Augustprisgnäll

Jag lyssnar inte. Det spelar ingen roll vad juryn sa, jag tycker ändå att Eva Lindströms "I skogen" är bäst. Den skulle vunnit Augustpriset. Tycker jag.
För den är: En. Bra. Barnbok.

Kära Kulla-Gulla

Sådär ja, nu har jag fått hela Kulla-Gulla storyn återberättad för mig av min nya skrivbordsgranne på frilanskollektivet på Katarina Bangata där jag sitter sen ett par veckor. Min granne minns alla detaljer, själv minns jag bara att jag avgudade Kulla-Gulla och slukade alla böckerna och ville vara som hon. Hon var alltid gyllenlockig, klok, stark och glad - trots sitt hårda liv där i torpet hos den fattiga fembarnsfamiljen som köpte henne på bondauktionen. Själv var jag medelklassig med spikrakt hår och jag slapp sopa därhemma och äta o-sovlade smörgåsar (så hette det va?).

Oh god - I loved her! Nu vill jag läsa om. Eller kanske lyssna, tillsammans med sexåringen. Kulla-Gulla finns som ljudbok, nämlish. Jag har beställt.

Snart i en bokaffär nära dig

Allt ordnar sig, farbrorn!

I eftermiddags var sexåringen och jag och kollade in Barbro Lindgrens "Sagan om den lilla farbrorn" som går på Stadsteatern här i Stockholm nu. Och tja, den var ganska bra. Underbar scenografi, fint dockspel av skådis-mannen på scen och klart gullig och bra story. Men den var lite långtråkig, det var både sexåringen och jag ense om när vi pratade efteråt över en morotskaka.
Och jag tänkte också på hur himla undervisande det mesta inom barnkultur är. I sina bästa stunder är Barbro Lindgren inte det minsta präktigt eller korrekt, men i sagan om den lilla farbrorn är andemeningen att fantasi är fint, att det går att leka tre och allt ordnar sig (även om man är en skräckslagen liten farbror utan vänner).
Och det är väl fint att det är sådär i mycket av vår barnkultur. Tryggt och tillrättalagt.
Men varför, undrar jag, blir det diskussion så fort en barnbok är korrekt ur ett genusperspektiv? Varför rycker Sveriges ledande barnboksrecensenter ut just då och ylar om att berättelsen är det viktigaste?
Varför inte i alla andra fall av dold programmering som finns i nästan all barnkultur?

Prestationsprinsessor

Jag gillar verkligen nätbokhandlarnas bonusgrej "andra kunder som köpt denna bok har även köpt xxx". Där kan man få många uppslag. Och en del aha-upplevelser. Idag såg jag till exempel att kunder som köpt "Sticka till Babyn" också har köpt "Duktighetsfällan. En överlevnadshandbok för prestationsprinsessor".
Var inte det lite kul?

(Ja, jag har börjar sticka. Och jag tänkte jag skulle skapa en väst till tvååringen. Skaaaapa)

Föräldraledig boss

Det är sorgligt att detta är en glad nyhet, men det är det. Kan Morgan Olofsson vara föräldraledig i ett år så kan alla.

Stackars Bolibompa?

Jag tror att jag har förklaringen till Bolibompas tittarras:
Det är så jävla svårt att titta på tv nu för tiden att ingen gör det. Först skall man hitta alla olika fjärrkonroller, sen komma ihåg vilken som gör vad och allra sist hitta barnkanalen bland alla kanaler.
Min barn får göra annat nu för tiden.
Jag får tuppjuck av digitalboxen. Tuppjuck.

Mamma Mu-tänk

Jag har aldrig egentligen fattat vitsen med Mamma Mu, så jag har inte heller sett den nya filmen. Däremot läser jag med intresse religionsantropologen Pierre Wiktorins text "Bu för Mamma Mu" i Expressen.

Blondinbellas kvällslektyr

Är du nyfiken på vad Blondinbella läser just ikväll så kolla här.

Om kärlek.

Vill ni läsa något galet konstigt om kärlek och jämställdhet från två kvinnor jag hittills trott varit vettiga?
Kolla här.

Världens bästa barnböcker

Vad säger ni om DN:s lista över de hundra bästa barnböckerna som publicerades förra måndagen?
Jag är kluven. Kommer på mig själv att liksom nervöst och präktigt bocka av: vilka har vi läst? Vilka bör vi läsa? Liksom för att vara med i leken.

