Dina begär - allas problem

"Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva ­beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på hennes känslor, hennes begär."

Läste ni Nina Björk häromdagen i DN? Om inte, gör det nu.

Snyft

Idag är en märklig dag. Det är första dagen för ettåringen på hans nya dagis, och sista dagen för sexåringen på hennes älskade, fina, lugna, underbara dagis (som ni kan njuta av på bilden ovan). Dit har vi gått dagligen i flera år, sexåringen har blivit omhändertagen, tröstad, kramad, road. Hon har lekt och lärt sig. Somliga säger att montessoripedagogiken är extra bra för barn som kommer från röriga familjer. Inte för att vi är tokstökiga, men ganska dynamiska (om man vill vara snäll). Kanske har det därför varit extra viktigt och skönt för sexåringen att komma innanför dörrarna till sitt dagis, där ordning råder och rutiner följs hela tiden - dag efter dag. Det kan nog ha varit en vila för henne många gånger.
Och nu är det dags att säga farväl. Det känns tufft, tråkigt och lite spännande på samma gång. Vad är det som komma skall?
Och jag försöker tänka att det fina dagiset finns kvar. Andra barn kommer få komma dit och ha en underbar dagistid. Och vi har haft vår.
Tack, tack, tack till Rudalid!

Jag borde ha fixat med min bokföring ikväll. Istället har jag planlöst surfat runt på Lauritz.com (och hittat två stycken lådcyklar till salu som jag tyckte såg bra och mycket prisvärda ut, men som jag inte la bud på. Därtill är jag för skrajsen).
Samtidigt har jag satt i mig en påse Polly.

Detta sammantaget gör att jag mår urk.

Ni blir mina vittnen: jag skall härmed sluta äta godis.

Okej.

Från och med nu.

PS: Ja, jag skall också bli bättre på att ordna med min bokföring, och ja, jag skall börja lägga en massa bud på internet-auktioner. Som en duktig flicka. He he.

Filmtips

Jag glufsar i mig stan. Det är så kul att vara tillbaka. Att bo och leva i Stockholms innerstad ger mig en känsla av att livet är här och nu. Jag cyklar omkring, kollar på arkitektur, i skyltfönster, på människor, stannar, dricker kaffe, träffar bekanta, går slumpartat in i butiker som ser lockande ut, pratar med folk. Barnen tycks känna som jag. De är ovanligt nöjda med livet so far. Det är jag så lycklig över. Det var trots allt på grund av dem och deras ve och väl som vi stannade så länge som vi ändå gjorde i förorten. Bilden av den lyckliga barndomen finns ju liksom där.

I alla fall. Igårkväll hojade jag ner till Berns och tog ett glas vitt vin med en kompis, och sen slank vi in på filmen "Margot at the wedding" som jag velat se sen jag förstod att den är gjord av samma man (Noah Baumbach) som gjorde den makalöst bra filmen "The squid and the whale" (en familj, 80-tal, New York, det går bra för mamman och mindre bra för pappan - något som gör att både pappan och resten av familjen koncentrerar sig på att boasta pappan medan mamman får gneta på i det tysta. Tills hon inte pallar mer och drar. Då faller såklart allt.).
Nya "Margot at the wedding" var lika kul att titta på, snygg som attan och med fantastiska skådisar (Nicole Kidman, Jennifer Jason Leigh och Jack Black) och med samma woody allenska intellektuella psykologisk-neurotisk dialog rakt igenom som fanns i "The squid...".

Ett biotips med andra ord. (Och ett dvd-tips också, "The squid and the whale" alltså).

Sexåringens filmtips är "Pocahontas". Den är ganska härlig faktiskt. Och baserad på en verklig person.

6 juni

Jag måste säga att "This is England" var ett väldigt bra dvd-val kvällen före Sveriges nationaldag. Jag har haft lite svårt för denna vår nya högtidsdag sen den blev röd. Det enda jag gillar med den är att den faktiskt är en helt kravlös röd dag i almanackan att göra vad man vill med. Well, well. Vi åt ändå en traditionell sillunch. Det var gott. Sen tillbringade min svägerska och jag eftermiddagen på en fullständigt urvarm Filippa K-utförsäljning, vilket ju också är skoj (om man är funtad som jag).
Har ni sett "This is England"? Vilken bra film om baksidan med nationalism och om gängpsyklogi. När huvudpersonen, den lilla grabben som blivit skinhead under filmens gång, slänger engelska flaggan i havet i slutscenen, då la jag nöjt huvudet på kudden och somnade in, övertygad om att den 6 juni får fortsätta vara en fint meningslös ledig dag i mitt liv.

