Har man lovat så har man. Jag fastnade framför den där "Bourne Identity" med Matt Damon och Franka Potente, och den var ju dramatisk. Inget om man jämför med "En som du inte känner" i och för sig.
Nä, den övergången var sådär.
Men "En som du inte känner" ÄR dramatisk. Inte riktigt som Bourne, men ändå. Mest av allt påminner den mig om hur det är att ha en flirt nån natt på nån fest där man inte känner så många. Det var länge sen nu men såna minnen sitter i. Hur man kanske inte pratar så mycket, är lite hemlig, vill inte avslöja sig för man orkar inte riktigt med att fastna i den man verkligen är. Kanske tar man en promenad runt festlokalen. Ni vet. Den ena går före. Man är lite full. Fötterna är som studsbollar (citat ur boken, passar perfekt). I bästa fall är det sommar och man badar. Till slut kanske man säger vad man heter.
Det där är också ungefär handlingen i Anna-Clara och Thomas Tidholms nya bok "En som du inte känner", fast minus alkohol. Två barn möts, springer iväg på äventyr, hon vill inte säga vad hon heter, svarar "Jag heter En Som Du Inte Känner" eller "Ingenting Som Du Kan Gissa" eller "En Som Äter Med Hela Munnen". De har inte direkt kul, men det är magiskt. Man anar att hon inte vill avslöja sig därför att hennes liv inte är som det borde vara. Hennes familj är med på ett uppslag, och ja: Den kunde varit trevligare.
De umgås trots att hennes föräldrar inte vill. De skrattar, och meningen "Det var vårt första skratt" är så ljuvlig. Så där är det ju när man träffar nån ny. Nåt skratt är det första.
Det är en härlig bok. Härligt pirrig.
PS. Hunden från "Hanna, huset, hunden" är med. Det såg fyraåringen.
1 kommentar:
ÅÅÅ, varför glömmer jag? Till "En som du inte känner" dricker du Chai. En varm kopp chai med mycket mjölk. En snäll kopp te helt enkelt. Den snällaste.
Skicka en kommentar