Stackars Bolibompa?

Jag tror att jag har förklaringen till Bolibompas tittarras:
Det är så jävla svårt att titta på tv nu för tiden att ingen gör det. Först skall man hitta alla olika fjärrkonroller, sen komma ihåg vilken som gör vad och allra sist hitta barnkanalen bland alla kanaler.
Min barn får göra annat nu för tiden.
Jag får tuppjuck av digitalboxen. Tuppjuck.

Mamma Mu-tänk

Jag har aldrig egentligen fattat vitsen med Mamma Mu, så jag har inte heller sett den nya filmen. Däremot läser jag med intresse religionsantropologen Pierre Wiktorins text "Bu för Mamma Mu" i Expressen.

Blondinbellas kvällslektyr

Är du nyfiken på vad Blondinbella läser just ikväll så kolla här.

Om kärlek.

Vill ni läsa något galet konstigt om kärlek och jämställdhet från två kvinnor jag hittills trott varit vettiga?
Kolla här.

Världens bästa barnböcker

Vad säger ni om DN:s lista över de hundra bästa barnböckerna som publicerades förra måndagen?
Jag är kluven. Kommer på mig själv att liksom nervöst och präktigt bocka av: vilka har vi läst? Vilka bör vi läsa? Liksom för att vara med i leken.

Sen kommer jag på att mina bästa inte ens finns med. Kan man överhuvudtaget göra såna här listor? I ett land som Sverige där alla springer åt samma håll? Blir det inte liksom tråkigt?
Listan är dessutom mycket förutsägbar.

Vad säger ni? Kan jag få era fem bästa barnböcker så lovar jag att försöka återkomma med mina snart. Okej?

Måste bara fråga om någon sett att det står Tinni och inte Tintin på omslagsbilden nedan?

Tintin heter nämligen Tinni på Island. Det är väldigt kul, tycker jag som aldrig någonsin träffar någon namne (Fast just det. Jag träffade ju en Tinni i alperna för två år sen. Hon driver Mc Donaldsrestaurangen utanför Höganäs. Och i våras satt jag bredvid en tjej på en fest som berättade att hon har en kompis som heter Tinni. Just den Tinni råkade jag faktiskt känna till. Jag har elva kompisar på facebook som heter Tinni. Hela tre av oss bor i Sverige, en bor i Finland, en i Los Angeles och de övriga sju kommer från olika asiatiska länder).

Marc undrar vad Milou heter på isländska.
Marc kanske?
Nån som vet? Loa?
Det hade varit ruggigt romantiskt.

Kolla vad jag just hittade ute på internet! En bild på oss när vi råkade köra förbi ett fullständigt sanslöst off shore race utanför Smögen (den spetsiga båten kör superfort i nån slags tävling).
Vi tittar förundrat från vår lilla eka som går superlångsamt. Vår fina lilla eka "Lisen".

Det är kul att man liksom kan förstå hur förtjust fotografen blivit över motivet: vilka kontraster va.

Mamman som missar solen

He he he. Nån som känner igen sig i Rebecka Edgren Aldéns krönika om den evigt plockande semestermamman?

Men jag måste hålla med: skor uppradade i storleksordning är urgulligt. Marcs gummistövlar, mina, sexåringens och så söta ministövlarna till tvååringen.

Är det normalt att tycka så?
Eller bör jag söka hjälp?

Glad sommar

Vi är i eternitpalatset och har det bra. Semesterstressen slipper vi dock inte alls. Vi har hela tiden besök av glada vänner och deras barn, kottarna vill åka båt och dörja makrill eller lägga tinor eller spela yatzy eller gå och bada eller äta glass precis jämt. Vi vuxna som står som frustande hästar med målarpenslar och hammare i handen och vill jobba och göra fint i vårt sommarpalats på Prästgårdsgatan (som faktiskt artar sig riktigt bra).
De olika önskemålen krockar med andra ord ibland...
Apropå fiske så får vi så himla många krabbor i vår endaste tina att vi nu snart inte vet vad vi skall göra av dem. Inte en krabba till på mitt matbord, tack. Nä, vi får börja slänga tillbaka dem i havet istället, precis som vi gjort med de åtta präktiga humrar vi också fått i tinan hittills (man får inte fiska hummer förrän klockan 07.00 måndagen den 22 september nämligen) . Men makrillen som sexåringen stolt bär hem steker vi och grillar och mumsar vi så gärna i oss.

Kungshamn är fint. Det luktar hav, det blåser och det rör på sig i byn. Man kan till och med få en jättegod latte här. På panget på vår gata. För alla som är sugna på en gammeldags pensionatstillvaro ungefär så långt västerut ni kan komma i Sverige kan jag väldigt varmt rekommendera vår granne: Prästgården i Kungshamn.
För övrigt läser vi "Hermans sommar" av Stian Hole varje dag. Den är så fantastiskt fin. Sexåringen vill dock alltid avsluta med en snutt från något av alla Tintin- eller Smurf-album som finns här. Hmmm.
Så ha en riktigt riktigt smurfig sommar! Vi hörs.

Dina begär - allas problem

"Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva ­beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på hennes känslor, hennes begär."

Läste ni Nina Björk häromdagen i DN? Om inte, gör det nu.

Snyft

Idag är en märklig dag. Det är första dagen för ettåringen på hans nya dagis, och sista dagen för sexåringen på hennes älskade, fina, lugna, underbara dagis (som ni kan njuta av på bilden ovan). Dit har vi gått dagligen i flera år, sexåringen har blivit omhändertagen, tröstad, kramad, road. Hon har lekt och lärt sig. Somliga säger att montessoripedagogiken är extra bra för barn som kommer från röriga familjer. Inte för att vi är tokstökiga, men ganska dynamiska (om man vill vara snäll). Kanske har det därför varit extra viktigt och skönt för sexåringen att komma innanför dörrarna till sitt dagis, där ordning råder och rutiner följs hela tiden - dag efter dag. Det kan nog ha varit en vila för henne många gånger.
Och nu är det dags att säga farväl. Det känns tufft, tråkigt och lite spännande på samma gång. Vad är det som komma skall?
Och jag försöker tänka att det fina dagiset finns kvar. Andra barn kommer få komma dit och ha en underbar dagistid. Och vi har haft vår.
Tack, tack, tack till Rudalid!

Jag borde ha fixat med min bokföring ikväll. Istället har jag planlöst surfat runt på Lauritz.com (och hittat två stycken lådcyklar till salu som jag tyckte såg bra och mycket prisvärda ut, men som jag inte la bud på. Därtill är jag för skrajsen).
Samtidigt har jag satt i mig en påse Polly.

Detta sammantaget gör att jag mår urk.

Ni blir mina vittnen: jag skall härmed sluta äta godis.

Okej.

Från och med nu.

PS: Ja, jag skall också bli bättre på att ordna med min bokföring, och ja, jag skall börja lägga en massa bud på internet-auktioner. Som en duktig flicka. He he.

Filmtips

Jag glufsar i mig stan. Det är så kul att vara tillbaka. Att bo och leva i Stockholms innerstad ger mig en känsla av att livet är här och nu. Jag cyklar omkring, kollar på arkitektur, i skyltfönster, på människor, stannar, dricker kaffe, träffar bekanta, går slumpartat in i butiker som ser lockande ut, pratar med folk. Barnen tycks känna som jag. De är ovanligt nöjda med livet so far. Det är jag så lycklig över. Det var trots allt på grund av dem och deras ve och väl som vi stannade så länge som vi ändå gjorde i förorten. Bilden av den lyckliga barndomen finns ju liksom där.

