Från Duktiga Annika till Diagnos: Duktig

Läste varenda ord i "Vi läser" i lördags som var en pyjamaslördag. På tok för lite barnlitteratur, som vanligt, men Marie-Louise Ekman tar upp inte mindre än fem barnböcker under vinjetten "Min bokhylla" - böcker som präglat henne. Det är "Nöff, nöff och hans vänner" av Gunvor Gränström, serierna Knallhatten och Vildkatten, hennes första läsebok ("O mor, en orm") och Pelle Snusk av Henrich Hoffman. Hon är övertygad om att böckerna har format hennes bildspråk.

Jag tror, precis som Marie-Louise, (Marie-Louise och jaaaag, vi tror) att barnböcker faktiskt präglar oss mer än vi anar. När jag läser om Marie-Louises böcker så funderar jag över vilka böcker jag minns mest från min barndom. Käcka och rakryggade flickor med skinn på näsan går som en röd tråd igenom min barndoms bokhylla. Lotta-böckerna av Merri Vik, Kulla-Gulla, Sprakfåle- och Kitty-böckerna och Anne på Grönkulla. Böckerna om Katitzi och "Röda Zora" av Kurt Held. Sen lustläste jag varenda Starlet jag kom över och Lucky Luke-albumen (Calamity Jane var väldigt intressant). Sexiga Modesty Blase nog också haft viss inverkan på mig.

När jag var yngre älskade min bror "Hästen Florian och traktorn Max" till vanvett (en historia om en stackars häst som rationaliseras bort när den moderna traktorn kommer till gården men som får ett lyckligt slut när ägaren inser att de kan användas till olika saker. Både gamla strävsamma arbetshästar och tekniska traktorer kan vara bra att ha - var och en på sitt sätt. En samhällskommentar som duger än idag), medan jag dyrkade Elsa Beskows "Duktiga Annika" om den präktiga lilla tösen som hjälper till så duktigt i det soliga hemmet.

Man kan dra slutsatser från detta om man vill.

Ni då? Kan ni se samband i era liv?

Till min konstsamling

Alltså. Den här borde jag köpa. Det är en skitdålig bild av en originalteckning av Per Gustavsson. Finns just nu att köpa på Seriegalleriet på St Paulsgatan. Prinsessan som klättrar till bergets topp med hjälp av ett par klackskor (som hon dunkar in i berget med händerna). Den är fulländad. En feministisk analys av nutiden. Jag som har nån slags idé om en feministisk konstsamling. Än så länge har jag två konstverk i denna samling (en John Bauer, en Lina Antonsson). Borde utöka. Men har jag pengar?

Denna dagen, ett liv

Jobba, cykla genom stan i regnkappa, gå på pilates och sen få en omgång av världens bästa naprapat (genusutbildade Hanna. Hej!), sen bibimbap på Happy på Strandvägen, cykla tillbaka genom stan i skolsken utan regnkappa, jobba lite till, följa (och lägga mig i of course) en otroligt intressant debatt på Foff-mejlinglistan om rakning och Gilettes råd till mammor samt en pratstund med SvD om näthat och polisen.

Vilken fredag.

Mitt i allt detta härliga hann jag också med att spana in Per Gustavssons originalmålningar från böckerna om prinsessan. Säga vad man vill om merchandising (vad sträng jag var!) och några av de senare böckerna om prinsessan och prinsen, men Per Gustavsson har gjort världen en tjänst med sina tuffa prinsessor. Han ritar för hand. På papper. Det är fint och färgglatt. På Seriegalleriet på St Paulsgatan 14 i Stockholm kan du titta eller köpa för ett par tusenlappar och uppåt. Man kan också köpa en plansch för en femtiolapp. Signerad. Det gjorde jag. Jag är mycket nöjd. Den där bilden illustrerar livet. Ibland känner jag mig som prinsessan, ibland som prinsen. Och lite då och då som draken.

