Pojken, flickan och muren

Åkej: mer om Ulf Starks och Anna Höglunds nya "Pojken, flickan och muren" (som jag lovat).

Den är skitbra. Först och främst är den politisk. En utblick i världen. Det behöver ungar. Det behöver vi alla. Sen är den poetisk i både uttryck och handling (som ju är på temat längtan - pojken och flickan och deras familj har blivit deporterade från sitt hem, en gård med apelsinträd, som numera ligger på andra sidan den förhatliga muren. De längtar på olika vis.). Den är vackert skriven, och trubbigt realistiskt men ändå just poetiskt illustrerad. Vackra bilder av vemodiga människor och dystra miljöer. Utöver allt detta innehåller den äventyr och spänning. Barnen älskar den, både fyraåringen och åttaåringen (den är i perfekt nivå för hennes första läsa-själv-erfarenheter). Dessutom är det rena rama grundkursen i poesi - som en reducerad version av Snälla poesiskolan (som Anna Hallberg har i DN på lördagarna). Det är nästan det bästa med boken tycker jag. Att den beskriver poesi - hur man kan läsa och vad poesi kan göra. Flickan Sulafa både läser och skriver. Hon förstår poesin "med hjärtat", och hon och den gamla lärarinnan Khadeija läser tillsammans, dricker te, håller tyst och "låter dikternas ord surra omkring inne i huvudena som tama bin". Pojken längtar och försöker ta sig över muren för att hämta saker hemifrån, flickan säger att är man diktare så "kan man röra sig vart man vill". Med orden. Så sant.

Det enda jag kan tycka är lite synd med boken är de traditionella könsrollerna. Flickan är passiv, killen aktiv. Men det finns ju såna flickor - och det finns såna pojkar. De måste ju också få finnas i litteraturens värld. Alla böcker kan inte spegla motsatsen i någon slags iver att förändra världen. (Något som Sverker Lenas är inne på i texten om Snurran, Leni och Stor-Emma i dagens DN. Som för övrigt också förvånar mig. I slutet av texten skriver Lenas "Att tjejer skulle ta lika självklar plats i verkligheten som i bilderboken är föga troligt, men Lilla My lär i vilket fall le i sin himmel åt dagens alla retfulla motvallstjejer". Alltså Lenas - jag kan på nolltid trumma ihop ett gäng motvallstjejer i samma kaliber som Snurran, Leni och Stor-Emma. Hör bara av dig om du är intresserad av ett möte.)

Och jag storknar när jag läser Ulla Lundqvists recension av boken i dagens DN (här). Hon skriver att Adham är aktiv "på pojkars vis", och "Sulafa finner (på flickors vis) tröst i dikter". Övertramp. Pinsamt. Dumt.
Hallå, det är 2011.