Grannfrun

Det är 2012 nu va

2012-01-09T21:49:00.005+01:00

Så är julen över. Vi har varit "lediga" länge och är redo för vardag. Jag beställer biljetter. Svansjön på Dansens hus är slutsåld. Barnen från Frostmofjället på Stadsteatern inbokad (måste läsas innan, finns i nyutgåva från Svenska Barnboksinstitutet), liksom pjäsen "Hemma hos" på Teater 3. (Styr människan tingen eller är det tvärtom. Bra fråga.) Vad mer? Några tips?

Bilade hem från landet i lördags kväll. Tredje delen av Martin Widmarks böcker om Tyko Flores, "Polyhymnias guld" i ljudboksvariant räckte precis från västkusten till vår gata i stan. Jakob Eklunds släpiga och entoniga stämma höll tre fjärdedelar av familjen (en man, en kvinna, en flicka) på spänn. Att Andreas Palmaer kallar trilogin för "en serie charmiga pojkböcker för 2000-talet" i dagens DN är löjligt. Pojkböcker. Hallå: 2000-talet anropar.

Den andra stora recensionen (av Niki Dalys "Peters pusskalas") i dagens DN är också ofattbar (illustrationen ovan visar sexåriga Peter som i Batmandräkt och visir skyddar sig mot "tanternas" pussar"). Läs själva. 2000-talet anropar som sagt.

Allt du önskar

2011-12-12T12:58:00.002+01:00

"I det här huset finns inga gränser för hur mycket man kan få. Glöm aldrig det."

Ni lyssnar väl på suveräna Sara Kadefors radiojulkalender "Allt du önskar" med Lennart Jähkel, Katrin Sundberg (Häxan Surtant!) och väldigt duktiga 12-åriga Mathilda Lindström i huvudrollerna.

Som en folksaga.

Julklappar till alla stygga barn

2011-12-12T11:08:00.004+01:00

Här finns en lista där DN:s kritiker väljer de bästa barnböckerna från 2011.

Här är min lista:

"Pojken, flickan och muren" av Ulf Stark och Anna Höglund. För att den handlar om en pågående konflikt i världen. För att den handlar om en pågående konflikt i världen och öppnar våra sinnen för den. För att den handlar om en pågående konflikt i världen och såna får vi inte glömma bort. För att den handlar om meningsfullhet i all meningslöshet.

"Hej rädd!" av Joar Tiberg och Yokoland. För att den handlar om rädsla som ta mig tusan är den svåraste känslan som finns. För att den tar hand om rädsla på ett så vackert sätt. För att den inkluderar knasiga rädslor och säger att rädsla kan vara bra helt utan att vara pekpinnig. För att den är poesi.

"Jag ska försöka beskriva dig, precis så fin som du är" av Siri Ahmed Backström. För att den är helt fantastisk bok som i största enkelhet säger så mycket om vad kärlek borde vara. För att den pekar på vad kärlek och omtanke inte borde handla om. För att man när man läser den kommer på att man borde förlåta både sig själv och sina barn för allt operfekt som man har för sig och för allt operfekt som syns. För att man mår bra när man läser den och för att den framkallar ett jubel inne i en.

Sen har jag en till, jag får ha fyra för ingen bestämmer över mig.

"Prinsessor och drakar" Christina Björk och Eva Eriksson. För att den är så kul att läsa och för att den är så sagoboksaktig. För att man inte behöver oroa sig för någonting när man läser den. För att den är en perfekt kvällssagobok med sina fristående berättelser och för att mina barn bara älskar den.

Maktförskjutningar

2011-12-12T10:34:00.006+01:00

Ann skrev en fråga ett inlägg nedan: "Du skriver att Play belyser maktstrukturer, så att vi kan se dom o förhålla oss/förändra dom. Finns det sådana böcker i barnlitteraturen?".

Jag kommer att tänka på flera som handlar om maktförhållandet mellan barn och vuxna. Stina Wirséns lilla pärla "Vem bestämmer?" till exempel. Den älskar jag. Inte minst för att det faktiskt ballar ur i den. Barnet kastar filmjölk på sin förälder. Föräldern blir skogstokig. Det är inte riktigt klart vem det faktiskt är som bestämmer hemma hos dem, men de blir vänner och de älskar varandra. Jag ser boken som en spya över alla nanny-program som tutat i oss att vi vuxna ska bestämma över barnen. Kräk.

Sen finns ljuvliga, L J U V L I G A, "Diktatorn" av Ulf Stark och illustratören Linda Bondestam. En bok om att det är ensamt på toppen, att det är sorgligt och jobbigt att behöva bestämma jämt och en bok som är den perfekta utgångspunkten för ett samtal om makt och vem som egentligen bestämmer vad. Mina perspektiv förskjuts när jag läser Diktatorn - jag är proppfull av beundran inför Ulf Stark som lyckas sätta sig in i en liten diktators liv och känslor. Faktum är att även en vuxen med diktatorsdrag (och vilken förälder har inte det?) har en hel del att hämta här. Krigsmetaforerna i den gör att boken liksom känns trotsig i sig - trotsig mot mig och alla andra vuxna som försöker mota bort våld och krig och du är död-lekar ur våra barns liv därför att vi bara inte står ut med dem.

Och sen kan jag inte låta bli att nämna Thomas och Anna-Clara Tidholms "Snälla barn". "En djup, snudd på apokalyptisk skildring av ett pågående samhällsexperiment som är på väg att gå åt helvete. ... Det här handlar om ett samhälle där vuxna flyttar över ansvaret för sin egen otillräcklighet på sina barn." skrev Björn Wiman i sin recension i Expressen när boken kom ut 2007. Ni hör ju. Måste läsas.

Lucia-tågsnytt

2011-12-09T11:12:00.003+01:00

Att det nuförtiden finns ett alternativt slut på "En sockerbagare" är ett tecken i tiden. Ett skäl att älska 2011.
Detta nya slut lyder:

"Och är du snäller så kan du få,
och är du stygger ... så kan det gå."

Ja, för så kan det ju gå.

Barnet - värt att utforska

2011-12-06T22:29:00.005+01:00

Diskussionen om huruvida barnlitteraturen bör vara pedagogisk eller ej är evig. Bör den innehålla vettig sensmoral, nyttig kunskap, noga genomtänkta genusvinklar - eller ej? Är det själva berättelsen som är viktigast?
Ett självklart svar är svårt att formulera, och själv blandar jag och ger. Traditionella berättelser som bekräftar maktordningar eller obehagliga mönster har ju också sin plats. Tycker jag. Om inte annat för att belysa hur fel det är liksom. Som en samtals-starter. Det pågår ju förresten en likande debatt inom vuxenkulturen just nu: är Ruben Östlunds film "Play" rasistisk eller ej? Jag har sett den. Den är djupt obehaglig men i mina ögon är den en film som försöker förändra maktstrukturer i samhället genom att belysa dem. Jag såg mig själv i filmen. Mitt medelklassjälv. Jävligt jobbigt. Se den! Här och här och här finns läsvärda texter om Play.

Malena Jansons text Barns påstått dåliga smak handlar också om detta. Men på ett annat sätt: vi vuxna bör vänja barnen vid mer svårtuggad kultur än exempelvis skvalet på barnkanalen, precis som vi kämpar med att få dem att smaka på annat än köttbullar och makaroner. Det är helt enkelt roligare att vara bredare. Så här:

"Det sägs ofta att barn har dålig smak. Minst en gång per vecka får jag höra det från en bekymrad förälder som inte begriper sina ungars film-, bok- eller musikval. Då brukar jag svara att nja … det är väl snarare så att barn har en outvecklad smak? Pierre Bourdieu menade att smak inte är något man föds med, utan som man erövrar, tränar upp. Och förhoppningsvis, ska tilläggas, fortsätter att utmana resten av livet för att inte stagnera."

