I går kväll läste jag Peter Cohens och Olof Landströms filosofiska "Herr Bohm och sillen" från 1991 för fyraåringen. Den slutar med den intressanta meningen "Kan en sill drunkna?". (Se den som utmärkt film nedan, Gösta Ekman läser). När vi sen släckte lampan bad fyraåringen mig att sjunga om en sill. Så kom det sig att jag stilla började sjunga honom till sömns med snapsvisor. Jag började med "Silla hon går i havet", fortsatte med "Det satt en mås" och gick vidare via gravölsvisan "Jag dricker brännevin mens jag lever" och "Nu alla goda vänners skål" till gamla spritindränkta spexslagdängor från Göteborgs Nation i Uppsala.
Nu har jag med andra ord gjort två föräldraklavertramp på en vecka: först pratade jag om min flubbiga mage och mina viktfunderingar med åttariga dottern, sen detta med snapsvisorna.
Vilket är värst? Piska mig nu.
2 kommentarer:
viktfunderingarna är värre än snapsvisorna. De kan ju vara riktigt vackra. Nja, kanske inte "Måsen" men de andra... ;-)
Det var lindrig pisk det.
puss
Skicka en kommentar