PS:

Månadens barn-dvd:
"Snuttefilm för de små" av Anna-Clara Tidholm - 1000 gånger bättre än Teletubbies för våra minsta kompisar. "Apan fin" filmatiserad, äntligen!





Månadens barnbok:
"En blommas liv" av Stefan Casta med fantastiska illustrationer av Sara Lundberg. Som poesi. Mindfullness för barn.

Dagens läsning

Intresserad av sagor? Läs min artikel om berättande i dagens Svenska Dagbladet. En sak som jag inte hade plats att att gå in på i artikeln, men som jag pratade med den professionella storytellern Allison Cox (en mycket fängslande kvinna) om, var den unkna kvinnobild som finns i nästan alla traditionella sagor och som faktiskt gör att jag drar mig för att läsa de gamla klassikerna för mina barn.
Allison Cox höll med och föreslog direkt: ändra dem. Hon själv vägrar att föra kvinnoförnedrande vidare genom att återupprepa dem i sagor för barn.
Så bra.
Detta är ju helt i linje med Karin Salmson och bokförlagen Vilda och Olika (läs inlägg lite längre ner i bloggen om du inte fattar nåt just nu. Jag är för trött att förklara. Inget gör mig så utmattad som att köa mig igenom stan med två trötta barn fastspända i bilen, och det har jag gjort idag. Kö från Stadion till Södertunneln. Non stop. Barnen var dessutom i post-sockerchock-tillstånd efter att ha tillbringat ett par sena eftermiddagstimmar på ett soligt och riktigt kul barnkalas i en syrendoftande förort. Ni fattar. ) Efter det två timmars bostadsrättsföreningsårsmöte för min del. Utan barn tack och lov.
Nu ba: zzzzzzz.

Progressiva svenska skolor - var är ni?

Här är ytterligare ett par skollänkar för er som är intresserade av alternativa skolformer: The Summer Hill School i Suffolk, England. Check it out, people! Jag tror, och hoppas, att skolan kommer förändras i framtiden. Förhoppningsvis inte i den riktning som Lars Björklund vill, utan i motsatt riktning ungefär.
Var finns alla progressiva skolor i Sverige. Nån som vet? Jag minns så väl hur jag för några år sen slukade en artikel i Vanity Fair om en skola i Santa Monica, Kalifornien, om en nytänkande skola som hette något så fantastiskt som Crossroads School. Den är värsta progressiva kändisskolan, svindyr och populär i lite lagom arty filmkretsar. Bland annat har ett par av mina all time favoriter Gwyneth Paltrow och Jack Black gått där, men det var inte bara därför jag blev fascinerad av skolan. Eller? Just nu minns jag faktiskt inte exakt varför jag blev så förälskad i skolan (eller om det var Vanity Fair-artikeln om skolan jag blev kär i), men det kan haft att göra med att skolan faktiskt är döpt efter en av de finaste dikter jag vet, "The road not taken" av Robert Frost.

"Two roads diverged in a wood, and I—

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference."

Hemundervisning

Idag kan ni läsa om en hoper coola och banbrytande personer på Idag-sidan i SvD. Jag träffade dem och gjorde intervjun för ungefär en månad sen, och blev väldigt påverkad. En av föräldrarna berättade att det brukar folk bli när de talar om att de undervisar sina barn hemma. De flesta föräldrar som hör det brukar få dåligt samvete över att de själva lämnar sina barn.
Är det inte sjukt?
Hur har vi inrättat vårt samhälle egentligen? Varför är vi så mycket ifrån de vi älskar allra mest? När folkskolan inrättades såg samhället helt annorlunda ut än det gör idag - ändå lever formen kvar. Vi lever i så stela strukturer.
Själv kände jag att det enda jag gör är att säga "hej då" till mina barn. Hej då på morgonen på dagis, och hej då på kvällskvisten de dagar jag skall göra något kvällstid. Och de blir alltid lite ledsna.

I förmiddags talade jag med en vän som läst artikeln och som berättade att i Kalifornien (var annars?) finns en skola som har anammat unschooling-konceptet. De låter alltså alla initiativ till inlärning komma från barnen, som kommer och går som de vill. Tycker ni det låter galet? Jag tycker det låter som det klokaste man kan tänka sig.

Krammärkt - eller?

