När prinsessor mjölkar ur det sista

Såklart ger Natur & Kultur ut en ny bok i Per Gustavssons serie om prinsessor i anslutning till Victorias och Daniels bröllop. Den första boken ("Så gör prinsessor") var liksom lite revolutionerande, en rosa bok om en vacker prinsessa som borstade håret tusen tag "varken mer eller mindre", som valde smycken och klänningar men också tämjde drakar, spelade ishockey och räddade prinsar.

Mycket pedagogiskt och genuscertifierat.

Men sen.

Nu står Per Gustavssons böcker mig upp i halsen. Boken "När prinsar fångar drakar" är snudd på oläslig i sin pedagogiska fantasilöshet, liksom "När prinsessor fyller år". Det finns fler som jag inte ens orkar nämna. Boken som kommer ut nu i dagarna har jag inte läst, men den heter "När prinsessor har kalas" och verkar vara en blandning mellan berättelse, pyssel- och receptbok.
Den följs av ännu lite mer prinsess-merchandise. Såklart. Så här i prinsessbröllopstider går det att mjölka stålar.
Den snygga affischen ovan är en tidig merchandise, från tiden innan prinsesskonceptet vattnades ur totalt. Typ.

Apropå barnbokscensur

Det här är bra sagt av Lennart Hellsing:

" All pedagogisk konst är dålig konst, men all god konst är pedagogisk.”

Pija!

Lyssnar på Pija Lindenbaum som gästade P4 extra för nån månad sedan, och hon säger att hon under hela sin barndom var övertygad om att Pippi Långstrump var en kille. "Det var så otänkbart att en tjej kunde vara sån där". Lyssna här.

På tal om Pippi och starka tjejförebilder så älskar jag att hennes Gittan och Siv är såna totala motkrafter till alla tuffa brudar som finns i dagens barnlitteratur. Fegisar behövs, också.

Ett av mina favoritinlägg i gamla grannfrubloggen är förresten det där Pija Lindenbaums dotter Alva tipsar om barnböcker.

PS: jag vill förresten puffa för alla gamla grannfruvideos, jag har lagt dem i högerspalten. Titta och njut.

Bloggeri och bloggera

Vaknade alldeles för sent, gick inte ur sängen förrän kvart i åtta. Slängde i mig gröt och på med kläder, tänkte på att jag inte får missa min klipptid kl 10, cyklade till dagis med treåringen, lämnade, tog en kaffe på ett café, svarade på några mejl och träffade min förläggare som peppade mig på ett mycket föredömligt sätt, kunde inte betala kaffet för jag hade inga pengar i plånboken och de tog inte kort, cyklade till bankomaten, såg Lars Ohly cykla Hornsgatan fram i sakta mak (vackert!), fick inte ut några pengar på bankomaten "inga pengar på kontot" (herregud, händer detta bara mig? Är jag 17 år?).

Klipptiden! Fan.
Ringer, får ny tid på tisdag.

Cyklar förbi Seriegalleriet på St Pausgatan 14 och ser att Lotta Geffenblad ställer ut originalillustrationer från sin "Betty mitt i natten" där. Väldigt vackra. Skulle gärna köpa, men men (4 000 för illustrationen ovan och inga pengar på kontot). Ni har väl läst hennes "Astons stenar"?

Ja, det var min dag so far. Och klockan är bara 11.30.

Dagens outfit?
Okej då: Vita jeans från H&M, randig tröja från Vila, kofta (kulturig) och fejkskinnjacka. Och Converse ("en snabbfix för den som vill framstå som lagom alternativ"). Thats me.

Smurfan - en liten bitch

Okej, min kompis Erika har ställt dagens mest intressanta fråga:

Finns det verkligen bara en tjejsmurf?

Hon undrar (och jag med henne): Är smurfar bögar? Eller ligger alla med Smurfan?

Tydligen, som man brukar säga när man egentligen inte har kollat fakta ordentligt, så är Lilla Smurfan (även känd som Lill-Smurfan, Smurfelina, Smurfina eller Smurfette) den enda kvinnliga figuren i barnserien om smurfarna. (Vi kallade henne alltid Smurfelina).
Seriewikin ger kött på benen:

"Lilla Smurfan var egentligen ingen riktig smurf, utan en magisk skapelse framtagen av den onda trollkarlen Gargamel för att infiltrera smurfbyn. Ursprungligen var Smurfan en ganska oattraktiv och påfrestande typ, men hon blev alla smurfers favorit efter att ha genomgått en skönhetskur uppfunnen av Gammelsmurf. Till slut uppdagades Smurfans samröre med Gargamel. För att visa att hon nu tillhörde de godas sida lämnade hon byn och hälsar numera på endast sporadiskt."

Hur sjukt är inte detta egentligen? Smurfarna, hundra till antalet, har anklagats för att sprida kommunistpropaganda, men jag är mer intresserad av en feministisk tolkning av skiten (som jag i och för sig rådiggade när jag var liten. När jag tänker efter så tyckte jag att Smurfan var vacker och härligt divig).
Smurfan = Eva i bibeln? Bra eller dåligt?

Litteratur i min papperskorg

Catarina Kruusval är förresten författare till en av de få (den enda?) barnbok som jag faktiskt har slängt. Jag ville inte ens gå med den till Stadsmissionen, för jag tycker att den s t i n k e r.

Boken är "Ellen på stranden". Alla fel i genusfrökens (min) värld. Haha. Så var det faktiskt.

Vilka böcker har ni slängt?

Kitty om svåra berättelser

Apropå censur så säger Alma-pristagaren Kitty Crowther så här i Kulturnyheterna (översatt av mig):

"Jag har gjort ett kontrakt med den lilla flicka jag en gång var, och jag minns att hon var väldigt hungrig på starka berättelser".

Fint. Det minns jag att jag också var.

Kolla här.

Censur

Debatten om censur och barnlitteratur intresserar mig såklart. Den startades av Pia Huss i Vi läser 1/2010, och för ett par veckor sedan följde Nya vågen upp med ett program på samma tema. I det avsnittet ställde barnboksforskaren Ulla Rhedin en fråga som avgör hela saken, nämligen "En del barn lever i svåra förhållanden, ska inte dessa barn ha rätt att se sin verklighet speglas i litteraturen?" Svaret är ju solklart. Klart de ska.
Med i studion finns också Catarina Kruusval som med sitt berättande "vill skapa en trevlig stund". Inte ångest. Vilket ju är bra, men den ena typen av bok utesluter ju inte den andra.

Själv läser jag ofta svåra böcker för barnen. Ibland censurerar jag själv. Det är ju okej. Det är jag som läser som har ansvaret. Jag har varit inne på det tidigare i bloggen, bland annat angående Anna-Clara Tidholms "Snälla barn" som jag la på hyllan några månader efter att jag köpt den för att jag skulle mogna, och ångestladdade "Hanna, huset, hunden" av samma författare. Andra favoriter härhemma är Jockum Nordströms "Sailor och Pekka" (där såväl knivslagsmål som sprit förekommer) och Gunna Grähs socialrealistiska "Dino och lilla Kurren" där Dino hjälper fyllot Heikki att mata katten. Det är böcker med bett i, och efter nio gånger av tio har barnen inga frågor alls att ställa efter att vi läst dem. De har fått kika in i andra människors verklighet bara, och de lägger det till sina erfarenheter. Antar jag.

Kerstin Thorvall

Om jag var som ni (och det är jag) skulle jag absolut se Stina Lundbergs intervjuprogram från 2000 med Kerstin Thorvall innan nu på söndag då SVT Play tar bort avsnittet.

Här. Vassego.

The shit för utbrända

Topp tre-lista för alla er som är på gränsen till utmattning och vill få bekräftelse genom barnböcker (helt normalt):

1. "När Åkes mamma glömde bort" av Pija Lindenbaum
2. "Månen blev rädd" av Joar Tiberg och Anna Höglund (från inlägget nedan)
3. "Pappan och havet" av Tove Jansson

Sist ett lite apart val som jag ändå måste dela med mig av i denna genre, Eva Lindströms vattnigt vackra "I skogen" med fina formuleringar som "Molnen far omkring som galningar", "Träden susar. Det är särskilt tallarna som susar så högt att små träd kan bli skrämda. Kan ni inte ta det lite lugnt, säger vi" och "Vi har inte bestämt att det ska blåsa. Det blåser ändå".
Blir det bättre? Ett kontrollfreaksheaven.

