söndag 16 november 2008

Allt ordnar sig, farbrorn!


I eftermiddags var sexåringen och jag och kollade in Barbro Lindgrens "Sagan om den lilla farbrorn" som går på Stadsteatern här i Stockholm nu. Och tja, den var ganska bra. Underbar scenografi, fint dockspel av skådis-mannen på scen och klart gullig och bra story. Men den var lite långtråkig, det var både sexåringen och jag ense om när vi pratade efteråt över en morotskaka.
Och jag tänkte också på hur himla undervisande det mesta inom barnkultur är. I sina bästa stunder är Barbro Lindgren inte det minsta präktigt eller korrekt, men i sagan om den lilla farbrorn är andemeningen att fantasi är fint, att det går att leka tre och allt ordnar sig (även om man är en skräckslagen liten farbror utan vänner).
Och det är väl fint att det är sådär i mycket av vår barnkultur. Tryggt och tillrättalagt.
Men varför, undrar jag, blir det diskussion så fort en barnbok är korrekt ur ett genusperspektiv? Varför rycker Sveriges ledande barnboksrecensenter ut just då och ylar om att berättelsen är det viktigaste?
Varför inte i alla andra fall av dold programmering som finns i nästan all barnkultur?

Inga kommentarer: