Det tog inte lång tid in i första akten förrän man förstod att uppsättningen "Pippi Långstrump - världens starkaste" på Stockholms stadsteater inte skulle bli den gamla vanliga versionen av Pippi. Nä, Joanna Nordenskiölds dramatisering är mycket svartare än alla andra Pippi-tolkningar jag sett eller läst. Pippi är lika stark som vanligt, och lika glad och käck - på ytan. Om kvällarna är hon ensam och lessen och saknar sina föräldrar, och hon oroar sig för att hon inte duger - varken i skolan eller inför Tommy och Annikas föräldrar. Allt det här finns ju i böckerna om Pippi, men liksom mellan raderna. På Stadsteatern uttalas det och gestaltas hela tiden, i två timmar. Pippi framställs mer eller mindre som ett bokstavsbarn helt utan vett och etikett som är satt att klara sig själv (vilket hon klarar sådärbra). Det hela var både bra och sorgligt. Men scenen där Pippi, utspökad i för mycket läppstift och glittrig klänning (i ett försök att bli fin), slänger köttbullar på Tommy och Annikas pappa var bara sorglig.
Det fanns stunder då jag hejade på Prusiluskan! Ge Pippi en vanlig familj, liksom. Så har jag ALDRIG känt förut.
Och vad är dealen med Pippis pappa? När jag för ett tag sen funderade över frågan om vilka litterära lovers jag drömmer om (alltså vilka män i litteraturen som jag tycker är attraktiva), dök Pippis pappa upp ganska snabbt. Han framställs alltid som så härlig. Och spelas av underbara män som Beppe Wolgers. Han var lika underbar på stadsteatern (spelades av en ljuvlig Lindy Larsson). Men vad för slags pappa är han egentligen? Ta hand om din fina unge istället för att drälla omkring i Söderhavet!
(Pippi spelas till och med den sista mars 2008. Don´t miss it!)
(foto av Linn Sandholm)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar