Om Emils karriär

Lånar Astrid Lindgrens "Emil med paltsmeten" (en bilderbok med teckningar av Björn Berg) på biblan och läser. Den avslutas med att Emils mamma skriver i sin anteckningsbok att hon tror att Emil kommer bli något stort om han får leva tills han blir stor "vylket hans far ycke tror att han jör".

Den sista meningen lyder: "Emil fick visst leva tills han blev stor, och han blev minsann ordförande i kommunalnämnden också och den finaste karlen i hela Lönneberga".

Ni visste säkert det, men jag blev förvånad. Emil vuxen liksom?

Tårtologi

Idag mulet och kallt. En stanna-inne-dag. Bra för min högerarm som jag brände nåt infernaliskt när jag tog snipan till Bohus-Malmön i förrgår. Förlåt armen. Har nu köpt Hawaiian Tropic med faktor 30.

Vi har bakat chokladrutor som faktiskt blev grymt goda. Hittade ett recept på internet, och inte för att jag brukar men här. Sen kollade vi på Tårtan på dvd. Alltid lika kul. Barnsligt, befriande dåligt och avslappnande fritt från sensmoral och lärande. De leker ju! Utan manus. Och fick göra barnprogram av det.

Avslutningen är sorglig: den där inspektören från Hälsovårdsnämnden som stänger bageriet och får Frasse, Janos och Hilding att gå till sjöss igen är ju bara för trist. Liksom ett bevis för att så där roligt får man bara inte ha. Jan Lööf skrev ett alternativt slut på Tårtanserien i sin bilderbok "Pelle och Frasse" som kom för ett par år sedan. I den har Frasse ännu fler djur inne i bageriet än han har i tv-serien, men i den är det den ganska präktiga Janos (som spelas av Jan Lööf) som stänger bageriet, men där går killarna inte till sjöss. Hilding blir kontorist som han alltid drömt om, Janos blir busschaffis och Frasse startar framgångsrik korvkiosk under namnet Farbror Fläskkorv.

Ivrig om att ungarna ska förstå sambanden och att dessa lekfulla farbröder finns och att de ska fatta att man kan leka även som vuxen försöker jag förklara. "Han som har gjort boken om Pelle och Frasse - det är Jan Lööf, han som spelar Janos. Han som spelar apan, det är Carl-Johan De Geer - han som skrev "Örnis bilar" (- en av barnens favoritböcker). Han har också skrivit manus till "Tårtan" - alltså hittat på vad de ska göra i serien. Och Farbror Fläskkorv - det är Krister Brobergs, han som spelar Frasse, alias som musiker och namnet på Jan Lööfs band. Och alltsammans är inspelat ett stenkast ifrån där vi bor, det vet ni va ungar?".

Så där håller jag på. Det verkar svindla inne i barnen huvuden. Speciellt femåringen ser inte ut att fatta mycket. Men Hornsgatspuckeln känner han igen. Nioåringen konstaterar efter allt mitt mässande att hon också tänker bli korvgubbe när hon blir stor. Med flakmoppe. Som Frasse.

Barnen - de fina barnen.

En femåring i familjen

För övrigt 2:

Fyraåringen har blivit en femåring. Numera konstant iklädd nya bajentröjan. Jag älskar honom så.

Radiotips

För övrigt vill jag varmt rekommendera radiointervjun som Katarina Hahr gjorde med Staffan Westerberg i P1:s serie Sommarsamtalet. Finns här.

Staffan Westerbergs "Elvaåringen" ligger förresten i min sommarläshög. Får dock se om jag nånsin blir klar med Knausgårds Min kamp 2. Fy fan vad bra den är.

Go the fuck to sleep

Klockan har just slagit tio här i Kungshamns kyrka, och jag kravlar mig ur sängen ut i vardagsrummet och vidare ut i trädgården för att fånga lite solnedgång.
Äntligen sover småtrollen!

Läste ni Jens Liljestrand i gårdagens DN, artikeln Ventil för vuxnas vanmakt där han skriver om den amerikanska bilderboken "Go the f**k to sleep" av Adam Mansbach och med teckningar av Ricardo Cortés? Ha ha. En bok som är mitt i prick ju - rakt in i nutidens familjer. Hur många gånger har man inte tänkt så, somna nu rå för fan. För att livet bara är för mycket. För att man lever på ett sån sätt att det är svårt att inte få panik över att den lilla stund på dagen då man ligger där nära sina små barn tar för lång tid. Stackars barnen. Klart de inte somnar.

Jag läste artikeln och tänkte barnsligt nog "shit, känner de så i USA också?" Innan jag fick barn levde jag i tron om att nattning var mysigt, en kärleksfull stund på sängkanten då man småpratade lite om dagen som gått - en stund som slutar med att den vuxne säger godnatt, ger den lille en puss, stänger dörren om sig och går. Och den lille somnar!!! Så är det i ALLA amerikanska filmenr, och jag trodde nog på allvar att det var i USA. Tills typ igår. Då jag kom på att så är det ju såklart inte där heller.

I alla fall, för jag ska inte bli långrandigare, läs artikeln. Den är fin. Speciellt det där med att Jens skriver att nattningsstunden är en kravlös stund. "Timmarna då jag inte behövde duga för någon, då jag varken skrev, läste eller ens tänkte något kreativt, bara glodde in i mörkret och väntade på att du skulle komma till ro. Timmarna då jag bara fanns till och förmedlade trygghet och var din far."

I ärlighetens namn har det blivit bättre med åren för mig. Främst sen jag taggade ner på ambitionerna om allt annat som måste göras. Numera njuter jag faktiskt ofta av den där nattningsstunden. Och numera kör jag ofta en newageig ramsa som faktiskt funkar. Ni vet: fötterna har sprungit runt och nu är de trötta och helt avslappnade och behöver vila osv hela vägen upp till huvudknoppen och sen en sväng in i känslolivet också (allt det arga vill vila, det oroliga, det glada osv). För jag försöker, som Gunilla Bergström en gång föreslog, påminna de små om att de faktiskt har en själ.

PS: Boken, som ligger på topplistorna i USA, finns även inläst som ljudbok av ingen mindre än Samuel L Jackson. Ladda ner och lyssna gratis här. Jag lyckas som vanligt inte.