I septembernumret av tidskriften Socialpolitik skriver journalisten Mattias Hagberg en intressant text om hur såväl författare som förlag i stor utsträckning vänder sig till vuxenvärlden när de skapar barnlitteratur. Det är de vuxna som har makten över inköpen. Jorå.

I samma artikel berättas om författaren Ulf Starks inställning till allt detta. För honom är barnet i boken inte en adressat som han vänder sig till, utan ett ämne att utforska.

Det tycker jag är så sabla vackert att jag slutar här.

På bilden ovan sitter jag och skriver just precis detta inlägg.

Bäst just nu

2011-11-16T12:35:00.004+01:00

Eva Lindströms nya "Apan och jag":

Jag bara älskar den.

Formuleringarna.
Temat.
Teckningarna.
Rimmen.

En tjej (tror jag det är) gillar en apa och tror nog att apan gillar henne också. Hon handlar grejer som apan gillar, men apan gömmer sig - det är lite jobbigt. Eller är han (jag tänker att det är en han) borta på riktigt? Är han kanske hos en annan vän? I så fall, tänker tjejen, har han nog gått vilse.
Tjejen fixar fest, och tänker att den kommer bli apkul. Hon gör mat och kaka och dukar för två."Dyk upp nu är du snäll". Hon äter upp på ett par minuter, och surar lite. "Kära dumma snälla apa. Skärp dig nu och kom tillbaka."
På sista sidan går de där tillsammans. Apan kikar lite nyfiket åt ett annat håll i och för sig, men ändå. Det är ett lyckligt slut. Ett ganska lyckligt slut på en berättelse om en vänskap som inte riktigt är på bådas villkor.

Realistiskt om vänskap. (Och kikar man riktigt noga så är apan i närheten mest hela tiden).

Snälla mamma läs

2011-11-16T11:20:00.005+01:00

Den här boken, "Hundar som jobbar" av Ulrika Nulty och Jens "Mulle Meck" Ahlbom, tillhör kategorin barnböcker som får mig att somna men som får barnen att gå i spinn. De tycker den är urintressant. "Läs, mamma. Läs om hundarna som jobbar". Jag försöker smussla undan (just nu har jag den på kontoret några veckor...), de frågar efter den.

Men tja, den kategorin barnböcker måste ju också få finnas.
Ett boktips med andra ord.
Från en dålig mamma.

Ni fattar va? (Så många ni börjar bli!)

Föräldraproblemet

2011-11-10T15:23:00.004+01:00

Jag läste "En som du inte känner" (av Anna-Clara och Thomas Tidholm) för femåringen (och mig själv) igår. Den är så fri och svår att göra en enkel analys av att det inte ens är någon idé att börja. Det är en bok som försätter läsaren i känslolägen, helt enkelt. Som så många av Tidholms böcker är.

Efteråt tänkte jag på en sak som Anna-Clara sa i Opsis Kalopsis 3/2011, om att hon försöker göra böcker för barn och har svårt för det där mellanledet som vi föräldrar som läser utgör. Att hon har svårt för vuxna som läser som hela tiden avbryter handlingen och är pedagogiska och förnumstiga och vill förklara allt de läser.

"Det är svårt, jag kan inte överlista föräldrarna, men jag försöker" säger hon.

Jag tycker du lyckas väldigt bra, Anna-Clara. Just dina och Thomas böcker brukar vi bara vara tysta efter vi har läst, och jag tänker ofta att det är så skönt för jag hade ändå inte kunnat säga mycket. När jag har läst "Hanna huset hunden" och "Snälla barn". Eller "Långa ben" och "Kaspers alla dagar".

Allt är både ja och nej (som du har skrivit någonstans).

Nu är det en väldigt vacker måne utanför mitt fönster. Måne över Riddarhuset. Måne över Gamla stan. Månen till höger och NK-klockan till vänster i mitt fönster nu.

En makthavare som sköter sig

2011-11-09T15:35:00.006+01:00

Jag måste erkänna att den politiskt korrekta och genuscerifierade delen av mig själv ÄLSKAR att Anna-Clara Tidholm i sin nya bok "Grattis!" skapar en manlig förskollärare och en kvinnlig som tar emot när Nallen kommer till dagis. Och att den manliga är röd och att den kvinnliga är blå. Att hon liksom vågar vara så korrekt.

Det är så man som makthavare måste göra nu när vi vet så mycket om genus och hur vi påverkar barnen.
(Ja, barnboksförfattare innehar makt. Massor av makt. Skönt när de förvaltar den väl. Så jävla skönt.)

Swedenborgsgatan

2011-11-09T10:36:00.000+01:00

Titta vem som har varit här (sen sist).

Radiotips

2011-11-08T12:47:00.003+01:00

"Jag minns hur skönt det var med ansiktsmassagen, säger Johan, 18 år."

Lyssna på SR:s Barnen "Minnen från jämställdhetsdagiset" (här).

Fler pappor som gråter

2011-11-08T12:11:00.007+01:00

Gråtande pappor är lite av höstens grej. På Pelle Carlbergs skilsmässoplatta "Packa pappas kappsäck" sjunger Pelle och hans små barn låten "Pappa gråter" (finns på Spotify).
Här är det inga lyckotårar som skildras. Nej, här är pappans gråt skrämmande för barnen. Så där som vuxengråt ofta är.

"Jag är inte rädd
för svarta mörkret
det är tårarna
som skrämmer mig.
Jag är inte rädd för dumma spöken
men jag är rädd för att du
ska bli sådär lessen igen.

En pappa ska alltid va glad
och han gör allting rätt
en pappa ska vara starkast i stan
och trösta sina barn."

Jobbigt det där att det är svårt att vara människa inför barnen. Ibland säger jag det till mina barn: "jag är också en människa". Då tittar de underligt på mig.

Det är en skitbra skiva. Gråter gör jag när jag hör låten "Kind emot kind" på samma skiva.
Och när jag lyssnar på "Hur kan man bli så ledsen att man dör?"

Femåringen rockar loss till "Alla robotar".
Har du sett en robot äta frukost?

(Andreas Palmaer skrev om skivan och mer barnmusik igår. Här.)

GÄSTBLOGGARE: Siri Ahmed Backström

2011-11-07T12:31:00.007+01:00

Förra veckan var jag bortrest, men Siri Ahmed Backström (som gjort Grannfruns nya look) var i Stockholm och gick på ett seminarium jag gärna hade gått på. Här skriver hon om det. Vassegoda, gullungar. Mer från Siris penna:

"Ann Forslind och Gunna Grähs gav i förra veckan föreläsningen "Att formge ett barn" på Konstfack: uppstart för en barnbokskurs, men öppen för allmänheten under vinjetten "Open School". Här blandades upplyftande och nedslående betraktelser över bokbranschens utveckling sedan debuterna på 80-talet med roliga analyser av dagens svenska bilderbok, allt ur illustratörens perspektiv.

Gunna Grähs inledde med ett resonemang om illustratörernas och författarnas delade vårdnad om bilderboken - alla de författare som råkat säga att de "skrivit en bilderbok" fick sig här en smäll på fingrarna. Men förlagen då? Flera av de stora presenterar sina bilderböcker som "en bok av" textförfattaren, noterar jag efter en nyfiken rundkoll på hemsidorna samma kväll. Inte bra! Föreläsarna verkade ändå överens om att respekten för illustratörens arbete vuxit avsevärt under de senaste 25 åren. Hmm.

Kravet på bilderboken, att den ska vara pedagogisk, liknades poetiskt vid en törnekrona kring barnboksskaparnas pannor. Tyvärr befinner vi oss tydligen i en period då detta krav gör sig påmint från osäkra föräldrar och mammabloggare. Vi påmindes lägligt om Lennart Hellsings odödliga citat: "All pedagogisk konst är dålig konst, men all god konst är pedagogisk"!

