Rebban, din smartis!

Operfekt direkt

Titta en sån harmonisk bild på en deadlinestressad yrkesarbetande mamma i myskläder och hennes datornyfikna ettåring. (Bilden är tagen av ettåringen - via datorn. Tänk vad de kan med sina små pilliga fingrar...)

Operfekt eller perfekt?

"Vi bygger gärna lite konstiga sängar i det här huset. Oregelbundna liksom. Jag gillar inte raka hörn. Receptet är alltså. Två räta vinklar och två snea. Så är jag ju halvt utbildad waldorflärare oxå.. Tror man sover bättre i o-raka sängar. Tror man lever bättre i o-raka hus. Tror man blir lyckligar av o-perfekt än perfekt."

O, precis så tror jag med. Jag tror mer på operfekt än perfekt. Som Mia Skäringer i sin fina blogg. Kanske kan jag bota mina sömnproblem med en oregelbunden säng?
Operfekt - mitt nya motto.

Vadå snälla barn?

Visst, I love diskbänksrealism och Anna-Clara och Thomas Tidholm är några av mina verkliga barnboksfavoriter, men i "Snälla barn" går det för långt. För mig. Kanske träffar den några av mina allra mest ömtåliga strängar? Någonting är det i alla fall som göra att jag faktiskt inte har någon lust att läsa denna gripande, fantastiskt skrivna och underbart illustrerade bilderbok för femåringen.
Handlingen? Jo, två flickor, halvsystrar, är ensamma hemma. De väntar på mamman (som är på jobbet) och på den ena flickans pappa, han som bor ihop med mamman, (han är ute på tjänsteresa). Men ingen kommer hem. Både mamman och pappan ringer hem och säger att de är sena, att det har "tjorvat till sig". Mamman ringer igen och igen, och säger tillslut att hon skall på kurs. "Men kan du inte komma hem nu då" frågar barnen, mamman svarar "Ska jag inte få gå på en stackars kurs?". Tillslut kommer pappan hem, sent, och när har förstår att mamman inte är hemma ännu så sätter han sig och gråter. "Nu har hon träffat en annan man som hon hellre vill vara med" säger han. Flickorna svarar att han nog bara är trött och behöver vila sig.
Barnen tar boken igenom ansvar för de vuxna, och tycker synd om sina föräldrar som har det tjorvig. De lagar mat själva och de tröstar pappan när han är lessen. På bokens sista sida kommer mamman hem, men då är det nästan morgon och alla sover.
Alltså. Man får ont i magen.
Jag skall lägga "Snälla barn" långt upp i bokhyllan ett tag, medan jag funderar. Är detta en barnbok?

Familjen

Alltså, jag brukar ju skryta med att hos grannfrun, där hittar man inga köptips minsann (förutom barnböcker dårå). Men jag kan bara inte låta bli att visa upp denna fina tapet som en tjej som heter Lisa Bengtsson gjort. Familjen heter den, och den skulle kunna passa fantastiskt i ett visst hus i Kungshamn, tror jag. Och man mår ju så fint av att sponsra nyutexade hårt arbetande och begåvade formgivare. Eller hur.
(Ser ni att man kan sätta fast foton på familj och vänner och annat i ramarna i tapeten?)

Speltips, please

Vi är i speltagen här hemma, men nu kan vi "Den försvunna diamanten", "Yatzy", "Finns i sjön" samt "Pingu på skattjakt" (zzzzzzzzzzz) och "Bamses fyra i rad" om man säger så.

Har ni några bra tips på kul spel? För speltokiga femochetthalvtåringar och hennes föräldrar.

Filmtips från grannfrun

Förresten igen. Vill ni se en fullkomligt störtskön film så missa inte Wes Andersons (som tidigare gjort tex The Royal Tenenbaums) nya film The Darjeeling Limited. Kolla runt lite här och ni kommer fatta. Bra musik, fantastiska miljöer, grymma skådisar, kul dialog och såååååååååååå snyggt.

