Kyrkokören

Femåringen har börjat i kyrkokören och skall sjunga på julafton och allt är så bedårande så och jättekul och femåringen älskar det (och mormodern talar i princip i tungor av glädje över det hela). Men jag kan inte låta bli att tänka på att min pappa ofta använde uttrycket "hon ser lite ut som om hon sjunger i kyrkokören"... och det var liksom ingen komplimang om man säger så. Sen garvar jag onaturligt länge åt en mening i boken "En sorts kärlek" (som är en otroligt sorglig berättelse om två gifta hippa holländare med en liten dotter som heter Luna (så sött), och mamman (Carmen) får aggressiv cancer och under hela hennes sjukdomsperiod (som slutar i död) varvar han (Sten, som är bokens jag) notorisk otrohet med ömhet och stöd till Carmen) ... i alla fall, det är ju inte handlingen jag garvar åt utan en massa andra tragikomiska grejer i boken, som till exempel när Sten och Carmen är i en park med sin dotter och i parken uppträder små duktiga barn, och Sten viskar i Carmens öra "Jag hämtar hellre Luna hos polisen är från fiollektionen".
Då skrattar jag jättejättemycket.
Förmodligen lider jag av någon slags posttonårsrebellusta som jag inte vågar leva ut. Eller? Hjälp mig - vad handlar det här om? För samtidigt som jag känner fönimmelser av det som Sten säger, så kommer jag njuta jättemycket när vi på julaftons morgon i gryningen beger oss av mot kyrkan, och en av oss är utklädd till ängel eller herde och skall sjunga. Jag älskar kyrkan, jag älskar konserter och jag älskar femåringen - så vad är problemet?
(Skriv nu inte "det viktigaste är att femåringen är glad", för det vet jag)