Gunnas bestämda uppfattning att alla barn är fullfjädrade läsare redan när de börjar skolan, ja bildläsare alltså, undrar jag vad vi (kanske skolan?) kan lära oss av. Barn är bra på att läsa bilder - många vuxna har glömt hur man gör. Precis som, tänker jag, att lusten och självförtroendet kring att rita försvinner för de flesta nånstans i eller innan tonåren. Bild som språk är en verkligen en underskattad tillgång.

När det handlade om det roligt formulerade titelämnet, att formge ett barn, togs flera bildexempel från då och nu: Elsa Beskows förhållandevis anonyma barn, Ingrid Vang Nymans "fula" Pippi som kanske inte skulle släppts igenom idag?, Pija Lindenbaums förmåga att låta perspektivet i bilden hjälpa till att forma karaktären, Sara Lundbergs pricksäkra skildring av ett förtvivlat gossebarn... Föreläsningen avslutades sedan med en checklista över olika kom-ihåg kring gestaltandet av barnet i bilderboken. Bra att ha för både tecknare och författare - och recensenter, tänkte jag.

Jag gick ifrån föreläsningen inspirerad - engagerade analyser av bilderbokens beståndsdelar kan man ju inte få för mycket av - men också nedslagen, av den uppfattning om bilderbokens framtid jag skapat mig mellan raderna. Äsch! Det måste vara en fas. Jag för min del vänder nu blicken bortanför Sveriges gränser: Biljetterna till Bologna och vårens internationella barnboksmässa är redan bokade."

Om djur

2011-11-07T10:26:00.005+01:00

Julia i den här boken av Barbro Lindgren och Eva Eriksson (ett loppisfynd - fast jag hatar det ordet) vill gärna ha ett djur. Vad som helst. En svan, en häst, en igelkott, en groda. Precis som min nioåring. För henne är det dock hund som står överst på önskelistan. En bulldog. Här sitter hon på terrassen utanför vårt hus och läser och känner igen sig. Hennes önskan är stark och intensiv. Precis som Julias är. Julia är dock mer handfast. I boken sticker hon till torget och snor en hund och stoppar ner den i sin dockvagn. Nioåringen är imponerad av denna målmedvetenhet, men låter sin egen sorg över att vår familj är hundlös tröstas något av katterna och hästarna som bor i vår lilla sommarby. Dem tar hon hand om allt vad hon kan.

Själv är jag mest imponerad över hur fritt lilla Julia får röra sig i sin förortsmiljö. Det finns inga vuxna i sikte alls. Det är mycket sorgligt att barn är så kringskurna idag, att det är föräldrar i sikte överallt (nästan).

Barbro Lindgren och Eva Eriksson har ju gjort mycket bra ihop. Ända sedan 1979 har de samarbetat. Då gjorde de den fina "Sagan om den lilla gubben". Sen gjorde de böckerna om den vilda bebin, böckerna om Max, böckerna om bullterriern Rosa, böckerna om Dollan och underbara "Andrejs längtan" (om ett barnhemsbarn i Ryssland).

(Ni som blir sugna på att hitta äldre barnböcker, kolla in www.bokborsen.se)

Varför grät pappan då?

2011-11-07T10:01:00.003+01:00

Nu har jag korat en vinnare i frågesporten. Ja, varför gråter pappan? Jag fick in många bra svar, men nu har jag bestämt mig för att Lina vinner med svaret "Han har väl hamnat i mansfällan, ni vet kommer från jobbet och måste dessutom hänge hela fritiden åt hushållsarbete." Ett svar som säger så mycket om livet tycker jag. Vad tycker ni?

Stort grattis.

Lina: mejla din adress till tinni@tinni.se så skickar jag din bok.

På riktigt då? Varför gråter pappan i boken?
Barnen i boken gissar också, de tror någon har slagit honom, eller att han har ont i magen för att han har ätit för mycket godis, att han är trött (en kvalificerad gissning), har tappat nåt eller längtar efter sin mamma (så fint).

Men nej. Pappan i Olika förlags bok "Varför gråter pappan" gråter för att han är så glad. Han gråter för att han är så glad över att han ska få träffa sina barn snart.

Ja ni. Sen inget mer om hur det kommer sig att pappan släpper på dessa känslor. Man vet inte om han hämtar varje dag och är så lycklig för det, eller om han har suttit i fängelse (för ekobrott kanske, Bettan?) i flera år och nu äntligen ska få träffa sina barn. Man vet inte om han kanske gått på kurs i mindfullness och plötsligt inser vilken gåva det är att få hämta sina barn, eller om han faktiskt är fången i mansfällan men äntligen har slagit sig fri och bestämt sig för att börja jobba deltid för att verkligen kunna träffa sina barn.

Om detta kan man spekulera.

De barn jag läst boken för hade inga frågor på pappans känsloutbrott. De undrade inte alls.

Grannfruns nya kläder!

2011-11-07T09:45:00.004+01:00

Visst är det underbart? Grannfrun har fått nya kläder. Jag är så glad.

Det är den fantastiska Siri Ahmed Backström som gjort allt detta fina som är mitt i prick vad jag vill att det ska vara. Mejla siri@siriahmedbackstrom.com om du vill att hon ska göra nåt för dig. Jag kan varmt rekommendera denna tänkande, kreativa och vänliga konstnär och bilderboksskapare. Puss på dig Siri.

På fotot ovan sitter hon i min båt. I somras. En sån där fin kväll som var alldeles spegelblank.

Ingenting hände. Not.

2011-11-07T09:31:00.003+01:00

Så var höstlovet över. Höstlovet - bästa lovet. Det mest kravlösa lovet. Det gråaste lovet. Vi har varit på landet, det har varit milt och grått och höstlövsfärgat. Nio dagar på bonna-landet. Ni kanske tror att jag är utvilad då? Inte alls. Det är fullt ös mest hela tiden (och det är inte jag som driver på om man säger så). Ungarna vaknar pigga vid sju (vanliga skoldagar får vi dra dem ur sängen vid halv åtta), hittar på allehanda påhittiga saker att mixtra med, de stökar ner, de bråkar, de vill baka, de vill spela på datorn, de springer ut, de springer in, de är leriga (bra), de trillar, de klättrar upp på tak och kommer inte ned osv osv osv.
Jättekul, visst.
Men.

På något sätt hittade jag ändå tid att läsa Barbro Lindgrens lilla dagboksartade "Ingenting hände, två gånger" i vilken hon beskriver hur hon har det på landet. Det kunde inte vara större skillnad på mitt liv och Barbros. Suck. Barbro tar långa promenader med sin lilla hund, iakttar naturen, lyssnar på klassisk musik, tittar på en fluga, tänker och läser Nietzsche.

Jag får trösta mig med att det väl finns olika perioder i livet. Barbro Lindgren har ju levt i sin Loranga-tid hon också, när det spelades hockey på köksgolvet med de nybakade bullarna. Kanske saknar hon det nu? Det verkar inte så, men kanske?

Nu sitter jag på kontoret och pustar ut och tittar ner på Centralbron och alla bilar som oavbrutet kör förbi. Som sagt: vart ska alla?

GÄSTBLOGGARE: Ann Eberstein

2011-11-02T11:20:00.004+01:00

I vintras tipsade jag om böcker från bokrean (här). Grannfru-läsaren, feministen, genusmorsan och terapeuten Ann Eberstein köpte dem alla. "De var bra", sa hon när vi möttes, men hon hade synpunkter på "Hitta Joel" av Emma Adbåde. "Skriv nåt", sa jag, och det gjorde hon:

Grannfrun gives you Ann Eberstein:

"Jag tycker det är rätt så spännande hur snabbt värderingar kan förändras. I mig och i världen omkring mig (som med handen på hjärtat mest bara rör sig om Södermalm i Stockholm). Men i alla fall, min världs värderingar har förändrats en hel del de senaste sju åren märker jag när jag läser Emma Adbåges bok ”Hämta Joel” som är skriven år 2004. Den är skriven i ett tydligt syfte att visa att adopterade barn också hör till, och har lika riktiga föräldrar som andra barn. Det är en fin bok som vill väl. Ändå reagerar jag, och upplever den som konventionell, trots att den då den kom ut antagligen inte var ett dugg konventionell utan fin och lite solidariskt modig. Så här börjar den:

”När det kommer en mamma eller en pappa till förskolan och ska hämta, ser man ganska lätt vilket barn som ska hämtas. Det syns på utsidan vilka barn som hör till. Millis är lik sin pappa, för dom har lika mycket fräknar och Mats är lik sin mamma, för deras kinder är lika runda.”

Jag reagerar, därför att jag läser den högt för min 5-åriga dotter då jag läser den första gången, och för att hon och jag aldrig pratat om att barn är lika sina föräldrar. Hon har själv två biologiska föräldrar varav jag är den ena, men i hennes närmaste krets finns fyra barn som har två mammor och ett barn där mamman fött barnet men med någon annans ägg. Hon känner också nio barn som är adopterade och dessa barn har olika hudfärg. Det är helt enkelt inte en sanning för henne att barn är lika sina föräldrar. Därför är det nu, när jag läser ”Hämta Joel” för henne, som denna information möter henne för första gången och hon undrar och frågar om det där med att barn är lika sina föräldrar. Det blir tydligt för mig att boken för in ett, för mig, förlegat och konventionellt synsätt i min dotters liv, istället för att öppna upp nya. Vilket den nog gjorde 2004 och kanske skulle gjort också hos mig. Då.

Hemma hos oss har jag framhållit att barn blir till genom att man sätter in pappafrön i ett mammaägg. Och har man ingen pappa, får man låna pappafrön av någon man som säger ja till det. Ju äldre hon blir desto mer får väl den bilden nyanseras och konkretiseras tänker jag. Men den fungerar bra som utgångspunkt, och är mer öppen än iden om att en mamma och en pappa blir kära och sen får dom ett barn tillsammans. Ett barn som är likt sina föräldrar till utseendet.

Jag tycker ”Hämta Joel” är en helt okej bok. Det som slår mig är helt enkelt mest att den är en indikation på att världen blivit större! Att den inte behövs längre, kan man säga. Och, jag tror att det idag finns alltfler människor som känner sig som, och är föräldrar trots att det inte är deras ägg eller frön som varit med i skapandet av det nya livet. Och som en sådan indikation ger den mig hopp. Det finns fler sätt att få barn på idag, än det fanns för några år sedan. Och i alla fall på Södermalm växer barn upp med en självklar sådan mångfald omkring sig.

Boken slutar:

”Sedan knackar det på dörren och mamma Monica och pappa Ove tittar in, dom ska hämta. Man ser inte på utsidan att dom hör ihop med Joel, men det fattar man liksom ändå.”

Och jag instämmer. Ja, så är det! Dom som hämtar sina barn på dagis, det är dom som är föräldrarna."

Mild november

2011-11-01T16:38:00.009+01:00

Läsa utomhus. I bara raggisar. I november. Inte klokt.

Svart asfalt

2011-10-28T09:57:00.004+02:00

Nyasfalterat på Swedenborgsgatan. Nu väntar vi på att Vita ska dyka upp.

Men hon kanske har släppt sin maniska fixering? Kanske slackar hon med Öjvind nuförtiden? Kanske kommer Swedenborgsgatan förbli streckfri?

Sara Lundberg - du måste skriva en uppföljare.

Vilma och Loppan

2011-10-27T12:13:00.003+02:00

Nioåringen läste ut läsa-lättböckerna "Modigt med Vilma och Loppan", "Kärlek med Vilma och Loppan" och "Tillsammans med Vilma och Loppan" (av Anneli Khayati och med illustrationer av Mikael Sjömilla) i ett huj. Jättebra, tyckte hon. Lättlästa. Bra handling.

Inte med ett ord har hon nämnt att en av tjejerna (Vilma) sitter i rullstol. Detsamma kan man inte säga om Ingrid P Bosseldal som recenserar i GP (ovan och här).

Frågesport

2011-10-26T11:20:00.001+02:00

Ja - vad tror ni? Varför gråter pappan? Bäst svar vinner en bok.

Hej lilla och stora rädsla

2011-10-26T10:01:00.013+02:00

Rädsla är aktuellt. Vi försöker desperat att förtrycka det och låtsas som att vi inte är rädda, men jag känner på mig att vi är räddare än någonsin. Jag har aldrig varit speciellt rädd tidigare. Snarare rädd för att vara rädd. Det senaste halvåret har dock gjort mig väldigt rädd. Näthatsdiskussionen, helvetet på Utøya, avrättningen av Troy Davis, skräckbilderna från Gaddafis sista minuter i livet, ett växande hål i ozonskiktet, konflikterna i Afrika, kärnkraften, trafiken i Stockholm.
Det började med näthatet. Jag anade en känsla av rädsla inne i mig själv i våras när jag blev hotad. Rädslan bröt sedan ut i full blom i och med skotten på Utøya. Ett tag rullade det på: ju mer jag tänkte på att jag var rädd - desto mer rädd blev jag. Och ju mer rädd jag blev - desto mer tänkte jag på att det inte fungerar att vara rädd i vårt samhälle, det är finare bättre mer konstruktivt att vara orädd. (Detta kan man se mig prata om här, en debatt i regi av Svenska Pen, sänd av Utbildningsradion). Men jag tror vi måste få vara rädda. Måste vi vara tuffa? Måste vi återerövra det som är fasansfullt?

"Hej rädd" av Joar Tiberg och den norska designbyrån Yokoland är en fantastisk bok om rädsla som landar mitt i samhällsdebatten. En bok om små och stora rädslor. Om att man kan vara rädd för små grejer och stora grejer. Om att nån kan vara rädd för att inte ha tillräckligt fint hemma (hej alla tidskrifter som tjänar feta pengar på den rädslan), och att nån annan kan vara rädd för saker som avundsjukan eller regn (nä, regn kan man inte vara rädd för, säger femåringen). Jag älskar resonemanget på sista uppslaget. "Rädd kan vara bra, kan säga vad jag inte ska göra." Så är det ju.
(Och så här står det på baksidan av "Hej rädd!": "Yokoland är mina kompisar. De bor i Norge, där är alla också rädda.". Jag antar att det skrevs före sommaren, och att norrmän var rädda även då.)

Nyutgivna "Spökhuset" av Eva Eriksson och Kicki Strid (första gången utgiven 1992) har en annan ingång, en mer vanlig. Den handlar om en liten flicka som inte är rädd för någonting. Hon kommer till ett läskigt hus i skogen, ett hus fullt av spöken, monster, häxor och rytande lejon. Alla i huset ser fram emot att få skrämma den lilla flickan (det är inte så ofta det kommer gäster...), men hon blir inte rädd. Hon avväpnar dem med sin orädsla. Hon bäddar med spökena, hon hälsar på monstren, hon ber om en smörgås när häxorna kraxande försöker mata henne med råttsvans-soppa. Femåringen ääälskar denna bok.

Jag tror nog att båda böckerna är lika viktiga. Att det här med rädsla är dubbelt. Att man bör vara rädd, men också orädd. Att vi måste lära oss att vara båda.