Sen kommer jag på att mina bästa inte ens finns med. Kan man överhuvudtaget göra såna här listor? I ett land som Sverige där alla springer åt samma håll? Blir det inte liksom tråkigt?
Listan är dessutom mycket förutsägbar.

Vad säger ni? Kan jag få era fem bästa barnböcker så lovar jag att försöka återkomma med mina snart. Okej?

Måste bara fråga om någon sett att det står Tinni och inte Tintin på omslagsbilden nedan?

Tintin heter nämligen Tinni på Island. Det är väldigt kul, tycker jag som aldrig någonsin träffar någon namne (Fast just det. Jag träffade ju en Tinni i alperna för två år sen. Hon driver Mc Donaldsrestaurangen utanför Höganäs. Och i våras satt jag bredvid en tjej på en fest som berättade att hon har en kompis som heter Tinni. Just den Tinni råkade jag faktiskt känna till. Jag har elva kompisar på facebook som heter Tinni. Hela tre av oss bor i Sverige, en bor i Finland, en i Los Angeles och de övriga sju kommer från olika asiatiska länder).

Marc undrar vad Milou heter på isländska.
Marc kanske?
Nån som vet? Loa?
Det hade varit ruggigt romantiskt.

Kolla vad jag just hittade ute på internet! En bild på oss när vi råkade köra förbi ett fullständigt sanslöst off shore race utanför Smögen (den spetsiga båten kör superfort i nån slags tävling).
Vi tittar förundrat från vår lilla eka som går superlångsamt. Vår fina lilla eka "Lisen".

Det är kul att man liksom kan förstå hur förtjust fotografen blivit över motivet: vilka kontraster va.

Mamman som missar solen

He he he. Nån som känner igen sig i Rebecka Edgren Aldéns krönika om den evigt plockande semestermamman?

Men jag måste hålla med: skor uppradade i storleksordning är urgulligt. Marcs gummistövlar, mina, sexåringens och så söta ministövlarna till tvååringen.

Är det normalt att tycka så?
Eller bör jag söka hjälp?

Glad sommar

Vi är i eternitpalatset och har det bra. Semesterstressen slipper vi dock inte alls. Vi har hela tiden besök av glada vänner och deras barn, kottarna vill åka båt och dörja makrill eller lägga tinor eller spela yatzy eller gå och bada eller äta glass precis jämt. Vi vuxna som står som frustande hästar med målarpenslar och hammare i handen och vill jobba och göra fint i vårt sommarpalats på Prästgårdsgatan (som faktiskt artar sig riktigt bra).
De olika önskemålen krockar med andra ord ibland...
Apropå fiske så får vi så himla många krabbor i vår endaste tina att vi nu snart inte vet vad vi skall göra av dem. Inte en krabba till på mitt matbord, tack. Nä, vi får börja slänga tillbaka dem i havet istället, precis som vi gjort med de åtta präktiga humrar vi också fått i tinan hittills (man får inte fiska hummer förrän klockan 07.00 måndagen den 22 september nämligen) . Men makrillen som sexåringen stolt bär hem steker vi och grillar och mumsar vi så gärna i oss.

Kungshamn är fint. Det luktar hav, det blåser och det rör på sig i byn. Man kan till och med få en jättegod latte här. På panget på vår gata. För alla som är sugna på en gammeldags pensionatstillvaro ungefär så långt västerut ni kan komma i Sverige kan jag väldigt varmt rekommendera vår granne: Prästgården i Kungshamn.
För övrigt läser vi "Hermans sommar" av Stian Hole varje dag. Den är så fantastiskt fin. Sexåringen vill dock alltid avsluta med en snutt från något av alla Tintin- eller Smurf-album som finns här. Hmmm.
Så ha en riktigt riktigt smurfig sommar! Vi hörs.

Dina begär - allas problem

"Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva ­beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på hennes känslor, hennes begär."

Läste ni Nina Björk häromdagen i DN? Om inte, gör det nu.

