tisdag 6 december 2011

Barnet - värt att utforska


Diskussionen om huruvida barnlitteraturen bör vara pedagogisk eller ej är evig. Bör den innehålla vettig sensmoral, nyttig kunskap, noga genomtänkta genusvinklar - eller ej? Är det själva berättelsen som är viktigast?
Ett självklart svar är svårt att formulera, och själv blandar jag och ger. Traditionella berättelser som bekräftar maktordningar eller obehagliga mönster har ju också sin plats. Tycker jag. Om inte annat för att belysa hur fel det är liksom. Som en samtals-starter. Det pågår ju förresten en likande debatt inom vuxenkulturen just nu: är Ruben Östlunds film "Play" rasistisk eller ej? Jag har sett den. Den är djupt obehaglig men i mina ögon är den en film som försöker förändra maktstrukturer i samhället genom att belysa dem. Jag såg mig själv i filmen. Mitt medelklassjälv. Jävligt jobbigt. Se den! Här och här och här finns läsvärda texter om Play.

Malena Jansons text Barns påstått dåliga smak handlar också om detta. Men på ett annat sätt: vi vuxna bör vänja barnen vid mer svårtuggad kultur än exempelvis skvalet på barnkanalen, precis som vi kämpar med att få dem att smaka på annat än köttbullar och makaroner. Det är helt enkelt roligare att vara bredare. Så här:

"Det sägs ofta att barn har dålig smak. Minst en gång per vecka får jag höra det från en bekymrad förälder som inte begriper sina ungars film-, bok- eller musikval. Då brukar jag svara att nja … det är väl snarare så att barn har en outvecklad smak? Pierre Bourdieu menade att smak inte är något man föds med, utan som man erövrar, tränar upp. Och förhoppningsvis, ska tilläggas, fortsätter att utmana resten av livet för att inte stagnera."

I septembernumret av tidskriften Socialpolitik skriver journalisten Mattias Hagberg en intressant text om hur såväl författare som förlag i stor utsträckning vänder sig till vuxenvärlden när de skapar barnlitteratur. Det är de vuxna som har makten över inköpen. Jorå.

I samma artikel berättas om författaren Ulf Starks inställning till allt detta. För honom är barnet i boken inte en adressat som han vänder sig till, utan ett ämne att utforska.

Det tycker jag är så sabla vackert att jag slutar här.

På bilden ovan sitter jag och skriver just precis detta inlägg.

4 kommentarer:

Ann sa...

Du skriver att play belyser maktstrukturer, så att vi kan se dom o förhålla oss/förändra dom. Finns det sådana böcker i barnlitteraturen? Filmer? För barn, om barnvärldens utsatthet? Är det det som radions julkalender speglar? Blir nyfiken. Och om du vet några sådana böcker, tycker du i så fall dom är bra?
Ps. Läser din blogg ofta, inspireras o handlar ofta på din rekommnedation. Alltid nöjd! Tack!

charlotte sa...

Til Ann. Oscar K og Dorte Karrebæk er et godt sted at starte. De fordrer en del af deres læsere/lyttere. Bøgerne er indholdstunge og kan læses på mange, mange niveauer.
Børn er mennesker og er kvalitetsbevidste på samme måde som voksne. Derfor er det vigtigt at møde både godt og skidt for hvordan skulle man ellers skille de to fra hinanden?
Min erfaring er den, at hvor den gode historie er, der er også muligheden for den gode samtale, barn og barn imellem og voksen barn i mellem. Der er ikke det emne, der er for voldsomt eller stort til at blive taget op, så længe, der er mulighed for gennem samtale at bearbejde det hørte/ erfarede. I Danmark har netop Oscar K skrevet om døde børn (Børnenes bedemand), euthanasi(Idiot!), aborterede fostres søgen efter en identitet(De skæve smil), barndommen skildret som en (KZ?)lejr(Lejren) og meget meget mere. Bøger af en utrolig høj kvalitet, men uden et specifikt pædagogisk sigte, ifølge forfatteren selv. De leverer historien, resten er op til læseren.

Ann sa...

Tack!!

Grannfrun sa...

Ann - jag gör ett inlägg av mitt svar. Charlotte: tack för ditt svar. Jag har bara läst Idioten av Oscar K och Dorte K, och den är jag lite rädd för. Antar att det är en bra recension.