Korvig helg på er

2011-10-21T16:09:00.005+02:00

En bild. En idé. Jag tänkte att det ju ändå är en massa småbarnsföräldrar här inne. Ja, ni fattar.

Ännu mer här.

En liten bok om Gud och en man

2011-10-21T15:11:00.005+02:00

Den här boken tycker båda mina barn riktigt mycket om. Kitty Crowthers "Den lille mannen och Gud", översatt till svenska av ingen mindre än Lennart Hellsing. Det är en lite märklig bok om en liten man som är ute och går och plötsligt träffar Gud (som är stor och vit och maffig). Jag är en av alla gudar som finns, förklarar Gud och kör några förvandlingstrick. Detta är roligast, tycker femåringen. Gud blir en hare, en cowboy, en indian. Jojo. Mannen, som bor i en funkisvilla med sjötomt (!), bjuder hem Gud på omelett och sen klättrar de i träd (fast Gud svävar upp) och badar (Gud går på vattnet - precis som sin son). Sen är dagen över. Mannen diskar och tänker att han är lycklig. Gud sticker hem till sin kvinna (så står det), äter omelett (igen) och sen går de också och badar. Detta med omeletten är mysko, för när mannen tidigare i boken föreslår att de ska äta omelett så säger Gud att han inte vet vad en omelett är. Sen när han kommer hem så ber hans kvinna honom att laga en av sina berömda omeletter.

That´s it.

Man skulle förmodligen kunna skriva en tjugopoängsuppsats om denna bok, men just nu känner jag mest ingenting. Lite sugen är jag dock på att läsa den i originalspråk (franska). Ni som läst - känner ni samma?

Bifogar en bild av mina nya kontorsstol pilatesbollen. Den får mig numera att tänka på Gud.

Att lämna på dagis, är det kognitiv beteendeterapi inför det riktiga slutet?

2011-10-21T10:36:00.004+02:00

Är du förälder och livspusslar (urk) för fullt så kan noveller funka fint. En novell hinner du kanske läsa innan du somnar?
Är du förälder och livspusslar för fullt så tror jag dessutom att Mats Kempes "Nattlampan tänd och dörren på glänt" kan intressera dig.

Liten innehållsdeklaration:
Titeln. Jag älskar titeln. (Och den får mig att tänka på det här, om dörrar - öppnar och stängda). Och omslaget. Jag fläskar på med en stor bild av det så att du ska kunna skärskåda. Kolla in mannen som sitter där i skogen och malplacerat leker med två små sjöjungfrur (som verkar samarbeta. De måste väl? De är mycket utlämnade, precis som alla barn är.). Det finns fler illustrationer, inne på flikarna. Vackra. Snoppgubbar klottrade på en budgetmanual, tex. Bra. Sen finns det tolv noveller om att vara förälder. Om att ha barn. Om att vara barn. Om att vara del av en familj. Det finns meningar som "Att lämna på dagis, är det kognitiv beteendeterapi inför det riktiga slutet?" och det finns begripliga stycken och obegripliga stycken.

Lite gulligt är det också att samma dag som recensionen av Mats Kempes bok publiceras i DN (här), så recenserar Mats Kempe på uppslaget efter en barnbok (Lennart Hellströms och Stig Lindbergs "Daniel Doppsko". Här).
Ankdammsgulligt liksom.

Augustprisnomineringar

2011-10-17T17:43:00.007+02:00

Först och främst: Grattis Maria Nilsson Thore (bilden ovan). Vilken dag! Två böcker nominerade till Augustpriset. Du måste vara så glad. "Konstiga djur" har jag bara bläddrat i, men din alldeles egna "Petras prick" har jag läst. Den är väldigt fin. Jag läser den som en bok om att allt inte alltid passar in. Det finns känslor, fantasier och drömmar inne i oss alla själv som sticker ut. Precis som Petras fläck gör. (Prickiga Petra vaknar en morgon och märker att en av hennes tusen prickar har stuckit. Hon försöker fånga in den och tejpa fast den, men det går inte. Hon öppnar till sist fönstret och släpper ut den. Till våren kommer den tillbaka, den är välkommen med gör lite som den själv vill). Jag har även läst bok "Lejontofflorna" från 2006 otaliga gånger - din stil är konsekvent.

Grattis också till Sara Lundberg och "Vita streck och Öjvind". En väldigt vacker uppföljare till "Vita streck" om den maniska och ensamma lilla flickan Vita som är den som ritar alla streck som är i mitten av gatan (om ni undrade). I denna bok får hon pay back för sitt idoga jobb: tack vare de vita strecken kan hennes enda vän Öijvind hitta henne. Fladdrigt möter rakt. Romantisk vänskap för de små.

Avslutningsvis ett fett grattis också till Viveka Sjögren som skrivit "I den tysta minuten mellan". Den har jag inte läst - ännu - men jag har läst och många gånger HYLLAT din "Den andra mamman". Den borde alla läsa. High five!

PS: Själv hade jag kanske nominerat "Hej rädd!" av Joar Tiberg och "Stor-Emma" av Lisen Adbåde

Puss

2011-10-17T11:13:00.003+02:00

Så här lätt kan man också förändra världen en smula.

Stanfordselevernas sköna liv

2011-10-12T12:12:00.003+02:00

Igår lyssnade jag på Steve Jobs berömda tal till avgångseleverna på Stanford från 2005. Om att följa sitt hjärta, att brinna och göra det man verkligen vill utan att snegla åt andra.

Allt jag kunde tänka på var farfar. Att de borde dela ut boken om farfars sköna liv till avgångsstudenterna.

"Livet har varit skönt, säjer farfar"

2011-10-11T11:43:00.008+02:00

Hur skönt är det inte när en kontorsgranne börjar dagen med orden "jag har en bok med mig som jag tror du vill läsa". Boken är "Farfars sköna liv" av Larserik Eriksson" (en Minibok utgiven på 70-talet). 1,25 står det på prislappen på baksidan. (Larserik har även skrivit och ritat fenomenalt fina "Hus är gott, sa Oskar" - finns i nyutgivning just denna höst).

"Farfars sköna liv" är vackert krass beskrivning av en mans liv. Ett liv i all enkelhet. Om en man som har haft flera olika yrken, bott i Amerika och gift sig med en kvinna ("fin som snus") och uppfostrat nio barn. En man som nu sitter i sin etta och minns och berättar om sitt liv för barnbarnet Stig.

"Livet har varit skönt" börjar farfar.

Å, jag vill bli farfar.

(Och hur snyggt ritade de inte förr?)

Vad händer?

2011-10-11T10:56:00.005+02:00

Jag lyssnar på Karl Ove Knausgårds ex-frus ångest-röst i dokumentären hon gjort i norska radion om hur det är att vara en av personerna i Knausgårds extremt utlämnande böcker (lyssna här). Om hur hon tycker att Knausgård är beredd att offra så mycket för att få skriva sin bok: framför allt talar hon om att han riskerar relationerna till alla som är nära honom. Jag läser Anna-Clara Tidholms text från gårdagens DN om att barn faktiskt också är människor.

Det är så svårt. Allt det där, rockstjärnan som genom pressen meddelar att barnbarnen kan höra av sig, programledarens och hans narkotikaproblem, författarinnan som om och om igen skriver om sin psykiska sjukdom och Knausgård som lämnar ut sina nära - och sina barn - i sina böcker, allt det här handlar ju om människor som brister. Som inte är präktiga och ansvarstagande. Som alldeles säkert, precis som Anna-Clara föreslår, behöver "uppmärksamhet, bekräftelse och omhändertagande". Och alltsammans är så oerhört intressant. Jag läser och det får mig att fundera och jag tänker att det finns så många olika livsöden för såväl barn som vuxna, och att allt är verkligt. Och snart är Knausgårds trea här, och jag kommer att läsa den.