Eländes elände

Varför vara glad när man kan vara gnällig? skrev Hanne Kjöller i en ledare i gårdagens DN apropå livspussel och småbarnsföräldrars gnäll om att livet inte går ihop. Hon tycker vi gör fel som gnäller, (men hon har faktiskt en gång träffat en sömmerska med dåliga ekonomiska marginaler som sa att hon njöt av varje dag med barnen).
Istället för att klaga föreslår Hanne att vi ska gå hem och dofta våra barn i nacken, "känn på det mjuka sammetsskinnet, bit i en tå och killa henne tills hon storknar av skratt."

Jag vet inte riktigt vad jag skall säga, förutom att jag tror att väldigt många gör just så efter sin arbetsdag, faktiskt.

Och jag blir lite illamående av läsa denna kvalmigt krämiga text som luktar självhjälp lång väg. Visst har vi det bra i Sverige om man jämför med många andra länder, men därmed inte sagt att det inte kan bli bättre. Det finns massor att kritisera: såväl strukturer som politiker och enskilda föräldrars val.
Nä, alla slitna småbarnsföräldrar. Gnäll på och försök få våra politiker, kanske dina grannar eller till och med dig själv att förändras. Dela föräldraförsäkringen, tex. Om nu inte våra politiker vågar göra det får vi göra det själva. Och om nu våra politiker och nationalekonomer inte tycker att sex timmars arbetsdag är en toppengrej, så får vi ta saken i egna händer. Sextimmarsdagen är en helbra grej för småbarnsföräldrar. OBS: att båda jobbar sex timmar, annars blir den som jobbar kortare ... ja ni vet vad.

Och sen kanske vi faktiskt kunde, som Hanne föreslår, emellan varven påminna varandra om hur underbar tiden med våra små barn faktiskt är. Oftast.

En helt underbar barnbok

"Magic, Cilla & Baby - ramsor om tjejer, killar och grejer" är en rena rama evangeliumet för en pk förälder som jag, som mer än gärna vill att barnen skall matas med budskap om demokrati, jämställdhet och mångfald (begrepp som också är bokförlget Vildas ledstjärnor). Jag myser när jag läser denna helfantastiska abc-bok, där rim som "Inger alla barns idol, känd för sina grymma mål. Över isen tyst hon glider. Rätt i kryss, så snyggt det svider.", samsas med "Tjejer, killar - hör nu opp! Om någon tafsar så säg stopp! Sparka, skrik dig hes och bit! Stick och brinn din dumma skit. Sen berättar du för alla, var inte rädd, du måste tjalla".

Extra gött är det att krypa till kojs med denna pärla efter en kväll som ikväll, som femåringen tillbringat i senaste H&M-katalogens sällskap (vi har klippt och klistrat kollage av diverse läckra bh-modeller uppblandat med gulliga bebisar från samma katalog... så lagom pk...)

Men sen (mmmmmmmmm), när vi avslutar kvällens Magic, Cilla & Baby-stund med att läsa bokstaven a, där det står om ordet annorlunda, och jag ställer frågan som står längst ner på sidan - "är du annorlunda?", och femåringen tittar konstigt på mig och svarar "klart jag är annorlunda!" som om frågan vore idiotisk, och annorlunda är en lika självklar som toppenbra grej att vara, då blir jag så glad.

Åh, jag skulle offra mycket för att hon får behålla den känslan om sig själv.

Förresten: vill ni veta vilken ost som är världens godaste?

Det är Comté. Prova den.
Rumsvarm.

Törstiga granar

Det är lite skönt att julen är över, eller hur? Vi hade mysigt, men höll nästan på att duka under av idyllen. Så stort tack till Jenny och Fredrik som hade rödvinsrejs på julaftonskvällen - Marc och jag begav oss dit när kottarna somnat och sen drack vi rödtjut som törstiga julgranar halva natten. Och beundrade denna pepparkaksbil, som tronade i Jenny och Fredriks kök (på den rödvinsfärgade sammetsduken - mycket smart med den färgen på duken när man har kalas). Fin bil va? Inte alls lika traditionell som vårt hus, som var en kopia av ett visst eternitpalats i Kungshamn...