Kvar av denna dag är teater. Jag ska se Mellanhavandet på Moment i Gubbängen.
Ur programmet: "Hur kan två människor som en gång älskat varandra och fått barn komma till det läget att de gör vad som helst för att få bort den andra ur sitt, och därmed ur barnets, liv? Mellanhavandet är en lågmäld och personlig föreställning om kärlek, jämlikhet och föräldraskap. I Sverige möts föräldrar i domstol flera gånger i veckan. Sedan ett lagtillägg infördes 2006 har antalet vårdnadstvister ökat dramatiskt samtidigt som färre par än någonsin väljer att gå på samarbetssamtal. Pjäsen utgår delvis från dokumentärt material.

Helgen som kommer

Ett barnkulturtips. Vassegoda.

Sov gott

"God natt då alla som ångrar
det de har gjort och det de har sagt
och det de inte har gjort eller sagt,
alla som ligger och reparerar,
knyter knutar på tankarna,
broderar på orden,
lappar och syr.
Inget mer att göra idag,
men kanske i morgon, i morgon, i morgon
kanske du kan säga förlåt."


ur "God natt, god natt" av Gro Dahle och Svein Nyhus

Rapport från nattning

Åkej, här kommer nu en rapport från nattningen av fyraåringen (till er som är intresserade):

Jag gjorde det. Tog "Fotbollsmatchen" av Kitty Crowther och bestämde mig för att läsa den som den är. Varenda bokstav. Det gick. Men det var fanimig svårt att uttala de där meningarna: "Men det är ju en killsport" (om fotboll) och "Men det är ju en tjejsport" (om dans).
Men jag gjorde det.
Och jag frågade fyraåringen om det var så. "Är fotboll en killsport?" frågade jag. Och fyraåringen vet vad mamsen vill höra (alternativt så tycker han inte det). Han sa "Nääää. Det finns tjejer som spelar fotboll. Och tjejer som är målvakter." Jag bekräftar. Och sen, om dansen, kommer ett purket "Jag kan i alla fall brejka". "Du kan dansa vilken dans du vill" säger jag men jag ser att han liksom processar informationen han fått. Är dans en tjejsport?

När jag frågar om varför han tror att Vera måste vänta med att byta om tills killarna är klara och duscha alldeles ensam svarar han: "Hon kom sist. Det är kö." När Vera står i duschen vill hon gråta, men inga tårar kommer. "Har du varit med om det?" frågar jag. "Ja, jag kan få tårarna att stanna kvar i ögonen" svarar han. Mitt lilla hjärta. Han fattar.

Senare hävdar fyraåringen med bestämdhet att Ivo minsann är en flicka. Han pekar flera gånger på Ivos röda skor med klackar och säger "en flicka". Men han är en han, det står på några ställen. Förmodligen, men inte säkert, är han Veras pappa.

Boken är faktiskt ganska politiskt inkorrekt (dvs verklighetstrogen, haha) på flera sett.
1. Konsumtionsgrejen: tränaren säger till Ivo att han måste köpa fotbollsskor och benskydd innan första träningen. Vera tjatar sig till de dyraste genom att lova Ivo evig kärlek tillbaka.
2. Pojkarna i laget framställs som små mobbare hela bunten. Tränaren tar inget ansvar.
3. Det där med att vinna framställs som allt. "Vi vann, de förlorade" jublar Vera och hennes lagkamrater och det skär i mig när jag läser "de förlorade". Och sen det där med att Ivo är så stolt över Vera när hon gör mål.

På något underligt sätt känns det skönt att allt det där finns med. Men jag tror att nioåringar skulle vara en bättre målgrupp. De är med om sånt här, de har börjat ana verklighetens villkor. Jag ska läsa den tillsammans med nioåringen också. Kanske rapporterar jag då med? Till er, min lilla intresseklubb som bara blir större och större.

Mest av allt känns det dock så här just nu (som jag fruktade):
nu vet fyraåringen att dans är för tjejer och fotboll är för killar. Kanske fantiserar jag bara ihop det. Hoppas. Fyraåringen kanske struntar i vad som står i boken och litar på mig?

Detta om denna bok. Den har trots allt givit mig mycket.

Kära kära Kitty (och Gudrun)

Kära Kitty Crowther.

Jag tänker lite extra på dig så här i prisutdelningstider. I år får ju Shaun Than Almapriset - äran och de fem miljonerna som du fick förra året. Jag tänker på dig och riktigt myser när jag slår upp din senaste bok om insekterna med de vackra namnen Ivo och Vera. "Fotbollsmatchen" heter den och jag läser den tillsammans med fyraåringen. Men Kitty! Hjälp. Redan på andra uppslaget hettar det till. Fotbollspelarna ser så elaka ut. Och sen Kitty, sen skriver du en sak som gör att jag censurerar. Jag tystnar och hittar på nån annan mening än den som står. Så där som jag egentligen inte vill göra. Det står:

- Ivo, jag vill börja spela fotboll, säger Vera plötsligt.
- Men det är ju en pojksport! svarar Ivo.
- Ja, vadå?

Jag gör om Ivos svar till ungefär "Jaha, vill du?". Och vänder blad.
Att censurera känns inge kul.

I alla fall, vi läser vidare: Ivo ger sig tydligen direkt och skriver in Vera i ett fotbollslag (som bara består av killar) och Vera är överlycklig. Hon får fotbollskläder och skor och är hur förväntansfull som helst och går på träning. Men killarna är dumma mot henne. Och efter träningen får Vera sitta utanför omklädningsrummet tills killarna är ombytta och klara. De busar där inne, och Vera sitter på en bänk utanför. Sen duschar hon ensam. Det är hjärtskärande (se bild). Vera kastar sig i Ivos famn efter matchen och gråter. Ivo vill läsa lusen av tränaren, men det vill inte Vera. Istället går hon hem och övar och övar. När det blir match får hon sitta på bänken tills en kille blir skadad - först då får hon komma in på planen. Och skjuter mål. Förstås. Lagkamraterna hissar henne och hon får duscha först. Ivo är stolt. På väg hem går Ivo och Vera förbi en dansskola. Vera säger att hon vill börja dansa balett.

- Men det är ju en flicksport! svarar Ivo.

- Ja, vadå? säger Vera.

Lilla Vera. Vilken tuffing. Precis så där var jag när jag var liten. Ville pröva, ville utmana. Grät sedan så det skvalade (för ofta har ju berättelsen inte ett lika lyckligt slut som denna, där Vera blir målhjälte).
Min första tanke efter att ha läst boken är dock att det är en riktigt kass idé det här med att försöka förändra genom att först slå fast saker som kanske barnen inte ens har hajat. Att bokens sensmoral blir raka motsatsen till den som du Kitty säkert har menat att den ska vara. Du tänkte säkert att du ville göra en bok som visar att alla kan dansa, alla kan spela fotboll, men jag tror i min enfald att det där har min fyraåring inte fattar ännu, men efter att ha läst din bok kommer han veta och använda sig av orden "fotboll är en pojksport". (fast inte just min då för jag censurerade ju).

Sen tänker jag så jag bli blå kring det här, för någonting känns inte rätt. Jag funderar på att lösa dilemmat genom att ge boken till Stadsmissionen. Sen tänker jag att jag ska tjuren vid hornen och läsa boken som den är, de har förmodligen redan snappat det som Ivo säger. Det kan ju ge mig en chans att snacka lite med barnen om det.

Idag läste jag sedan något som fick mig att bestämma mig. Jag fick ett mejl från Gudrun Schyman (man kan prenumerera på hennes feministbrev, anmäl dig här), och där står det: "Att konstatera att individens fria val är kringskuret av kollektiva förväntningar och normer är inte detsamma som att fördöma enskilda individer, men att låtsas som att vi som individer är opåverkade av samhällets strukturer är att grovt vilseleda varje individ."