I alla fall. Igårkväll hojade jag ner till Berns och tog ett glas vitt vin med en kompis, och sen slank vi in på filmen "Margot at the wedding" som jag velat se sen jag förstod att den är gjord av samma man (Noah Baumbach) som gjorde den makalöst bra filmen "The squid and the whale" (en familj, 80-tal, New York, det går bra för mamman och mindre bra för pappan - något som gör att både pappan och resten av familjen koncentrerar sig på att boasta pappan medan mamman får gneta på i det tysta. Tills hon inte pallar mer och drar. Då faller såklart allt.).
Nya "Margot at the wedding" var lika kul att titta på, snygg som attan och med fantastiska skådisar (Nicole Kidman, Jennifer Jason Leigh och Jack Black) och med samma woody allenska intellektuella psykologisk-neurotisk dialog rakt igenom som fanns i "The squid...".

Ett biotips med andra ord. (Och ett dvd-tips också, "The squid and the whale" alltså).

Sexåringens filmtips är "Pocahontas". Den är ganska härlig faktiskt. Och baserad på en verklig person.

6 juni

Jag måste säga att "This is England" var ett väldigt bra dvd-val kvällen före Sveriges nationaldag. Jag har haft lite svårt för denna vår nya högtidsdag sen den blev röd. Det enda jag gillar med den är att den faktiskt är en helt kravlös röd dag i almanackan att göra vad man vill med. Well, well. Vi åt ändå en traditionell sillunch. Det var gott. Sen tillbringade min svägerska och jag eftermiddagen på en fullständigt urvarm Filippa K-utförsäljning, vilket ju också är skoj (om man är funtad som jag).
Har ni sett "This is England"? Vilken bra film om baksidan med nationalism och om gängpsyklogi. När huvudpersonen, den lilla grabben som blivit skinhead under filmens gång, slänger engelska flaggan i havet i slutscenen, då la jag nöjt huvudet på kudden och somnade in, övertygad om att den 6 juni får fortsätta vara en fint meningslös ledig dag i mitt liv.

PS:

Månadens barn-dvd:
"Snuttefilm för de små" av Anna-Clara Tidholm - 1000 gånger bättre än Teletubbies för våra minsta kompisar. "Apan fin" filmatiserad, äntligen!





Månadens barnbok:
"En blommas liv" av Stefan Casta med fantastiska illustrationer av Sara Lundberg. Som poesi. Mindfullness för barn.

Dagens läsning

Intresserad av sagor? Läs min artikel om berättande i dagens Svenska Dagbladet. En sak som jag inte hade plats att att gå in på i artikeln, men som jag pratade med den professionella storytellern Allison Cox (en mycket fängslande kvinna) om, var den unkna kvinnobild som finns i nästan alla traditionella sagor och som faktiskt gör att jag drar mig för att läsa de gamla klassikerna för mina barn.
Allison Cox höll med och föreslog direkt: ändra dem. Hon själv vägrar att föra kvinnoförnedrande vidare genom att återupprepa dem i sagor för barn.
Så bra.
Detta är ju helt i linje med Karin Salmson och bokförlagen Vilda och Olika (läs inlägg lite längre ner i bloggen om du inte fattar nåt just nu. Jag är för trött att förklara. Inget gör mig så utmattad som att köa mig igenom stan med två trötta barn fastspända i bilen, och det har jag gjort idag. Kö från Stadion till Södertunneln. Non stop. Barnen var dessutom i post-sockerchock-tillstånd efter att ha tillbringat ett par sena eftermiddagstimmar på ett soligt och riktigt kul barnkalas i en syrendoftande förort. Ni fattar. ) Efter det två timmars bostadsrättsföreningsårsmöte för min del. Utan barn tack och lov.
Nu ba: zzzzzzz.

Progressiva svenska skolor - var är ni?

