Familjemiddagar...

Ana Udovic har skrivit en mycket bra artikel om barnuppfostran (- som ju verkligen inte är någon lek). Köp Fokus, eller läs här.
Bäst för Marc och mig var att läsa om familjen som givit upp idén om middagar där alla sitter kvar och väntar tills alla är färdiga. Den regeln skall jag i fortsättningen förpassa som borgerlig och trist. Åtminstone här hemma har just denna idé skapat hundratals konflikter. Konflikter jag INTE VILL HA. Konflikter som gjort att egentligen ingen i familjen har lust att sitta kvar vid det förbaskade middagsbordet.

Nu på hemnet

Phu. Denna veckan har varit extrem. Skolvalet på Södermalm skall vara gjort idag, så vi har tillbringat veckan med att hysteriskt försöka få en bild av skolorna i närheten av vår nya lya. Det har gått ganska bra efter omständigheterna. Sen var det fotografering av vårt hus - vilket var en pärs. Och deadline på boksidorna i tidingen PS! (jag är bokredaktör där, och får hela tiden en massa böcker om downshifting - kanske är det därför vi nu gör detta? Downshiftar till en trea, menar jag), samt manusmöte på Albert Bonnier för min och Rebeckas nya bok. Samtidigt har inskolningen av ettåringen startat. Det flyter på, med andra ord.
Och: ta da! Nu finns grannfruns hus på hemnet. Välkomna att kika in.

Grannfruars lov

Jag säger bara det: hurra för grannfruar.
Finns det nåt mer underbart?
Nu skall jag krypa till kojs, mätt på rödvin och prat efter en kväll i goda grannfruars lag.
Jag säger bara det: i will not miss the förort. Men jag kommer sakna de ruskigt smarta, snygga och roliga grannfruarna jag har här.
Jag kommer i och för sig kunna flytta hur mycket som helst - mina före detta grannfruar kommer alltid vara mina grannfruar.
Även om de känner det som inte å lite osexigt och gammeldags att bli kallad just för g r a n n f r u, så är det just vad dessa tjejer är. Vi bor ju i ett 50-talsområde. Eller hur?
Jag säger bara det...

Jag är mörkhårig!

Intressant nog känns det helt annorlunda att vara mörk jämfört med att vara ljushårig. Kaxigare liksom.
Vad är grejen med hela blondinköret egentligen?
Hit med roliga blondinskämt. Jag behöver dem. Nu!

Masarinmamman formulerar det så exakt här. Lekplatser i förorten är rena döden för mig. Öde ligger de där med sina färgglada saker som gör att minsta ettåring identifierar dem och vill dit. Det skall bli så skoj att åter få stifta bekantskap med innerstadens fullkomligt överdådigt påkostade lekplatser, fulla med både vuxna och barn på dygnets alla ljusa timmar.
Och det skall bli så skönt att gå barnvagnspromenader i stan igen. Naturen i förorten - visst.
Men jag säger bara gångbanor.
G å n g b a n o r.
Rys.

Antik smörgås

Nu har jag rensat halva källaren i det underbara 50-talsradhuset som snart kommer vara till salu. Jag gjorde flera fynd: mina fina knallgula gummistövlar (som jag inte sett på två år), en ett år gammal smörgås som låg i en burk i en väska tillsammans med familjens skridskor samt en otrolig massa skit som jag inte visste att vi hade, som vi inte saknat en sekund och som vi inte ens blir glada över att se igen. Varför har man sånt?
Och: den kanske viktigaste frågan: VARFÖR GJORDE JAG INTE DETTA FÖR TRE ÅR SEN? Nu ser källaren helt okej ut.

By the way:
Vilken skola på södermalm skall jag anmäla femåringen till?
(VIIIIIIIIILLLLLLLLLLKEEEEEEEEEEN??????????)
Katarina södra ser så fin ut. Men är den bra tro?

Informationsflöde

Jag måste säga att en blogg är ett perfekt sätt att få ut information till sina vänner och bekanta. Men: titt som tätt, när jag skall kläcka ur mig nåt intressant, så blir jag avbruten med ett "jag vet, jag läste det på din blogg".
I´m so boring.

