Jag blir faktiskt så till mig i trasorna av det här med att creddigt folk plötsligt tar "Grottbjörnens folk" till sitt hjärta att jag bara måste läsa om. Inte bara Auel, utan också Sidney Sheldon, Jackie Collins, Kitty och Vitnos. Sånt som jag minns att jag ÄLSKADE när jag var yngre. Men som jag liksom glömt bort. Inte odlat.För ett tag sen satt vi några stycken på en fest och pratade om att stå för det man gillade när man var tonåring. Då pratade vi musik. Att vara tjej och ha gillat Howard Jones och Gyllene tider och sen i 18-årsåldern träffa snubbar som gillade Frank Zappa och Supertramp och plötsligt finna sig själv lyssnandes på deras musik samtidigt som man smusslade undan sina egna gamla plattor i garderoben. Vi sa att det var hög tid att stå upp för tonåringen man var.
Vissa på festen fattade, andra inte. Fattar ni?
8 kommentarer:
Jag fattar Exakt.
Febe
Jag med. Heja Ratata.
Jag fattar inte alls. Har tjejer svårare att stå för sin musiksmak? Det är inte min erfarenhet.
Det tycker jag verkligen att du ska göra. Att lyssna på och läsa sånt som betydde mycket för en när man var ung är stort.
Jag fattar precis vad du menar. Klassisk "killmusik" är creddigare, och jag avskydde mina tjejers musik när jag var yngre. Vi lyssnade på sånt som jag gillade - och det var inget konstigt med det. Tyckte jag då. För världen är liksom sån. Killsmaken rules liksom. Dags att ändra på det.
Tack för en grym blogg. Skriv oftare!
Mattias
Anonym: ja. Därför att det unga tjejer gör och gillar inte är lika sanktionerat av samhället som det män/killar gör. En kille kan lyssna på hårdrock eller skit som Dire Straits, och är oantastliga. De bryr sig inte om nån muttrar. Tjejer som lyssnar på skvaligare musik får alltid veta det: detta är skval, oviktigt, smörigt.
Gyllene Tider - och Ratata, Lisa - var superviktiga för mig, och det har jag inte fattat förrän nu när jag är över 40.
Åh vad jag fattar!
Jag gick på tex punkspelningar som tonåring (som jag gillade) men lyssnade på helt annan (icke-godkänd) musik med min tjejkompis i smyg på mitt rum trots att jag var tuff och modig i andra sammanhang.
Nu bejakar jag det som är fult och ocreddigt! och tar igen sånt som jag inte ens vågade tänka tanken att gilla, pojkband tex.. fast det är ju lätt att göra om man har en "creddig" musiksmak och när ens vänner vet det. Att bara gilla ocreddigt kanske inte är lika lätt. Det blir ofta lätt att det uppfattas ironiskt när människor med creddig smak lyssnar eller gillar ocreddigt.
Mitt första bråk med min kille som 24-åring var när jag vägrade visa min skivsamling för honom (han jobbade dessutom med musik). Han fattade ingenting och tyckte att jag var störd, och jag vågade inte säga att jag var rädd för att bli dömd utifrån samlingen (fast det var mest "creddig" musik i samlingen).
Det visade sig sen att han också var svag för samma sorts "töntmusik". Men jag hade önskat att jag inte hade känt att jag behövde hans okejande, eller att behöva ha en creddig musikgrund att stå på för att kunna visa töntskivorna.
Underbart att ni fattar.
Underbart att ni skriver.
Jag fattar absolut! Puss.
Skicka en kommentar