En sorglig Pippi

Det tog inte lång tid in i första akten förrän man förstod att uppsättningen "Pippi Långstrump - världens starkaste" på Stockholms stadsteater inte skulle bli den gamla vanliga versionen av Pippi. Nä, Joanna Nordenskiölds dramatisering är mycket svartare än alla andra Pippi-tolkningar jag sett eller läst. Pippi är lika stark som vanligt, och lika glad och käck - på ytan. Om kvällarna är hon ensam och lessen och saknar sina föräldrar, och hon oroar sig för att hon inte duger - varken i skolan eller inför Tommy och Annikas föräldrar. Allt det här finns ju i böckerna om Pippi, men liksom mellan raderna. På Stadsteatern uttalas det och gestaltas hela tiden, i två timmar. Pippi framställs mer eller mindre som ett bokstavsbarn helt utan vett och etikett som är satt att klara sig själv (vilket hon klarar sådärbra). Det hela var både bra och sorgligt. Men scenen där Pippi, utspökad i för mycket läppstift och glittrig klänning (i ett försök att bli fin), slänger köttbullar på Tommy och Annikas pappa var bara sorglig.
Det fanns stunder då jag hejade på Prusiluskan! Ge Pippi en vanlig familj, liksom. Så har jag ALDRIG känt förut.
Och vad är dealen med Pippis pappa? När jag för ett tag sen funderade över frågan om vilka litterära lovers jag drömmer om (alltså vilka män i litteraturen som jag tycker är attraktiva), dök Pippis pappa upp ganska snabbt. Han framställs alltid som så härlig. Och spelas av underbara män som Beppe Wolgers. Han var lika underbar på stadsteatern (spelades av en ljuvlig Lindy Larsson). Men vad för slags pappa är han egentligen? Ta hand om din fina unge istället för att drälla omkring i Söderhavet!
(Pippi spelas till och med den sista mars 2008. Don´t miss it!)

(foto av Linn Sandholm)

Bättre förr?

Vad säger ni om denna text som vandrar runt på facebook - skriven av nån anonym.
Var det bättre förr?

Till alla barn som överlevde 60, 70 & 80 talet. Först så överlevde vi att födas av mammor som rökte och drack under graviditeten. De tog magnecyl och alla möjliga läkemedel, åt blue cheese-dressing samt åt tonfisk direkt ur burken, men blev aldrig testade för diabetes. Efter detta trauma blev vi lagd på mage för att sova i en spjälsäng målad i enrosa eller babyblå färg med hög blyhalt. Vi hade ingen barn- säkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi cyklade hade vi ingen hjälm! För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade.Som spädbarn och barn åkte man bil utan barnstol, bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag. Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och inte ur glas eller flaska. Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan och ingen dog av detta. Vi åt muffins, mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör och för mycket socker på cornflakes och i långfilen, inte blev vi överviktiga för det! För att vi var alltid ute och lekte. Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dagen och kom hem när gatlyktorna var tända. Ingen kunde nå oss på hela dagen och vi var okej! I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna. Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet. Vi hade inga Playstation, Nindendo, X-box, ingen video eller dvd, inga 150 kanaler på tv:n inget surroundljud, cd-spelare inga mobiltelefoner, datorer, inget internet eller msn. Vi hade vänner och dem fann vi utomhus! Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder! Och inte blev någon stämd eller anmäld för det. Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord. Och inte fortsatte maskarna att leva i magen! Vi fick luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så många som fick sina ögon utpetade av pinnar. Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland steg vi bara in och pratade med dem. Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna, de som inte blev det fick lära sig att handskas med besvikelsen. Otroligt, eller hur? Tanken på att våra föräldrar skulle stå på vår sida om vi bröt mot lagen fanns inte. De var faktiskt lagens högra arm! Denna generation har faktisk fostrat dom största risktagarna, problemlösarna och investerarna någonsin. De senaste 50 åren har varit en explosion av uppfinningar och nya idéer. Vi hade frihet, misslyckanden, framgång och ansvar och vi lärde oss att ta allt detta!Om du är en av dem så; Grattis! Du kanske vill dela med dig av detta till andra som har haft turen att få växa upp som barn den tiden innan advokater och myndigheter reglerade ditt liv för ”ditt eget bästa”?"