Sen läser jag Malena Jansons text i Svenskan om tiden då SvT beslutade sig för att barn är mer kompetenta än man dittills hade trott och att de alls inte behöver skyddas i en egen miniatyrvärld, att ”Barnprogrammen skall våga ta upp alla ämnen och bryta tabun”. Tiden då till exempel "Tårtan" blev till. Några år senare, 1976/77, "hade barnredaktionen den näst största budgeten på TV2 – större än Fakta, större än Rapport och dubbelt så stor som Sporten. Trots att man inte sände mer än fem timmar barnprogram per vecka".

Vi kanske måste mota alla vuxna gränslöshet med en liknande satsning på barnkultur idag? Eller vad ska vi göra?
Fast, fan, det är ju SJÄLVKLART att barnredaktionen ska ha större budget än sporten.

Känslostormar i höstbokutgivningen

2011-10-07T14:52:00.004+02:00

Känslor. Det gillar jag.

Och på tal om känslor: det här är så bra.

I min by

2011-10-07T10:36:00.003+02:00

Börjar dagen med cykelsällskap från dagis till jobbet. Vi pratar om Tranströmer, cyklar i princip förbi den port på Grindsgatan där han bodde när han var liten, och vi pratar om att stora Stockholm känns som en by. Ens egna kvarter blir som en liten trygg by. Vi vinkar till cykelhandlaren som också är ute och cyklar och vi passerar cafeet där jag nästan alltid tar en morgonkaffe.

Det bästa med min by, tror jag, är att den ligger i stan. Det gör ju att den innehåller så många olika. Vanliga, ovanliga, uteliggare, direktörer, pundare, småföretagare, sjukskrivna, aktivister, arbetslösa. Mycket bra.

På tal om detta vill jag gratulera Victoria Jonasson Hammar (som tidigare skrivit bland annat "Den elektriska pojken från Arbrå") och Mikael Sjömilla (som ritat "Björnen som längtade hem") till att gjort Sveriges första moderna barnbok med en uteliggare i (förr var det ganska vanligt med luffare och annat löst folk i barnlitteraturen). "Raka vägen över Himlabacken" heter den, och den handlar om två små barn, Frida och Moses, som på egen hand ska gå hem till sin morfar som bor på andra sidan Himlabacken. På vägen träffar de en utslagen tant - en klassisk bag-lady. De blir inte rädda. Fint.

Jag sitter och jobbar vid ett skrivbord som står i det fullkomligt fantastiska Palatset på Riddarholmen. Inte en utslagen så långt ögat når. Från mitt skrivbord ser jag Norrström och Riksdagshuset och Rosenbad. En annan del av Sverige. Nedanför mig rinner trafiken på Centralbron. Oavbrutet. Vart ska alla?

Grattis Tomas Tranströmer

2011-10-06T16:02:00.006+02:00

"Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Den som märker vad som håller på att hända ropar förtvivlat: "Stanna! vad som helst, bara jag slipper känna mig själv."

Och det finns en båt som vill lägga till - försöker just här -
den kommer att försöka tusentals gånger.

Ur skogens mörker kommer en lång båtshake, skjuts in genom det öppna fönstret,
in bland partygästerna som dansat sig varma."

Tomas Tranströmer, Preludier (II)

Vuxengräl

2011-10-05T15:28:00.006+02:00

Bråkar ni mycket hemma hos er?

Då kanske "Pang!" av Håkan Jaensson och Kennet Anderson kan vara något. En bok om ett praktgräl, sett utifrån ett litet barns perspektiv fast nästan helt utan att barnet får vara med alls. Precis som det kan vara i verkligheten.

Så här kan säkert ett vuxengräl kännas inuti ett barn. Pappa kastar saker och hämtar soldater som förstärkning, mamma slänger bomber och kallar pappas mat för äcklig.

I vilket fall som helst så vill jag tipsa om att Gamlestadens bibliotek har en chat om boken den 7 november kl 17 på Bokcirklar.se.

Tävla hos grannfrun

2011-10-05T10:35:00.009+02:00

Fick ett ryck. Begav mig till Myrorna på Götgatan. Fet utdelning och fynd-lycka.

Nu rullar jag mig i underbar estetik. Kolla in!

Känner ni igen? Vill ni tävla?
Den som känner igen flest vinner en klassiker från 70-talet, en bok. Ge mig författare och titel - om ni kan.

Sarahs rum - och mitt

2011-10-04T23:22:00.005+02:00

Sarah Sheppard-reportaget igen. Den sak jag funderat allra mest på sen jag träffade Sarah är en sak som hon sa om ett rum som påverkat henne. Ett rum i en Jan Lööf-bok som hon läste när hon var liten, ett rum hon minns och som har präglat henne.

"Kolla här", sa Sarah och visade mig rummet i boken.
"Så här ville jag ha det. Och vill nog fortfarande. Det här är det ultimata rummet. Ett slags källarrum med ett mikroskåp och en radio, varm och skönt."

Det där har jag tänkt på. Mitt motsvarande är nog Linneas rum. Jag kan ärligt säga att jag älskade det. Myset. Lugnet. Växterna och vattenkannan. Och anslagstavlan. Jag säger bara anslagstavlan. Jag har försökt att återskapa denna feeling många gånger i mitt liv i olika lägenheter.

Har ni sådan rum?

Sarahs hem

2011-10-04T22:55:00.010+02:00

I senaste Mama finns mitt reportage om sköna Sarah Sheppards författarliv, föräldraskap och hem. Sarah, som skrivit "Massor av dinosaurier" och "Varning för köttgänget", är - till skillnad från mig - intresserad av dinosaurier. Mycket intresserad. Jag är i princip ur-ointresserad av dinosaurier, men efter att ha träffa Sarah och lyssnat till hennes prat om evolutionen, jordklotet, konst och dinos känner jag ett embryo av intresse. En liten amöba till intresse nånstans djupt djupt därinne i mitt eget universum. Sarah däremot är jag superintresserad av. Och hennes hem med stjärnkikare, ormbunkar, konsthistoriska experiment och den perfekta skärningspunkten - den ultimata platsen att stå och tjata, gnata och ropa och få ut budskapet till så många som möjligt. Fantastiskt. Ja, ja. Blir ni intresserade så snoka rätt på närmaste Mama.

Att få göra såna här hemma hos-reportage hos författare är ett privilegium. Ett hem säger mer än tusen ord. Innan Sarah Sheppard gjorde jag ett om Pija Lindenbaum (också i Mama). Och det kommer fler.

Om Emils karriär

2011-07-15T23:08:00.005+02:00

Lånar Astrid Lindgrens "Emil med paltsmeten" (en bilderbok med teckningar av Björn Berg) på biblan och läser. Den avslutas med att Emils mamma skriver i sin anteckningsbok att hon tror att Emil kommer bli något stort om han får leva tills han blir stor "vylket hans far ycke tror att han jör".

Den sista meningen lyder: "Emil fick visst leva tills han blev stor, och han blev minsann ordförande i kommunalnämnden också och den finaste karlen i hela Lönneberga".

Ni visste säkert det, men jag blev förvånad. Emil vuxen liksom?

Tårtologi

2011-07-15T21:44:00.010+02:00

Idag mulet och kallt. En stanna-inne-dag. Bra för min högerarm som jag brände nåt infernaliskt när jag tog snipan till Bohus-Malmön i förrgår. Förlåt armen. Har nu köpt Hawaiian Tropic med faktor 30.

Vi har bakat chokladrutor som faktiskt blev grymt goda. Hittade ett recept på internet, och inte för att jag brukar men här. Sen kollade vi på Tårtan på dvd. Alltid lika kul. Barnsligt, befriande dåligt och avslappnande fritt från sensmoral och lärande. De leker ju! Utan manus. Och fick göra barnprogram av det.

