Det började som en flamsigt samtal på facebook. Kände vulkanen Eyjafjallajökull sig lättad efter utbrottet, eller kände hon skam över allt hon ställt till med? För mig var det busenkelt att identifiera mig med frågan. Några kvällar efter det kraftfulla utbrottet var jag på middag, en sån där middag med en massa fräsiga välutbildade och högavlönade personer ni vet, och såklart var typ tjugo procent av de planerade gästerna inaskade (ett nyord enligt tidning Vi), men när jag poppade frågan om skam vs lättnad var det ingen som fattade. "En vulkan kan väl inte känna något" sa min bordsända mangrant.
När jag läser Joar Tibergs och Anna Höglunds nya "Månen blev rädd" infaller en liknande identifikation direkt. Boken handlar om att månen inte riktigt orkar - och jag känner det i hela kroppen: fatta vilken press att vara måne! Att punktligt och enligt väl inövat schema lysa ordentligt kväll efter kväll. Leder såklart till solklar utmattningsdepression. Tiberg och Höglund fattar och beskriver så oändligt väl. Slutet är bitterljuvt:
"Jag kan lysa, tänkte han, inte hur starkt som helst, men jag kan lysa".
2 kommentarer:
Måncitatet gör mig tårögd. Vill klippa ut och hänga på anslagstavlan.
Ang vulkanens känsloliv så tror jag att Eyjafjallajökull är nöjd. Hon känner ingen skam. Detta är hennes liv, det hon lever för. Hon var här först och det tänker hon göra oss smärtsamt medvetna om. Vi är inget, hon är en vulkan. Maktfullkomlig är hon.
lisa: måncitatet är en mantra. så vackert.
å kul att höra ditt vulkansvar.
Skicka en kommentar