Och jag bestämmer mig för att läsa - att absolut inte censurera. Jag känner så väl igen mig i Vera. Det kommer barnen säkert också göra. Och det är ju det som är meningen med litteratur.

Boken handlar ju om något väldigt viktigt som vi alla känner av: att det finns en väldig trygghet i att hålla sig till sin könsroll och att det kan vara jobbigt att utmana förväntningar. Så är det ju. Tyvärr.

Jag kan ju passa på att berätta hur jag kände mig när jag var liten. Och att jag inte tycker att det finns tjejsporter och killsporter. Och att det finns massor av människor som inte tycker det. Men också att det faktiskt finns det. (Så kanske de slipper att bli lika chockade som jag blir över tex kommentarerna efter lek-artikeln)

Den här tycker jag att ni ska läsa

Bra debattartikel.

Målarbok för vuxna

Den här målarboken (gjord av Lolitta Nedoman, student på Konstfack) hittade jag på Konstig igår (en konstbokaffär på Åsögatan). Jag kan inte låta bli att se den som en kommentar på det här med frihet. Att barn smittas av vår kultur. Och att vi försöker hålla dem undan från det värsta. Att det dumma vi gör, det gör också dom. Och att det här är teckningar på folk som inte alls är fria, men agerar i en så kallad fri verklighet.

För mig är det skitviktigt att vi ser till att alla vågar prata.

Usch. Jag håller på att bli pissdålig på det här med att uthärda en debatt. Jag blir oerhört frustrerad. Små missförstånd gör mig gråtfärdig. Som när en bloggare skriver att jag i Studio Ett sa att jag sagt att jag deleatar och glömmer kritik (alltså inte vill ta in motståndarna argument). Jag sa ju att jag hittills har förhållit mig så till hotfulla mejl. Jg har deleatat och försökt glömma hotfulla mejl.
Jag läser denna lilla detalj på en blogg och börjar gråta. Rustningen är sönder. Trasig. Hjälp.

Allt man säger kan användas mot en, och effekten är stark. Jag börjar misstro min förmåga att uttrycka mig.

Johan Ingerö fortsätter samtalet på sin blogg. Han försöker förstå artikeln på ett annat sätt än han gjorde i din debattartikel på Newsmill, och slår huvudet på spiken. Det är det där med att jag tror att styrd lek kan bli friare som han inte håller med om. Det är en intressant diskussion. Den gränsar till en debattartikel jag skrev för några år sedan tillsammans med Lars Strannegård, professor på Handelshögskolan, om att frihet i arbetslivet kan vara en hälsofälla. Att det många gånger kan öka ens kreativitet om man får en tydlig budget, ramar, gränser och mål för ett uppdrag. Kopplingen mellan frihet och frustration är intressant tycker jag. Liksom kopplingen mellan gränser, agendor och kreativitet. Den artikeln blev ännu mer omtalad än lekartikeln (och vi blev nominerade till årets opinionsbildare av Kompetensgalan). Det är något med frihet. Samtalet om vad frihet egentligen är.

Citat Johan Ingerö:
"Men därutöver måste barn ha tillgång till egen tid, och ges chansen att utveckla sina intressen, utan att behöva ta hänsyn till vad en eller annan genusvetare tycker är viktigt. Dels är det fel att tvinga in barn i egna politiska mallar, och dessutom är det i mina ögon ett övertramp mot föräldrarna, som kan ha helt andra åsikter."