Avslutningen är sorglig: den där inspektören från Hälsovårdsnämnden som stänger bageriet och får Frasse, Janos och Hilding att gå till sjöss igen är ju bara för trist. Liksom ett bevis för att så där roligt får man bara inte ha. Jan Lööf skrev ett alternativt slut på Tårtanserien i sin bilderbok "Pelle och Frasse" som kom för ett par år sedan. I den har Frasse ännu fler djur inne i bageriet än han har i tv-serien, men i den är det den ganska präktiga Janos (som spelas av Jan Lööf) som stänger bageriet, men där går killarna inte till sjöss. Hilding blir kontorist som han alltid drömt om, Janos blir busschaffis och Frasse startar framgångsrik korvkiosk under namnet Farbror Fläskkorv.

Ivrig om att ungarna ska förstå sambanden och att dessa lekfulla farbröder finns och att de ska fatta att man kan leka även som vuxen försöker jag förklara. "Han som har gjort boken om Pelle och Frasse - det är Jan Lööf, han som spelar Janos. Han som spelar apan, det är Carl-Johan De Geer - han som skrev "Örnis bilar" (- en av barnens favoritböcker). Han har också skrivit manus till "Tårtan" - alltså hittat på vad de ska göra i serien. Och Farbror Fläskkorv - det är Krister Brobergs, han som spelar Frasse, alias som musiker och namnet på Jan Lööfs band. Och alltsammans är inspelat ett stenkast ifrån där vi bor, det vet ni va ungar?".

Så där håller jag på. Det verkar svindla inne i barnen huvuden. Speciellt femåringen ser inte ut att fatta mycket. Men Hornsgatspuckeln känner han igen. Nioåringen konstaterar efter allt mitt mässande att hon också tänker bli korvgubbe när hon blir stor. Med flakmoppe. Som Frasse.

Barnen - de fina barnen.

En femåring i familjen

2011-07-13T00:02:00.003+02:00

För övrigt 2:

Fyraåringen har blivit en femåring. Numera konstant iklädd nya bajentröjan. Jag älskar honom så.

Radiotips

2011-07-12T23:49:00.005+02:00

För övrigt vill jag varmt rekommendera radiointervjun som Katarina Hahr gjorde med Staffan Westerberg i P1:s serie Sommarsamtalet. Finns här.

Staffan Westerbergs "Elvaåringen" ligger förresten i min sommarläshög. Får dock se om jag nånsin blir klar med Knausgårds Min kamp 2. Fy fan vad bra den är.

Go the fuck to sleep

2011-07-12T22:19:00.005+02:00

Klockan har just slagit tio här i Kungshamns kyrka, och jag kravlar mig ur sängen ut i vardagsrummet och vidare ut i trädgården för att fånga lite solnedgång.
Äntligen sover småtrollen!

Läste ni Jens Liljestrand i gårdagens DN, artikeln Ventil för vuxnas vanmakt där han skriver om den amerikanska bilderboken "Go the f**k to sleep" av Adam Mansbach och med teckningar av Ricardo Cortés? Ha ha. En bok som är mitt i prick ju - rakt in i nutidens familjer. Hur många gånger har man inte tänkt så, somna nu rå för fan. För att livet bara är för mycket. För att man lever på ett sån sätt att det är svårt att inte få panik över att den lilla stund på dagen då man ligger där nära sina små barn tar för lång tid. Stackars barnen. Klart de inte somnar.

Jag läste artikeln och tänkte barnsligt nog "shit, känner de så i USA också?" Innan jag fick barn levde jag i tron om att nattning var mysigt, en kärleksfull stund på sängkanten då man småpratade lite om dagen som gått - en stund som slutar med att den vuxne säger godnatt, ger den lille en puss, stänger dörren om sig och går. Och den lille somnar!!! Så är det i ALLA amerikanska filmenr, och jag trodde nog på allvar att det var i USA. Tills typ igår. Då jag kom på att så är det ju såklart inte där heller.

I alla fall, för jag ska inte bli långrandigare, läs artikeln. Den är fin. Speciellt det där med att Jens skriver att nattningsstunden är en kravlös stund. "Timmarna då jag inte behövde duga för någon, då jag varken skrev, läste eller ens tänkte något kreativt, bara glodde in i mörkret och väntade på att du skulle komma till ro. Timmarna då jag bara fanns till och förmedlade trygghet och var din far."

I ärlighetens namn har det blivit bättre med åren för mig. Främst sen jag taggade ner på ambitionerna om allt annat som måste göras. Numera njuter jag faktiskt ofta av den där nattningsstunden. Och numera kör jag ofta en newageig ramsa som faktiskt funkar. Ni vet: fötterna har sprungit runt och nu är de trötta och helt avslappnade och behöver vila osv hela vägen upp till huvudknoppen och sen en sväng in i känslolivet också (allt det arga vill vila, det oroliga, det glada osv). För jag försöker, som Gunilla Bergström en gång föreslog, påminna de små om att de faktiskt har en själ.

PS: Boken, som ligger på topplistorna i USA, finns även inläst som ljudbok av ingen mindre än Samuel L Jackson. Ladda ner och lyssna gratis här. Jag lyckas som vanligt inte.

Parkteaterlove

2011-06-14T00:06:00.004+02:00

Parkteatern, Stadsteaterns sommarföreställningar med fritt inträde, är på gång igen. I år tänker i alla fall jag inte missa:

- Frida Hyvönen i Vitabergsparken den 16 augusti
- Bröderna Lindgren i Vitabergsparken den 21 augusti (jag tar med alla ungar jag känner)
- Scenkaramellen Carolina Frändes "De röda skorna" den 28 augusti i Vitabergsparken (jag tar med nioåringen)

Om jag vore i Stockholm i juli skulle jag se "Det sitter någon på vingen", sånger av Allan Edvall och dikter av Kristina Lugn. "En kärleksförklaring till människan och hennes tillkortakommanden" (jag skulle ta med Amy Chua om hon också var i stan. Troligt.)

Nu ska jag titta på dokumentären om John Lennon och NYC. Dessa varma sommarnätter inbjuder till sånt.

The power of snällhet

2011-06-13T23:39:00.003+02:00

Först läste jag en krönika i SvD Näringsliv om att det lönar sig att vara snäll (här), sen nattade jag och läste Pija Lindenbaums underbara tretton år gamla "Glossas café" som handlar om en häxmamma och en häxdotter som inte kan hålla sig från att vara elaka och förvandla alla som vågar sig i närheten, men som sedan med hjälp av en brygd förvandlar sig själva till snälla - och då får de både vänner och gäster till sitt café. Till och med rosorna börjar blomma.

Nu väntar jag på ett tredje tecken.

Tre antitigermammanboktips

2011-06-12T21:26:00.010+02:00

I fredags hände något märkligt. Det var en rekordvarm försommarkväll och jag stod i en utomhusbar i vårt kvarter, klockan var kanske halv nio och jag skulle köpa nåt att dricka. Fyraåringen stod bredvid mig och joxade med sin skateboard. "Du kan inte åka skateboard här" sa jag till honom säkert fem gånger, men han fortsatte att greja med den. Till slut var det en äldre man som stod bredvid mig som knackade mig på axeln och sa "Men varför kan han inte få hålla på med sin skateboard? Det stör ingen."
Jag häpnade. Av glädje.
Sen hade vi ett långt samtal om barnuppfostran och dess syfte och jag gick därifrån med hopp i steget (fyraåringen skatade). I korthet tyckte den äldre mannen, som var pensionerad läkare, att allt man behövde göra med sina ungar var att ge dem kärlek och prata med dem. Uppfostran i syfte att skola in ungarna i samhället gav han inte mycket för. "Nån gång måste ju samhället förändras" sa han. Sen gick vi hem och jag var en väldigt snäll mamma i ganska många timmar.

