Ni som läst grannfrun förut vet att jag är som uppslukad av hur mammarollen skildras i barnlitteraturen. Muminmammans ultimata mammastil, Madickens mammas migrän, Bennys mamma och hennes förkläde - ja, allt sånt där intresserar mig meget.
Jag har länge efterlyst en nyanserad mamma i barnlitteraturen. Var är alla morsor som struntar i att städa, som går sin egen väg, som utmanar? Ja, sånt har jag orerat och skrivit om. Å så dyker hon upp - och då freakar jag ut och frågar mig om detta egentligen är barnlitteratur. Ja, för mamman i Anna-Clara och Thomas Tidholms nya "Snälla barn" är just en mamma som sticker ut. Hon struntar i att komma hem till ungarna, trots att deras pappa inte är hemma. Hon ringer hem (bilden) och säger att det har kört ihop sig, att hon inte kan komma hem, trots att barnen ber om det. Hon är ute halva natten och gör ... ja vadå? Det förtäljer inte historien. Men pappan gråter när han kommer hem och hans fru inte är där, och tror att hon har träffat någon annan.
Hon gör något som skapar ångest i mig. Hon gör det mest förbjudna. Hon gör något som pappor gjort i alla tider, utan att någon blinkat. Och så går jag, JAG, och lägger boken högst upp i bokhyllan för att fundera över om det är något för mina barn att läsa.
Ja, man lever inte alltid som man lär.
Och människan är outgrundlig. Eller hur?
3 kommentarer:
Jag gillar tjuren Ferdinands mamma, "Och eftersom hon var en sådan förståndig ko, lät hon honom sitta där, under sin korkek och lukta på de små blommorna".
Fast det är ju inte en mamma i barnlitteraturen.
Men mamman i den här berättelsen är väl inte särskilt nyanserad? Och jag håller inte med om att "män i alla tider" har lämnat fru och barn hemma och dragit ut halva natten. De flesta har ju faktiskt inte gjort det.
Jag tycker inte att det är ok, vare sig man är man eller kvinna att lämna sin familj utan att de vet var man är. Det är inte kul att vara barn när föräldrarna försvinner och man inte vet var de är eller när de kommer hem.
Nä, vi får leta vidare efter bra, kvinnliga förebilder i barnlitteraturen.
Jag gillar Billys mamma. Tänk när hon skrämmer skiten ur den arga gubben i skärgården. Ha ha ha!
jag förstår hur du menar lisa, men jag menar ju att mamman i "snälla barn" nyanserar bilden av mammor. såna mammor som hon finns ju också - och det kan ju vra bra för både små och stora att få bekräftelse på det. jag menar alls inte att hon skulle vara nån förebild. för inte måste barnlitteratur vara full av förebilder (gud så jobbigt).
och visst har väl både verkligheten och kulturen genom tiderna kryllat av otrogna män med en flexibel inställning till hemmet? det är MYCKET mer utmanande när en mamma beter sig så här än när en pappa gör det. det håller du med om va?
puss puss
Skicka en kommentar