Läste ni debatten om krammärkta böcker i tisdagens Dagens Nyheter? Jag kan inte låta bli att på sätt och vis hålla på Karin Salmson, men liksom ändå tycka att Lotta Olsson har helt rätt i sin replik. För inte är det litteraturens syfte att vara didaktisk? Själv väljer jag inte böcker efter hur politiskt korrekta de är, varför skall vi ituta barnen att det finns ett rätt sätt att vara med hjälp av just deras godnattsagor?
Vad tycker ni?
Fram till nu har jag gått igång som en tok på genusgranskade böcker. Men nu ... I dont know. Får tänka lite till medan jag packar upp flyttlådor. Jag återkommer. Och jag önskar att någon annan kunde tänka mer om detta. Hur skall man göra? Är man överambitiös i sin jämställdhetsiver?

Hej igen

Är inte detta grymt frestande?
Och är inte detta en toppenidé till mors dag?

Och, förresten, vi har det bra inne i stan. Det är bara så otroligt mycket att fixa med när man renoverar och flyttar in samtidigt... Jag är hemma med barnen för det mesta, har tagit ut lite föräldraledighetsdagar som låg och skrotade hos försäkringskassan, och barnen och jag hänger aktivt nere i Skånegläntan när vi inte packar upp kartonger och undrar var i helskotta vi skall lägga allt vi packar upp. Men nu har vi både dusch och en fungerande spis. Wow.

Kristina Axén Olin igen

En sak till: är det inte symboliskt, nästan övertydligt, att Kristina Axén Olin stod hemma och bakade bullar när allt hade brakat ihop och hon hade ställt in onsdagens jobb? Varför gjorde hon det? Det måste varit överjaget som tagit över. "Hjälp: jag måste vara nyttig på något vis: jag bakar bullar som barnen kan äta när de kommer hem".

Vad är det med bullar? Varför har de kommit att bli synonyma med supermamman? Kanske för att de är de mest tidskrävande bakverk man kan ställa sig att göra kanske. Då är mamman där hon skall vara: i köket. Liksom.

Vad tror ni?

Halleluja!

"LOVE the way he smiles at 2:59" har en person skrivit under denna video på Youtube. Yes! Själv är jag alldeles galen i sättet han slänger med huvudet på (exempelvis vid 2:16).

Är jag 17 år igen?

Kul för mig i så fall!

Jag håller inte med henne politiskt, men är beredd att ...

Är det inte för jäkligt, det här med Kristina Axén Olin? Hon fixar inte att vara ensamstående och samtidigt hög politiker.
Är det henne eller jobbet det är fel på?
Jobbet så klart. Självklart behöver vi människor som hon i politiken. Vi måste få bli representerade av ensamstående morsor med höga ambitioner, också. Jag vill leva i en värld där även såna har makt.
Varför hjälpte inte hennes parti henne mer? Gav henne fler medarbetare? Tydligare ramar? Avlastning? Typ fem sekreterare och sovmorgon då och då.
Va? Vad säger ni?

I love Jamie

Middagstips: Det finns ett recept som jag lagar oftare än något annat, och det är ugnstekt kyckling med en citron uppstoppad mellan benen med rosmarinrostade potatisar. Det är dögott och enkelt att fixa ihop. Allt du behöver är en timme till godo innan middagen skall stå på bordet.
Ni som har Jamie Olivers bok "Middag med Jamie" kan slå upp det på sidan 18.

Och ja, jag vet att ni kommer tjata om att höra om när jag intervjuade honom. Men det får jag berätta mer om en annan gång. Nu måste jag jobba lite. Marc konstsimmar och barnen sover, så det är fritt fram.
Förresten har vi köpt en rostfri kyl till nya lägenheten. Det är typ 10 år efter alla andra, men lite fränt ändå. Eller?

På DN debatt idag

Vad säger ni om Stig Hadenius utspel?
Det är inte utan att man håller med.
Vi måste stoppa tokiga jävlar som vill döda små barn INNAN de gör det.

Idag

I förmiddags lämnade Rebecka Edgren Aldén och jag in vår bok till förlaget.
Ni kan inte ana vilken grym känsla det där är.
Nu känner jag mig aningslöst stark, redo att sätta mig in i nya ämnen. Som hemskolning, till exempel. Jag hade en långt samtal med en kvinna som hemskolar sina barn idag på förmiddagen. Alltså: hennes barn går inte i skolan utan lär sig det de behöver genom henne och hennes man och deras vänner och kontakter. Hon verkade vettig, och var inte religiös. Hemma hos henne vaknar alla när de är utsövda, sedan äter de långa frukostar där de diskuterar det som står i tidningen, spelar lite piano, läser högt eller pratar om ditt och datt. Sen gör de något annat. Det hela lät fint. Jag kommer göra något om henne och hennes tankar om skola och utbildning, så ni som blir nyfikna kommer att få läsa mer.