Ja, Johan. Ljuva sommarlov! Underbara fria lek! Fantastiska tid då man är stor nog att cykla iväg och hänga tillsammans med sina kompisar utan att ha nån vuxen i faggorna. Ingen har sagt att detta ska bort. Ingen har sagt att barn inte ska få leka fritt, bara att man kanske kan kolla på den fria leken som fenomen och fundera över den. Framför allt i förskolan som ju faktiskt har ett uppdrag från förskoleplanen. Stoppa det som inte är bra (mobbing tex - ja, vad som inte är bra är en diskussion såklart), och locka barn till att testa nytt. Vi gör det hela tiden. Jag antar att de flesta föräldrar ganska ofta säger till ungarna att stänga av tv:n, till exempel.
Och ditt sett att se på världen och förskolan är styrd av dina ideologier, Johan. I så fall vill du ju att förskolan ska vara styrd av din ideologi och där ska alla barn gå, och "tvingas in i dina politiska mallar". Så skulle jag aldrig uttrycka mig, men jag lånar ditt sätt att skriva.

Vad jag inte förstår är hur någon kan tro att vi, samhället, förskolan och skolan INTE styr barn. Det gör vi ju hela tiden på olika sätt. Jag tror det är bra att vi pratar om hur (och ser till att alla vågar prata) och att vi försöker se vad det leder till. Att vi lockar killarna ur starwarsbuskarna i syfte att få dem att upptäcka bokstäver för att de inte ska komma efter i skolan ÄR ju styrning. Men den förekommer redan på alla förskolor i Sverige och är okej, enligt Ingerö. Bra. Vi är på samma spår. Det där är en genuspolitisk styrning om du frågar mig.

Att vi reagerar på ordet styrning är ju väldigt viktigt. Vi bör alla vara på alerten. Men jag får nån slags vibb av att det är tystnad som de liberala genushatarna vill åt. Jag får inte ihop det? Det är antikommunister som gapar om att genusexperter bör förpassas till Nordkorea. Cirkeln blir liksom sluten. Vad händer? Jag fattar inget. (öppet mål. "just det Tinni Ernsjöö Rappe, du fattar inget bla bla bla.)

För mig är det skitviktigt att vi ser till att alla vågar prata.

Nu blir det läsa av

Äntligen på mitt nattduksbord.

Fri lek

Gårdagens debatt. Tja, vad ska man säga. Det är alltid kul, men jag ångrar att jag blev så arg. Det känns liksom utlämnande. För att klara sig i det svenska debattklimatet ska man vara kall och inte visa känslor.
Jag hade önskat att det hade blivit ett samtal om vad frihet är. Om frihet finns. Om vad styrning är, och var gränserna går. Om vad experimenterande med barn är. Om huruvuda barns lek är politisk eller inte. Om förskolan ska vara politisk.
Men tiden var för knapp och min förmåga att få till detta var tydligen puts väck.

På eftermiddagen och kvällen blev det fri lek.
Eller?
Barnen och jag cyklade till stranden - men det var JAG som föreslog stranden som utflyktsmål. Sen hindrade jag dem från att blöta ner sina jeans. Jag rullade upp dem. Lite styrning där. Men mest fick de leka fritt. Jag orkade inte ens engagera mig i deras lek där på stranden. Jag satt på en bänk! Jag satt på en bänk och var lat. Barnen såg ut att ha kul.

På bilderna lite fin gatukonst från cementfundamenten under Årstabron. Den intresserade oss mycket. Man kunde leka med den.

Dagen idag

Min dag i två bilder.
Och: jag ska vara med i Studio Ett idag, och prata om fri lek med mera. Lyssna 16.10.

Om drakiga drakar

Jag läser Andreas Palmaers krönika om mesiga drakar i dagens DN Kultur. Han är emot. "Släpp zombier, vampyrer och drakar fria. Låt dem göra vad de är bäst på: att skrämmas. När inte ens monstren får vara otäcka, vilka ska då vara det?" skriver han apropå bland annat Christina Björks och Eva Erikssons nya "Prinsessor och drakar". Och han har en poäng. Många barn älskar läskiga saker. Mina egna går igång på grymma folksagor och trasig socialrealism. De sitter som klistrade bredvid mig när jag läser. Tänk att det kan vara sådär, tror jag att de känner.