Bakom kulisserna

Här händer det grejer, ser ni. Vi ska flytta. På riktigt. I fredags köpte vi 113 skruttiga kvadratmeter med balkong i Helgalunden på Södermalm - slutspurten av den galna budgivningen pågick samtidigt som vi satt hos mäklaren nere i Kungshamn och skrev under köpebrev mm (på eternitpalatset) Vi budade som vore vi desperata. Så vann vi, stockholmsmäklaren mejlade ner kontraktet till kungshamnsmäklaren, vi skrev på, tog en sväng via systembolaget i Kungshamn, köpte en flaska Pouilly-Fumé, och gick sen och låste upp vårt eternitpalats i Kungshamn och satte oss ner i de två feta hudfärgade skinnfåtöljerna som säljaren lämnat kvar.
Ibland går livet av bara farten.

Så håll utkik på hemnet, alla ni som är sugna på att köpa ett fullkomligt underbart 50-talsradhus på Lidingö.

Vilken nostalgityp är du?

Kul test. Jag känner igen mig i alla. Utom hembygdskramaren.

Hej alla slöa nätsurfare

Och nu till något helt annat: skvallerjournalistik. Jag är nog inte ensam om att då och då gå in på Aftonbladets och Expressens sajter och klicka på rubriker som "Britney Spears självmordsbrev hittat" och "Han har bröst som en kvinna". Bara för att liksom få lite förströelse. Samtidigt som jag blir illamående av både det jag läser och det faktum att jag faktiskt läser (skummar igenom) skiten.
Och faktum är att det är rubriker av den här klassen som är de mest lästa även på morgontidningarnas sajter.
Varför är vi så många som helt hjärndött surfar runt och läser sånt här? För jag antar att du, precis som jag, både struntar i det som står och samtidigt fattar att det inte ens är sant. Så varför sponsrar vi denna marknad?
Läs denna text om kvalitetsjournalistikens död i SvD, och sluta sen klicka runt på vidriga skvallerrubriker.

Mamas

Ni som läst grannfrun förut vet att jag är som uppslukad av hur mammarollen skildras i barnlitteraturen. Muminmammans ultimata mammastil, Madickens mammas migrän, Bennys mamma och hennes förkläde - ja, allt sånt där intresserar mig meget.
Jag har länge efterlyst en nyanserad mamma i barnlitteraturen. Var är alla morsor som struntar i att städa, som går sin egen väg, som utmanar? Ja, sånt har jag orerat och skrivit om. Å så dyker hon upp - och då freakar jag ut och frågar mig om detta egentligen är barnlitteratur. Ja, för mamman i Anna-Clara och Thomas Tidholms nya "Snälla barn" är just en mamma som sticker ut. Hon struntar i att komma hem till ungarna, trots att deras pappa inte är hemma. Hon ringer hem (bilden) och säger att det har kört ihop sig, att hon inte kan komma hem, trots att barnen ber om det. Hon är ute halva natten och gör ... ja vadå? Det förtäljer inte historien. Men pappan gråter när han kommer hem och hans fru inte är där, och tror att hon har träffat någon annan.
Hon gör något som skapar ångest i mig. Hon gör det mest förbjudna. Hon gör något som pappor gjort i alla tider, utan att någon blinkat. Och så går jag, JAG, och lägger boken högst upp i bokhyllan för att fundera över om det är något för mina barn att läsa.
Ja, man lever inte alltid som man lär.
Och människan är outgrundlig. Eller hur?

Skoj!

Här kan du rösta fram grannfrun till månadens barnblogg, om du känner för det. Just nu ligger jag sist...

Musik - fyra i topp och en bubblare

"Hey hey, mitt namn var Swing. Välkommen till min engelskakurs. (...)
Patrik! Kan du säga vad du heter på engelskan?
- Ja, ja, my namne is Patrik and I like to sing.
Good Patrik, good! I like to beatbox and do the hippetyswing."

En del av låtarna på Bröderna Lindgrens (ja, de är Barbro Lindgrens söner) skiva "Vuxen barnmusik" är bara för underbara. Patrik Arve sjunger sådär skönt likgiltigt som bara han kan i låten "Engelskan" (citatet ovan) och i reaggesvängiga "Välkommen till djungeln", och vi skakar loss järnet här hemma.

För ja, det finns faktiskt bra barnmusik. Det finns mer än Hits for Kids eller värdelösa samlingar där barn sjunger barnvisor... (sorry). "Vuxen barnmusik" är jättebra. Och nya "Läget?" av Bosse Löthén och vänner (Papa Dee, Idde Schultz, Titiyo mf) är en bubblare här hemma just nu. Lite för mycket gubbrock för min smak, men helt klart bra texter. För 70-talsnostalgiker (som jag) är James Hollingworth och Karin Liungmans skiva "Barnlåtar" en höjdarskiva. Jag säger bara "Älgarna demonstrerar" och "Hej. Vad heter du då? Jag heter Ebert och jag har en groda i fickan". Allsång i bilen och livsglädjen kommer som ett brev på posten.

Men vår all time bästa barnskiva är "Johanna och Mixers lättlagade låtar". Grymma texter, och lika mjuka som dansvänliga och ösiga melodier. Vi kan vartenda ord på hela skivan.

En av de roligaste grejerna med Facebook är alla sjuka grupper som skapas. Min kompis Sam är till exempel med i Föreningen för tjock-tv. Fler borde engagera sig.

Vad inspirerande filmen om Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir som SVT visade ikväll var! Marc och jag kved av vanlighetsångest här hemma i soffan i radhuset. Imorgon och på onsdag kommer mer om de två filosoferna. De programmen kommer i varje fall inte jag missa.

Känsliga läsare varnas

Eftersom jag har en släng av tourettes, och verkligen gillar roliga historier, så bjuder jag er på denna sexistiska godbit:

Mamma, hur kom jag till egentligen? frågade 5-åriga Lisa sin mamma.
- Jo, sa mamma, du förstår att när pappas spermier befruktar ett ägg i min mage så gror det till ett litet barn.
- Ja men hur får du spermierna i magen då? Sväljer du dom?
- Nej, sa mamma, inte när jag ska ha barn. Men när jag vill ha nya kläder så händer det.

Billigare än latte!

Förresten. Gå in på Adlibris och sök på "En bok för alla". Då kommer alla på en lång rad. Jag beställde just följande (och har alltså presenter till flera kalas och slipper svettas runt på jakt efter något vettigt i sista sekunden som annars):
- "Långa ben" av Anna-Clara och Thomas Tidholm (fantastisk om de första mäniskorna på jorden), 24 kronor
- "Jonne kan inte simma" av Ulf Ryberg och Matti Lepp (stor text för nån som snart kan läsa, om en kille som skäms för att han inte kan simma - toppenbra!), 28 kronor
- "Julias bok" och "Naturens vänner" av Helena Dahlbäck (har jag inte läst, men de är säkert bra, det brukar Helena Dahlbäcks böcker vara), 18 kronor repektive 21 kronor
- sen beställde jag både "Resor jag aldrig gjort, av Syborg Stenstump" av Anna Höglund (som Pija Lindenbaums dotter Alva tipsade grannfruns läsare om längre ner i bloggen), 24 kronor och
- "Lurix" av Eva Lindström (som Pija Lindebaum herself tyckte var tidernas barnbok, se film längre ner i bloggen), 24 kronor

Sen var jag bara tvungen att slänga med "Sov du så diskar jag" av Stig Claesson (21 kronor) som ju dog i helgen. Jag har aldrig läst något av honom, så det är på tiden. Och titeln är ju helt fantastisk. Eller hur.

Fatta hur billigt detta är för kanonlitteratur. Billigare än en latte ju.

