Grannfrun goes redaktör

Har ni läst "När vi var ensamma i världen"? Den om två barn som går hem för tidigt från förskolan därför att storebror tagit fel på klockan och sen tagit sin lillebror med sig och gått hem (hallå, förskolepersonalen!), och när ingen är hemma tror han genast att hans mamma och pappa har dött i en bilolycka, och så börjar han bygga ett nytt hem till sig och sin bror.

Jag har läst den massvis med gånger sen den kom ut förra året, men efter den 74:e genomläsningen börjar jag irritera mig. Jag börjar leka redaktör. Det är nåt som inte är fulländat i den här boken, som ju faktiskt är en bok som har potential att vara just fulländad. Ämnet är perfekt - vem har inte fantiserat sådär? - och boken är gjord av två bilderboksveteraner: Ulf Nilsson (exempelvis "Adjö herr Muffin" och "Alla små döda djur") och Eva Eriksson (som, bland annat, illustrerat böckerna om den vilda bebin och böckerna om Max samt gjort böckerna om Malla och de underbara böckerna om Gustav och Bella).

Min redaktörshjärna säger:

1. Inledningsmeningarna är super och innehåller liksom hela plotten: "En dag på dagis lärde jag mig klockan. Klockan nio, klockan tio, klockan ett, klockan två."

2. Det är underbart att pojkarnas hus ligger i ett sånt där område med nyproducerade trevliga hus som ska se gammeldags ut, men där träden inte hunnit växa mer än någon meter och trädgårdarna ännu är lekåkrar (lekåkrar, vad skriver jag? Jag menar leråkrar). En miljö som är vanlig idag, men never before seen in a barnbok.

3. Den längsta passagen, där pojkarna bygger en koja som ska bli deras hem (de har ju ingen nyckel till det riktiga huset) är fantastisk. Precis sådär lekte man ju när man var barn. Tv: n här, sängarna i den där lövhögen.

4. Men sen. Men sen. Ja, sen blir det övertydligt och överlyckligt. Jag gillar inte att mamman och pappan bär in killarna i huset och ger dem mat och att det där med klockan återkommer som om vi inte redan fattat och att mamman och pappan får reda på oron över trafikolyckan och att de sitter gulligt uppradade i soffan och fnissar på sista sidan.
Det är nåt trist med alltför lyckliga slut. I det här fallet finns lyckan i kojan ju, blandat med nåt kittlande lite oroligt. Det kunde gott slutat med att mamman och pappan tittar in i kojan och säger att de varit oroliga och att de ringde från dagis.
Stryk stryk stryk. Tycker jag.

Å om jag ändå vore redaktör.