Stickgraffiti

Nu skall jag bege mig till närmaste garnaffär. Måste nämligen hotta upp min förort med lite stickgraffiti. Är det inte så underbart att man smäller av? Detta urgamla, traditionellt kvinnliga hantverk gör ju underverk i grå stadsmiljö, och säkert i idyllisk förort också. Jag såg det först för några veckor sen, på lyktstolpar i Götgatsbacken, och föll som en avsågad fura. Läs mer på stickkontakt (där jag hämtade bilden), bland annat. Och hjälp till att göra världen lite mjukare du med! Fram med stickorna.

En fråga i tiden...

Är det kul eller tråkigt att baka pepparkakor?
Jag har just gjort det - igen - och jag har ingen aning. Ni?

Bok i vardande

Jag jobbar på café nuförtiden. Alltså, jag sitter och jobbar på caféer runt om i stan. För er som är intresserade så är Edenborg på Stora Nygatan i Gamla stan ett höjdarställe att jobba på, Café String på Söder är mysigt men himla kallt och Stadsmissionens café på Stortorget okej (lite för stimmigt liksom). Idag sitter Rebecka Edgren-Aldén (snyggingen på bilden) och jag mitt emot varandra och skriver. Så himla trevligt. Nästa höst kan ni läsa det vi plitar på. Då kommer nämligen vår gemensamma bok ut (på Albert Bonniers förlag). Tills dess kan ni till exempel hålla till godo med Rebeckas braiga krönikor i VLT. Jämställda hälsningar från Stortorget i Gamla Stan och Rebecka och mig.

Så stressar ni ner inför jul

"Klockan 20 varje kväll är det dags att stressa ned. Därefter gör du inget du ”måste”. I stället tar du dig tid att prata med din fru eller man, se lite på tv eller ta en promenad.".
Så lyder tidningen Chefs antistressråd inför jul.
Tillåt mig skratta. Högt.
Inget efter klockan 20? När barnen just har somnat. När fasen skall man göra saker då?
Det glömde Chef att berätta.
Jag väntar nyfiket på svaret.

Bennys mamma is back

Den augustprisnominerade nya boken om grisen Benny är jättebra. Den handlar om Benny och hans lillebror som sticker ut och leker, deras mamma säger "gå inte till pölen, lillebror kan ramla i" och de båda brorsorna går så klart raka vägen till just pölen - och lillebror trillar i. Läskigt. Sen vågar de inte gå hem, för vad skall mamma säga? Blöta och smutsiga gömmer de sig i skogen innan de vågar sig hem. En bra utgångspunkt för ett snack med kottarna om att de alltid kan komma hem även om de har varit busiga, med andra ord. Dessutom finns det världens sötaste bihistoria om kärlek inbäddad i boken.

Men: vad tusan skall Bennys mamma hela tiden framställas som värsta gråa hemmafrun för? Som en plågad slav i hemmets trista vrå. Det är likadant i alla böckerna om Benny och jag har varit inne på det tidigare i bloggen. Låt henne släppa taget om dammsugaren, snälla Olof Landström. Skippa förklädet, klä henne i något fint och ge henne en tidning att läsa till nästa bok. Please!

Gör en brevbärare glad?

Den här skylten kan ni ladda ner på Nanna Johanssons hemsida.

Mer queer

Härliga män. Sötast är trean från vänster.