Snyft

Idag är en märklig dag. Det är första dagen för ettåringen på hans nya dagis, och sista dagen för sexåringen på hennes älskade, fina, lugna, underbara dagis (som ni kan njuta av på bilden ovan). Dit har vi gått dagligen i flera år, sexåringen har blivit omhändertagen, tröstad, kramad, road. Hon har lekt och lärt sig. Somliga säger att montessoripedagogiken är extra bra för barn som kommer från röriga familjer. Inte för att vi är tokstökiga, men ganska dynamiska (om man vill vara snäll). Kanske har det därför varit extra viktigt och skönt för sexåringen att komma innanför dörrarna till sitt dagis, där ordning råder och rutiner följs hela tiden - dag efter dag. Det kan nog ha varit en vila för henne många gånger.
Och nu är det dags att säga farväl. Det känns tufft, tråkigt och lite spännande på samma gång. Vad är det som komma skall?
Och jag försöker tänka att det fina dagiset finns kvar. Andra barn kommer få komma dit och ha en underbar dagistid. Och vi har haft vår.
Tack, tack, tack till Rudalid!