Sen pratade jag med flyttfirman som skall hjälpa oss till Södermalm, hittade (äntligen!) pappret där ramnumret på min stulna cykel står, drack lite kaffe med kompis-Björn och surfade småhus i Älvsjö tillsammans med honom. Hemnet är ju alltid kul. Det är han och hans familj som är intresserade - inte jag (om ni undrar).

Och nu på kvällen har jag tränat för första gången på en och en halv månad. Det kändes helt rätt. Men kondisen var lite skadad. Ett tag fick jag för mig att spinning-ledaren håll ögonen på mig för att hon trodde att jag var nära en kollaps... Tja, vem vet? Gött var det i alla fall att flåsa loss lite.

Ciao.

Modiga mamma-apan

Förresten: jag måste bara avslöja mig själv.
När sexåringen och jag hade läst ut två kapitel ur "Min lilla apa" (som hon förresten fick på sitt födelsedagskalas i söndags, en helt könssegregerad tjejmiddag by the way) så var läget följande: polisen hade med hjälp av den lilla pojken som är bokens huvudperson fått ut aporna som svinade i pojkens familjs hus, och alla aporna försvinner skriande iväg mot skogen efter att en person skjutit ett varningsskott i marken för att skrämma iväg dem . Bara en apa, en mamma-apa, är kvar i trädgården, där hon tjutande hoppar omkring trots varningsskotten.

Sexåringen berättar om boken vid frukostbordet dagen efter. Hennes version är "alla aporna blev rädda och stack, det var bara en mamma-apa som var kvar. Hon var supermodig och tuff.".
Varpå jag (mitt pucko) myndigt förklarar: "Näe, jag misstänker att hon var kvar för att hennes lilla bebis-apa finns kvar inne i huset. Hon var nog orolig."
Utan att tänka efter ett dugg.
Jag ångrar mig. Även om jag hade rätt. Ulf Nilssons mamma-apa var ju orolig för sin bebis (nu har vi läst ut boken). Men sexåringen hade ju också rätt. Mamman var tuff som stannade. Pappan drog.

Apkalas

Vet ni vad som kan hända om man glömmer stänga fönstret om man bor i Sydafrika? Hualigen. Det kan sluta i katastrof. Apor kan ta sig in, och väl inne så river de ut böcker ur bokhyllan, sliter ner gardiner, krossar porslin, bajsar och kissar överallt (och när de är klara så stryker de sina bajsiga rumpor mot väggar och möbler...). Det här har jag och sexåringen lärt oss genom att läsa Ulf Nilssons (han som tidigare skrivit grannfruns älsklingsböcker om döden: fina "Herr Muffin" och "Alla små döda djur") senaste bok "Min lilla apa".

Jag tycker alltid att det känns så uppfriskande med perspektiv från andra länder i barnböcker. Så väldigt mycket i dagens barnboksflod är berättelser som bekräftar barnens svenska vardag. De behövs ju såklart också, men nu skall i alla fall jag ut och leta efter fler berättelser från andra länder.

Här har Ulla Rhedin skrivit om boken i dagens DN.

På Sös

Nu är en av mina närmsta vänner och föder barn.
Så stort.
Så ogreppbart.
Så fantastiskt.
Det kommer komma en ny liten vän till våra liv.

Push woman.
Jag tänker på er alla tre. Och får gåshud.

Om strävan efter att passa in...

En vän ringde nyss och berättade följande tänkvärda grej.

I går, på min sexårings födelsedag, ringde först min väns åttaåriga dotter till min dotter för att gratulera. Den obligatoriska frågan förstås: vilken present var din bästa?
Sexåringen svarade: en barbie. (Jorå, på kvällen dök en barbie upp, till sexåringens lycka. För inte kan man överleva med enbart sex barbiedockor?)
En timma senare ringde min kompis son, 10 år. Han ställde samma fråga, men fick ett annat svar, nämligen jordgloben.

Streetsmart av sexåringen?

Ps. Hur gulligt är det inte att dessa två, en av mina äldsta vänners fina barn och sexåringens idoler, ringer och grattar? Man blir gråtmild för mindre.

Ps igen: Barbisen ovan har vi faktiskt här hemma. hur komiskt är det inte med bajsplockarstickan som hör till detta kit? Finns det såna i USA?