förlaget kanske tyckte att de var genuskorrekta när de hittade på en pappa som städar, men näpp. Denna genuspolis vänder genast på begreppen och efterlyser istället en mamma som väljer bort att städa. Precis som allt fler morsor gör i verkligheten. Därför att vi har bättre saker för oss. Eller hur?