Snyft

Idag är en märklig dag. Det är första dagen för ettåringen på hans nya dagis, och sista dagen för sexåringen på hennes älskade, fina, lugna, underbara dagis (som ni kan njuta av på bilden ovan). Dit har vi gått dagligen i flera år, sexåringen har blivit omhändertagen, tröstad, kramad, road. Hon har lekt och lärt sig. Somliga säger att montessoripedagogiken är extra bra för barn som kommer från röriga familjer. Inte för att vi är tokstökiga, men ganska dynamiska (om man vill vara snäll). Kanske har det därför varit extra viktigt och skönt för sexåringen att komma innanför dörrarna till sitt dagis, där ordning råder och rutiner följs hela tiden - dag efter dag. Det kan nog ha varit en vila för henne många gånger.
Och nu är det dags att säga farväl. Det känns tufft, tråkigt och lite spännande på samma gång. Vad är det som komma skall?
Och jag försöker tänka att det fina dagiset finns kvar. Andra barn kommer få komma dit och ha en underbar dagistid. Och vi har haft vår.
Tack, tack, tack till Rudalid!

Jag borde ha fixat med min bokföring ikväll. Istället har jag planlöst surfat runt på Lauritz.com (och hittat två stycken lådcyklar till salu som jag tyckte såg bra och mycket prisvärda ut, men som jag inte la bud på. Därtill är jag för skrajsen).
Samtidigt har jag satt i mig en påse Polly.

Detta sammantaget gör att jag mår urk.

Ni blir mina vittnen: jag skall härmed sluta äta godis.

Okej.

Från och med nu.

PS: Ja, jag skall också bli bättre på att ordna med min bokföring, och ja, jag skall börja lägga en massa bud på internet-auktioner. Som en duktig flicka. He he.

Filmtips

Jag glufsar i mig stan. Det är så kul att vara tillbaka. Att bo och leva i Stockholms innerstad ger mig en känsla av att livet är här och nu. Jag cyklar omkring, kollar på arkitektur, i skyltfönster, på människor, stannar, dricker kaffe, träffar bekanta, går slumpartat in i butiker som ser lockande ut, pratar med folk. Barnen tycks känna som jag. De är ovanligt nöjda med livet so far. Det är jag så lycklig över. Det var trots allt på grund av dem och deras ve och väl som vi stannade så länge som vi ändå gjorde i förorten. Bilden av den lyckliga barndomen finns ju liksom där.

I alla fall. Igårkväll hojade jag ner till Berns och tog ett glas vitt vin med en kompis, och sen slank vi in på filmen "Margot at the wedding" som jag velat se sen jag förstod att den är gjord av samma man (Noah Baumbach) som gjorde den makalöst bra filmen "The squid and the whale" (en familj, 80-tal, New York, det går bra för mamman och mindre bra för pappan - något som gör att både pappan och resten av familjen koncentrerar sig på att boasta pappan medan mamman får gneta på i det tysta. Tills hon inte pallar mer och drar. Då faller såklart allt.).
Nya "Margot at the wedding" var lika kul att titta på, snygg som attan och med fantastiska skådisar (Nicole Kidman, Jennifer Jason Leigh och Jack Black) och med samma woody allenska intellektuella psykologisk-neurotisk dialog rakt igenom som fanns i "The squid...".

Ett biotips med andra ord. (Och ett dvd-tips också, "The squid and the whale" alltså).

Sexåringens filmtips är "Pocahontas". Den är ganska härlig faktiskt. Och baserad på en verklig person.

6 juni

Jag måste säga att "This is England" var ett väldigt bra dvd-val kvällen före Sveriges nationaldag. Jag har haft lite svårt för denna vår nya högtidsdag sen den blev röd. Det enda jag gillar med den är att den faktiskt är en helt kravlös röd dag i almanackan att göra vad man vill med. Well, well. Vi åt ändå en traditionell sillunch. Det var gott. Sen tillbringade min svägerska och jag eftermiddagen på en fullständigt urvarm Filippa K-utförsäljning, vilket ju också är skoj (om man är funtad som jag).
Har ni sett "This is England"? Vilken bra film om baksidan med nationalism och om gängpsyklogi. När huvudpersonen, den lilla grabben som blivit skinhead under filmens gång, slänger engelska flaggan i havet i slutscenen, då la jag nöjt huvudet på kudden och somnade in, övertygad om att den 6 juni får fortsätta vara en fint meningslös ledig dag i mitt liv.

PS:

Månadens barn-dvd:
"Snuttefilm för de små" av Anna-Clara Tidholm - 1000 gånger bättre än Teletubbies för våra minsta kompisar. "Apan fin" filmatiserad, äntligen!





Månadens barnbok:
"En blommas liv" av Stefan Casta med fantastiska illustrationer av Sara Lundberg. Som poesi. Mindfullness för barn.