Liten pojke leker ensam och hittar ett hål i väggen i sitt rum. Det kommer ljud från hålet och pojken blir nyfiken. Mamman och pappan viftar bort det hela och återgår till sitt, pojken tar med sig sitt gosedjur Råttis och kryper in. Och där bakom: en värld! Läskig till en början, men ändå en värld. Pojken hade rätt: det var något bakom väggen.
Det är en svart bok. Teckningarna är läskiga och föräldrarna hemska - inte på ett uppenbart sätt utan därför att de aldrig verkar lyssna, bry sig eller vilja vara med pojken.
I slutändan tycker jag att hans verkliga värld nästan är hemskare än den där bakomvärlden. Och det är väl det som är meningen? Det är väl därför han går dit igen? Den modiga lille pojken som ser så skräckslagen ut hela tiden.
Det hela påminner om "Narnia" såklart, och om skräckfilmer och så lite om hur jag själv kan vara som förälder. Som vi alla säkert kan vara. "Lämna mig nu ifred, säger pappan" på ett ställe när pojken ber om hjälp - och som läsare tänker man fyyy, men det händer nog oss alla. Att vi missar en del av de där stunderna när barnen behöver oss.
Men det finns saker som kunde vara bättre. Pojkens ögon är lite väl övertydligt stora hela tiden, att det bromsar min empati lite - han ser inte verklig ut. På vartenda uppslag har han glosögon som tycks stirra in i fasa. Och så finns det några lösa trådar: den där smeten som gubben kokar, är det honung till björnarna? Och det känns som att björnarna finns med bara för att skrämmas? Bara och bara förresten.
Nåja. På sätt och vis känns hela boken som en blinkning till skräck-genren - och den är ju inte så allvarlig. Det går ut på att det ska vara lite läskigt, thats all liksom. Och "Bakomvärlden" av Lina Blixt, som gått serie- och berättarprogrammet på Högskolan i Gävle (gud vilka roliga utbildningar det finns nu för tiden) är en bra bok som säkert kan få det att kittla i magen på många små barn. Lagom mycket.
Och jag säger bara: Göteborgsförlagen. De vågar lite mer när det kommer till barnlitteratur. Då tänker jag på Kabusa och på Daidalos.
2 kommentarer:
Oj, en skräckis för barn. Jag älskar skräckfilmer och rysare och allt sånt där - så detta ska testas. Bara inte de små blir alltför rädda...
Jag tror personligen att skräck behövs, kanske är det så för barn också. Skräck light då alltså.
Hörs!
/Birgitta
Min fyraåring som inte är alltför tuff ville ligga nära när vi läste, men när jag frågade om vi skulle byta bok så ville han inte.
Spännande. Han bläddrar i den på egen hand ofta dessutom. Skräck lockar.
Skicka en kommentar