Här är ytterligare ett par skollänkar för er som är intresserade av alternativa skolformer: The Summer Hill School i Suffolk, England. Check it out, people! Jag tror, och hoppas, att skolan kommer förändras i framtiden. Förhoppningsvis inte i den riktning som Lars Björklund vill, utan i motsatt riktning ungefär.
Var finns alla progressiva skolor i Sverige. Nån som vet? Jag minns så väl hur jag för några år sen slukade en artikel i Vanity Fair om en skola i Santa Monica, Kalifornien, om en nytänkande skola som hette något så fantastiskt som Crossroads School. Den är värsta progressiva kändisskolan, svindyr och populär i lite lagom arty filmkretsar. Bland annat har ett par av mina all time favoriter Gwyneth Paltrow och Jack Black gått där, men det var inte bara därför jag blev fascinerad av skolan. Eller? Just nu minns jag faktiskt inte exakt varför jag blev så förälskad i skolan (eller om det var Vanity Fair-artikeln om skolan jag blev kär i), men det kan haft att göra med att skolan faktiskt är döpt efter en av de finaste dikter jag vet, "The road not taken" av Robert Frost.

"Two roads diverged in a wood, and I—

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference."

Hemundervisning

Idag kan ni läsa om en hoper coola och banbrytande personer på Idag-sidan i SvD. Jag träffade dem och gjorde intervjun för ungefär en månad sen, och blev väldigt påverkad. En av föräldrarna berättade att det brukar folk bli när de talar om att de undervisar sina barn hemma. De flesta föräldrar som hör det brukar få dåligt samvete över att de själva lämnar sina barn.
Är det inte sjukt?
Hur har vi inrättat vårt samhälle egentligen? Varför är vi så mycket ifrån de vi älskar allra mest? När folkskolan inrättades såg samhället helt annorlunda ut än det gör idag - ändå lever formen kvar. Vi lever i så stela strukturer.
Själv kände jag att det enda jag gör är att säga "hej då" till mina barn. Hej då på morgonen på dagis, och hej då på kvällskvisten de dagar jag skall göra något kvällstid. Och de blir alltid lite ledsna.

I förmiddags talade jag med en vän som läst artikeln och som berättade att i Kalifornien (var annars?) finns en skola som har anammat unschooling-konceptet. De låter alltså alla initiativ till inlärning komma från barnen, som kommer och går som de vill. Tycker ni det låter galet? Jag tycker det låter som det klokaste man kan tänka sig.

Krammärkt - eller?

Läste ni debatten om krammärkta böcker i tisdagens Dagens Nyheter? Jag kan inte låta bli att på sätt och vis hålla på Karin Salmson, men liksom ändå tycka att Lotta Olsson har helt rätt i sin replik. För inte är det litteraturens syfte att vara didaktisk? Själv väljer jag inte böcker efter hur politiskt korrekta de är, varför skall vi ituta barnen att det finns ett rätt sätt att vara med hjälp av just deras godnattsagor?
Vad tycker ni?
Fram till nu har jag gått igång som en tok på genusgranskade böcker. Men nu ... I dont know. Får tänka lite till medan jag packar upp flyttlådor. Jag återkommer. Och jag önskar att någon annan kunde tänka mer om detta. Hur skall man göra? Är man överambitiös i sin jämställdhetsiver?

Hej igen

Är inte detta grymt frestande?
Och är inte detta en toppenidé till mors dag?

Och, förresten, vi har det bra inne i stan. Det är bara så otroligt mycket att fixa med när man renoverar och flyttar in samtidigt... Jag är hemma med barnen för det mesta, har tagit ut lite föräldraledighetsdagar som låg och skrotade hos försäkringskassan, och barnen och jag hänger aktivt nere i Skånegläntan när vi inte packar upp kartonger och undrar var i helskotta vi skall lägga allt vi packar upp. Men nu har vi både dusch och en fungerande spis. Wow.

Kristina Axén Olin igen

En sak till: är det inte symboliskt, nästan övertydligt, att Kristina Axén Olin stod hemma och bakade bullar när allt hade brakat ihop och hon hade ställt in onsdagens jobb? Varför gjorde hon det? Det måste varit överjaget som tagit över. "Hjälp: jag måste vara nyttig på något vis: jag bakar bullar som barnen kan äta när de kommer hem".

Vad är det med bullar? Varför har de kommit att bli synonyma med supermamman? Kanske för att de är de mest tidskrävande bakverk man kan ställa sig att göra kanske. Då är mamman där hon skall vara: i köket. Liksom.

Vad tror ni?