Rapport från nattning

Åkej, här kommer nu en rapport från nattningen av fyraåringen (till er som är intresserade):

Jag gjorde det. Tog "Fotbollsmatchen" av Kitty Crowther och bestämde mig för att läsa den som den är. Varenda bokstav. Det gick. Men det var fanimig svårt att uttala de där meningarna: "Men det är ju en killsport" (om fotboll) och "Men det är ju en tjejsport" (om dans).
Men jag gjorde det.
Och jag frågade fyraåringen om det var så. "Är fotboll en killsport?" frågade jag. Och fyraåringen vet vad mamsen vill höra (alternativt så tycker han inte det). Han sa "Nääää. Det finns tjejer som spelar fotboll. Och tjejer som är målvakter." Jag bekräftar. Och sen, om dansen, kommer ett purket "Jag kan i alla fall brejka". "Du kan dansa vilken dans du vill" säger jag men jag ser att han liksom processar informationen han fått. Är dans en tjejsport?

När jag frågar om varför han tror att Vera måste vänta med att byta om tills killarna är klara och duscha alldeles ensam svarar han: "Hon kom sist. Det är kö." När Vera står i duschen vill hon gråta, men inga tårar kommer. "Har du varit med om det?" frågar jag. "Ja, jag kan få tårarna att stanna kvar i ögonen" svarar han. Mitt lilla hjärta. Han fattar.

Senare hävdar fyraåringen med bestämdhet att Ivo minsann är en flicka. Han pekar flera gånger på Ivos röda skor med klackar och säger "en flicka". Men han är en han, det står på några ställen. Förmodligen, men inte säkert, är han Veras pappa.

Boken är faktiskt ganska politiskt inkorrekt (dvs verklighetstrogen, haha) på flera sett.
1. Konsumtionsgrejen: tränaren säger till Ivo att han måste köpa fotbollsskor och benskydd innan första träningen. Vera tjatar sig till de dyraste genom att lova Ivo evig kärlek tillbaka.
2. Pojkarna i laget framställs som små mobbare hela bunten. Tränaren tar inget ansvar.
3. Det där med att vinna framställs som allt. "Vi vann, de förlorade" jublar Vera och hennes lagkamrater och det skär i mig när jag läser "de förlorade". Och sen det där med att Ivo är så stolt över Vera när hon gör mål.

På något underligt sätt känns det skönt att allt det där finns med. Men jag tror att nioåringar skulle vara en bättre målgrupp. De är med om sånt här, de har börjat ana verklighetens villkor. Jag ska läsa den tillsammans med nioåringen också. Kanske rapporterar jag då med? Till er, min lilla intresseklubb som bara blir större och större.

Mest av allt känns det dock så här just nu (som jag fruktade):
nu vet fyraåringen att dans är för tjejer och fotboll är för killar. Kanske fantiserar jag bara ihop det. Hoppas. Fyraåringen kanske struntar i vad som står i boken och litar på mig?

Detta om denna bok. Den har trots allt givit mig mycket.