Bunkra böcker

Ett supertips till er: gå in i närmaste bokaffär och köp några barnböcker utgivna av "En bok för alla". Kvalitetslitteratur för ca 35 spänn - och underbara födelsedagspresenter att lägga i hög för kommande kalas.
"En bok för alla" förlorade sitt statliga bidrag från och med den 1 januari i år (ett borgerligt beslut), så framöver kommer det bli färre utgivningar och lite högre pris. Och alltså behöver "En bok för alla" allt stöd de kan få i sin strävan efter att sprida bra litteratur i stora upplagor och till ett så lågt pris att alla har råd har köpa.
Själv köpte jag igår några ex av den ljuvliga och spännande "Rita" av Eva Susso och Anna Höglund. Den handlar om Rita som har en afrikansk pappa och en svensk mamma, och en mormor i Sverige som ser ut som en polkagris med sitt vita ansikte och förkylda näsa, och en farmor i Afrika som hon aldrig har träffat, men som hon så himla gärna vill hälsa på. Voila: lite avslappnad multikulti till de små svennebarnen här ute i förorten.

Leve lattemamman

Och så får vi läsa det ännu en gång, för miljonte gången känns det som: de så kallade lattemammorna stressar skiten ur sina kottar med babybio, babysim och babyrytmik. DN firar ännu en gång triumfer i klyschor: i artikeln "Småbarnsföräldrar blir allt tröttare" har de hittat den perfekta morsan, och alla som vill kan unisont klappa i händerna åt denna fina kvinna som väljer bort alla aktiviteter och som "bara är hemma".

"Idag är det ingen självklarhet att gå upp i sin mammaroll och bara ägna sig åt sitt barn under föräldraledigheten. Anna Boström har väninnor som redan efter några månader tog med barnen till affärsmöten och konferenser. Och som valde att bryta föräldraledigheten när barnet fyllt åtta månader."

Det är sant. Orden är från Dagens Nyheter den 7 januari 2008.
Alltså: finns det en dold agenda or what?
Inte för att jag tror att Anna i artikeln inte är en pangmorsa, men varför skall hon användas som ett vapen mot andra som gör andra val? Hur naturligt är det egentligen att som bebis vara hemma i hus och lägenheter tillsammans med bara en enda vuxen (utlämnad till en enda vuxen och dennes ork och välvilja kan man också uttrycka det). Rent historiskt har bebisar ganska omgående inlämmats i en flock (kanske inte i flocken Waynes ... men ändå...). Att Annas lille blev orolig av aktiviteter säger väl inget mer än att just denna lille bebis blev det. Mina barn har alltid gillat att sticka ut på äventyr i världen, att umgås med andra. Öppna förskolan har varit en dröm (för dem, tyvärr tycker inte vi föräldrar att det är lika dunderkul...). Men jag gör ingen allmän sanning av detta. Såklart. Barn, och föräldrar, är olika. Anna får gärna vara hemma med Viktor, men varför tycker hon (och artikelförfattaren) att de är det bästa valet för alla?

Nä. Jag är så utomordentligt trött på allt skitsnack om lattemammor. Det är helt okej att kika snett, döma och snacka skit om aktiva morsor som tar en fika på stan med sin bebis eller tar med barnen på jobbmöten. När farsorna sen gör det samma så jublas det. "Titta en sån fin pappa som är ute med sitt barn mitt på dan. Han måste vara föräldraledig". "Gu så gulligt, han har med barnet på jobbet. Hurra!"

Nu sitter Rebban och jag på Hotell J i Nacka Strand och deadlinejobbar järnet, och det hela är galet lyxigt. Brasan sprakar muntert och i en självserveringsbar finns öl, vin, kaffe, te, bullar och frukt.
Men: hur ohippt får ett hotell vara och fortfarande kalla sig designhotell? Eller är det bara jag som tycker att hela Gant/Ralph Lauren/amerikansk östkust-estetiken är skrattretande? Blåvit-randigt, båtmodeller, amerikanska flaggor och ekmöbler...
Kolla på bilden, där längst bort vid brasan, bakom hyllan, kan ni föreställa er hur Rebban och jag sitter med våra datorer och böcker som två skamfläckar i denna kennedy-värld.

Ironi?

Ser ni vad det står? Den här typen av femtiotalshemmafrugrejer finns det en hel del av nuförtiden. Men just den här känns konstig. "A career ... a family to care for ... gee! I´ve got it all"
Är det ironi?
Eller gnäll?