Men just i fallet "Prinsessor och drakar" så tycker jag att de mesiga drakarna är underbara. Hela boken handlar liksom om maktförskjutningar. Mänskliga prinsessor och drakiga drakar. Figurer som fungerar i en väl inövad kontext men som inte lever upp till förväntningarna. Allt beskrivet på ett rolig och kärleksfullt sätt. Jag var rätt skeptisk när jag såg boken - "ånaj, ska nån göra prinsessor-drakargrejen en gång till. Kan vi gå vidare liksom". Men, det var ju Christina Björk (jag planerar ett kärleksbrev till dig ska du veta) och Eva Eriksson som hade gjort den och de går ju bara inte att motstå. Och visst såklart: boken är underbar. Prinsessorna är smutsiga, gnälliga, bortskämda, dåliga systrar, högljudda och vresiga OCH bor i slott och har vackra klänningar och massor av leksaker (det finns sju stycken - boken består av sju sagor, en för varje kväll i veckan). Drakarna är töntar allesammans, lite läskiga i början men töntar innerst inne (precis som läskiga typer brukar vara). Vi har läst den varje kväll i en vecka nu. Det är kärlek från stora och små.
Dessutom spiller Christina Björks textglädje över på den som läser. Det är kul. Och välskrivet. Och vilka teckningar!

Amen.

Fri lek - fri för vem?

Idag är min text om fri lek publicerad i Svenska Dagbladet. Läs här.

Som vanligt blir jag matt av många av kommentarerna - rasande människor som inte riktigt läst eller tänkt som klämmer ur sig hatiska och arga inlägg. Det finns INGEN i artikeln som säger att vi ska "detaljstyra" eller "förändra" våra barn, eller att det är fel på tjejiga tjejer eller killiga killar - bara att vi ska ge dem möjligheter till kul och kreativ lek och möjligheter att pröva mer än det vanliga. Inom vissa ramar kan leken bli friare än någonsin. Det är poängen.

Rekapitulering

Jag finns. Jag konsumerar fortfarande barnkultur. Men det har varit intensiva veckor. Ungefär så här:

- En resa: vi for till ett ljuvligt 25-gradigt Amsterdam för att se SKSH vinna ytterligare ett guld i manligt konstsim. Hyrde lådcykel - stor succé. Amsterdam är platt.

- En teaterpjäs: "Nu väntar tiden" på Teater Brunnsgatan 4. Galet bra.

- Ett ganska festligt morgonmöte på Rabén och Sjögren om hur man kan använda appar som pedagogiskt stöd i förskolan och skolan. Det blev blåskärm typ fyra gånger på storbildsskärmen och min mage, som är mycket känslig för teknikstrul, fullkomligt skrek: inga skärmar på förskolan. Bespara ungarna detta. Please. Full bakåtsträvarpoäng kanske, men i och med att många har fullt sjå med att hålla ungarna borta från skärmarna hemma kanske vi borde fortsätta i samma sköna skärmlösa stil på förskolorna. Eller?

- En åttaåring som har blivit nioåring.

- En utebliven förnyelse av prenumeration. KP ja. Inte för att vet huruvida Ola är skyldig eller ej, men sånt här smittar. Jag håller med Malena Janson som i Helsingborgs dagblad skriver om hur Ola & gänget på Bonnier tidskrifter låter ungarna (och oss) hänga i luften. Ola sköter det hela fenomenalt dåligt.

- En ny blogg att följa. Malena Jansson igen. Hej!

- I övrigt: Skambyrån (f a n t a s t i s k t), landet, en ny balkong, sjösättning, jobb, läsning av "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)" av Annelie Jordahl (mycket bra) och den fenomenala antologin "Smarta små upptäcker naturen" (som jag kommer återkomma till) och en mycket kaloristinn efterrätt ur Johanna Westmans senaste "Första måltidsboken".

För övrigt funderar jag på att stämma SVT och "Huset fullt av hundar". Hundtjatandet här hemma håller på att ta kål på mig.

Så där ja. Nu är jag ikapp igen.