Fatta vilken press att vara måne

Det började som en flamsigt samtal på facebook. Kände vulkanen Eyjafjallajökull sig lättad efter utbrottet, eller kände hon skam över allt hon ställt till med? För mig var det busenkelt att identifiera mig med frågan. Några kvällar efter det kraftfulla utbrottet var jag på middag, en sån där middag med en massa fräsiga välutbildade och högavlönade personer ni vet, och såklart var typ tjugo procent av de planerade gästerna inaskade (ett nyord enligt tidning Vi), men när jag poppade frågan om skam vs lättnad var det ingen som fattade. "En vulkan kan väl inte känna något" sa min bordsända mangrant.

När jag läser Joar Tibergs och Anna Höglunds nya "Månen blev rädd" infaller en liknande identifikation direkt. Boken handlar om att månen inte riktigt orkar - och jag känner det i hela kroppen: fatta vilken press att vara måne! Att punktligt och enligt väl inövat schema lysa ordentligt kväll efter kväll. Leder såklart till solklar utmattningsdepression. Tiberg och Höglund fattar och beskriver så oändligt väl. Slutet är bitterljuvt:

"Jag kan lysa, tänkte han, inte hur starkt som helst, men jag kan lysa".

Kitty Crowther is a queen

Jag tycker inte att media tillräckligt har hajpat årets Alma-pristagare Kitty Crowther, så jag måste verkligen understryka att hon är fantastisk. En konstnär. En humorist. En belgare med örnkoll och medkänsla, född 1970 av en svensk mor, uppvuxen i Bryssel.

Hennes bilderbok "Ivo & Vera på bio" får mig att fundera. Den vuxne i boken, Ivo, har tydligen totalt missat hur viktigt det är att sätta gränser? Som svenskt päron fattar man inget. Får Vera ta med sig hur många gosedjur som helst på bio? Köper han biljett till dem (är han galen?)? Sen in och ut ur biosalogen hur som helst, kissnödig, törstig, ett glömt gosedjur. Oj oj oj. Föräldern i mig får spader.

Men den övergripande känslan är ändå (och tack Kitty för det): alla de där gränserna vi hela tiden sätter för våra ungar - punkterar de inte lekfullheten lite för ofta? Nästa gång ungarna vill ta med sig en massa knasiga grejer nånstans ska de få det. Sen får vi se hur jobbigt det egentligen blir.

Långa ben 2

Den 4 september 2007 startade jag Grannfrubloggen efter att ha läst och gillat Anna-Clara och Thomas Tidholms bok "Långa ben" så mycket att jag ville hylla den mer än bara hemma i köket.
Den 20 februari 2009 la jag ner skrivandet. Det var väl en flytt som kom i vägen antar jag.
Idag, den 26 maj 2010, drar jag igång igen. Det blev högtidligt det där, och det är det också. Hoppas några läsare hittar tillbaka. Anledningen till att jag börjar blogga igen? "Långa ben"! Igen (på sätt och vis). I förra veckan pratade jag och några till om Ebba Witt Brattströms nya bok "Å alla kära systrar" i P1:s Nya vågen (ni som är intresserade kan lyssna här), och jag outade mig själv som radhusfeminist. Dagen efter hörde Anna-Clara Tidholm av sig och uttryckte hur viktig de vardagsfeministiska frågorna är, lite för att peppa mig tror jag. Det lyckades hon med!
Inte nog med detta. I förra veckan, innan radioprogrammet, hade barnen plockat fram "Långa ben" ur hyllan för kvällsläsning och vi hade läst den flera dagar i rad och i och med att jag är lite inne på synkronicitet så startar jag bloggen igen.

Hängde ni med?
Det gör inget.