Eller smygantifeministisk propaganda som säger att vi inte kan "få allt" (karriär och familj).

Det kan vi visst det!

Jag har en karriär. Och en familj att bry mig om.
Och gee! Det är underbart.

Det där som den där professorn i sociologi, Björn Halleröd (en av de som skrev debattartikeln i DN idag) säger i Studio Ett om att jämställdhetsarbete ofta är problemfyllt och inte sällan leder till konflikter är ju ett så himla bra argument för att regeringen borde kvotera föräldraförsäkringen.
Rädda oss från de komplicerade grälen hemma vid köksbordet.
Och rädda männen från den märkliga konflikten med arbetsgivaren som en längre föräldraledighet ofta leder till (för män).

Den är lite intressant den där artikeln på DN debatt idag, den som de sen pratade en lång stund om på Studio Ett i eftermiddags. "Vi kan inte bortse från jämställdhetens baksida" är (som vanligt när det gäller debattartiklar) en missledande rubrik, tycker jag. "Vi kan inte bortse från att jämställdhetsarbetet är svårt", hade varit bättre. För det är det ju. Men informationen att det bråkas mindre om jämställdhet på kontinenten känns meningslös, det bråkas mindre om en part offrar och fogar sig - men är det något att jämföra med? Och att risken för separation ökar om en man blir arbetslös, men inte när en kvinna blir det, det känns ju som en klockren anledning till att förändra våra könsroller.
Jag tycker ändå att artikeln var intressant, jag är helt säker på att det finns någon slags trygghet i våra könsroller. Men det finns det nog i en fängelsecell också?
(Bra jämförelse?)

Rik på riktigt

Den här föreläsningen hörde jag för ungefär ett år sen, och den var otroligt inspirerande. Har du möjlighet och tycker det verkar vettigt så gå.
Läs mer om författarna till "Rik på riktigt" här.

Och ja, omslaget till boken som ligger till grund för föreläsningen är riktigt corny. Men författarnas budskap har, som jag tolkar det åtminstone, ingenting alls med en diskho att göra. Utan med att om vi väljer att konsumera mindre så behöver vi jobba mindre och kan bara hänga omkring och göra kul saker istället för att jobba så nedrans mycket och sen lägga en massa tid på att sätta sprätt på alla pengarna och ta hand om/plocka undan alla saker vi har skaffat oss. Ungefär. Bra för jordklotet - bra för dig - bra för barnen.

Ana, din smartis!

Inga bra eller dåliga känslor

I flera år har jag turnerat med föreläsningen "Hundra bullar i luften" - om duktiga mammor och jämställdhet, och efter att jag pratat om strukturer, politik och att bryta vanor och ifrågasätta förväntningar man har på sig själv (zzz, så tråkig hoppas jag inte att själva föreläsningen är...), så brukar psykosyntesterapeuten och våga-vara-drottningen Jana Söderberg coacha och prata så himla klokt om hur vi kan ta makten över våra egna liv. En av de saker som jag lärt mig av Jana är att sluta värdera olika känslor. För jag är nog inte ensam om att tänka på exempelvis glädje, lycka och lugn som bra känslor och ilska, sorg och oro som dåliga. Bort bort bort med bra och dåligt när det kommer till känslor, har Jana lärt mig. För alla känslor måste få finnas, annars är du liksom halv. Och kanske just därför älskar jag Ann Forslinds pekböcker om bäbisen så himla mycket. Tänk att få ilska och sorg bekräftat redan som ettåring. Tänk att få veta de känslorna är okej - att de är självklara ingedienser i allas liv.

Sen kan jag inte låta bli att tänka på att serien i sin helhet "Bäbis jobbar", "Bäbis lessen", "Bäbis arg" och "Bäbis dansar" är ungefär mitt liv i ett nötskal. Det kanske är mamsen herself som behöver få sitt liv bekräftat? Men, faktiskt, mitt liv skulle behöva ett par uppföljare för att bli korrekt speglat. "Bäbis glad" (jorå, det är jag också, varje dag) och "Bäbis och informationsteknologin" (den kunde bli en rafflande avslutning, den inrymmer liksom alla kategorierna i ett...)