Jag tänkte på mannen och samtalet när jag läste Nina Björks text om Amy Chua i dagens DN (här). Amy Chua aka Tigermamman som alla såklart tycker hemskt illa om, men som ändå ger de flesta av oss en aning ont i magen: min unge kommer inte fixa konkurrensen, liksom, för jag är alldeles för mesig som förälder.
För konkurrensen hårdnar ju, och vårt samhället bygger på den. I Asien pluggar ungarna så ögonen blöder och där kan de och vet och orkar så otroligt mycket mer än vi i väst. Dessutom håller den svenska skolan på att gå åt helvete, och snart är det vi som sitter här och tigger om jobb. Och så dyker Amy Chua upp. Vi kan avfäda henne hur mycket som helst - den där oron finns ändå där.
Om vi inte gör något för att förändra hela skiten. "Så för varje hjärta som känner sorg över skildringar av hur man reducerar en människas hela potential, hur man tar ifrån henne den glädje inför andra människor, inför vänskap, arbete, musik och liv som bara är sitt eget mål – för varje sånt hjärta finns bara en väg att gå: ett politiskt ifrågasättande av konkurrens som grund för vad som egentligen skulle vara en gemenskap, det vill säga ett samhälle." (Nina Björk - I love her!)

Och så kan vi ju läsa. Här är några anti-tigermamman-tips:

- "Koko och Bosse" av Lisen Adbåde. En förälder som är som tigermamman fast tvärtom. "Dags att gå upp" säger Bosse. "JAG VILL INTE", säger Koko. "Slipp då", säger Bosse. Mycket uppfriskande om ett slags föräldraskap i alla fall jag många gånger drömt om (och faktiskt fortfarande drömmer om). Koko och Bosse är på bilden ovan.
- Siri Ahmed Backströms lilla bok "Jag ska försöka beskriva dig, precis så fin som du är" som är så JÄVLA FIN. Budskapet i den är att vi har näsiga näsor, tänker tankiga tankar, har magiga magar och kindiga kinder. (Jag tror att man kan köpa den på Bokslukaren på Mariatorget)
- "Lugn bara lugn" - dikter av Kristina Lugn. Always.

För övrigt är klockan över halv elva och det är fortfarande ljust ute. Våra fönster är vidöppna och jag hör jazzmusik från gatan och småprat från gården. Nånstans plingar en sån där asiatisk mobil ni vet, en sån som envetet och metalliskt spelar i vinden. Marc är ute och plockar fläderblommor i nån park, barnen sover, jag sitter med fötterna på fönsterbrädan och nu åker ett tåg förbi.

Det är en riktigt kvällig kväll.

Det bästa på mycke länge

2011-06-07T09:45:00.003+02:00

Lite sent, lite hastigt, men ändå. Här skriver Malena Jansson om förra helgens konsert på Södra teatern, den där Bröderna Lindgren, Mattias Alkberg, Nina Ramsby, Patrik Arve med flera sjöng vuxen barnmusik. "Grunden i Bröderna Lindgren heter Mathias och Andreas Lindgren, de är söner till Barbro Lindgren och har samma självklara solidaritet med barnpubliken som sin mor." skriver hon.

Ja. Det har de. Och de är smarta, snälla, coola och har kul men är liksom allvarliga ändå.

Jag är så lycklig över att jag köpte biljetter och att nioåringen och jag gick.
Jag bär med mig konserten i mitt hjärta. Faktiskt.
Och jag blev totalt Nina Ramsby-kär. Patrik Arve-kär var jag redan.

Från Duktiga Annika till Diagnos: Duktig

2011-05-30T12:00:00.011+02:00

Läste varenda ord i "Vi läser" i lördags som var en pyjamaslördag. På tok för lite barnlitteratur, som vanligt, men Marie-Louise Ekman tar upp inte mindre än fem barnböcker under vinjetten "Min bokhylla" - böcker som präglat henne. Det är "Nöff, nöff och hans vänner" av Gunvor Gränström, serierna Knallhatten och Vildkatten, hennes första läsebok ("O mor, en orm") och Pelle Snusk av Henrich Hoffman. Hon är övertygad om att böckerna har format hennes bildspråk.

Jag tror, precis som Marie-Louise, (Marie-Louise och jaaaag, vi tror) att barnböcker faktiskt präglar oss mer än vi anar. När jag läser om Marie-Louises böcker så funderar jag över vilka böcker jag minns mest från min barndom. Käcka och rakryggade flickor med skinn på näsan går som en röd tråd igenom min barndoms bokhylla. Lotta-böckerna av Merri Vik, Kulla-Gulla, Sprakfåle- och Kitty-böckerna och Anne på Grönkulla. Böckerna om Katitzi och "Röda Zora" av Kurt Held. Sen lustläste jag varenda Starlet jag kom över och Lucky Luke-albumen (Calamity Jane var väldigt intressant). Sexiga Modesty Blase nog också haft viss inverkan på mig.

När jag var yngre älskade min bror "Hästen Florian och traktorn Max" till vanvett (en historia om en stackars häst som rationaliseras bort när den moderna traktorn kommer till gården men som får ett lyckligt slut när ägaren inser att de kan användas till olika saker. Både gamla strävsamma arbetshästar och tekniska traktorer kan vara bra att ha - var och en på sitt sätt. En samhällskommentar som duger än idag), medan jag dyrkade Elsa Beskows "Duktiga Annika" om den präktiga lilla tösen som hjälper till så duktigt i det soliga hemmet.

Man kan dra slutsatser från detta om man vill.

Ni då? Kan ni se samband i era liv?

Till min konstsamling

2011-05-27T16:16:00.004+02:00

Alltså. Den här borde jag köpa. Det är en skitdålig bild av en originalteckning av Per Gustavsson. Finns just nu att köpa på Seriegalleriet på St Paulsgatan. Prinsessan som klättrar till bergets topp med hjälp av ett par klackskor (som hon dunkar in i berget med händerna). Den är fulländad. En feministisk analys av nutiden. Jag som har nån slags idé om en feministisk konstsamling. Än så länge har jag två konstverk i denna samling (en John Bauer, en Lina Antonsson). Borde utöka. Men har jag pengar?

Denna dagen, ett liv

2011-05-27T15:45:00.009+02:00

Jobba, cykla genom stan i regnkappa, gå på pilates och sen få en omgång av världens bästa naprapat (genusutbildade Hanna. Hej!), sen bibimbap på Happy på Strandvägen, cykla tillbaka genom stan i skolsken utan regnkappa, jobba lite till, följa (och lägga mig i of course) en otroligt intressant debatt på Foff-mejlinglistan om rakning och Gilettes råd till mammor samt en pratstund med SvD om näthat och polisen.

Vilken fredag.

Mitt i allt detta härliga hann jag också med att spana in Per Gustavssons originalmålningar från böckerna om prinsessan. Säga vad man vill om merchandising (vad sträng jag var!) och några av de senare böckerna om prinsessan och prinsen, men Per Gustavsson har gjort världen en tjänst med sina tuffa prinsessor. Han ritar för hand. På papper. Det är fint och färgglatt. På Seriegalleriet på St Paulsgatan 14 i Stockholm kan du titta eller köpa för ett par tusenlappar och uppåt. Man kan också köpa en plansch för en femtiolapp. Signerad. Det gjorde jag. Jag är mycket nöjd. Den där bilden illustrerar livet. Ibland känner jag mig som prinsessan, ibland som prinsen. Och lite då och då som draken.

Kvar av denna dag är teater. Jag ska se Mellanhavandet på Moment i Gubbängen.
Ur programmet: "Hur kan två människor som en gång älskat varandra och fått barn komma till det läget att de gör vad som helst för att få bort den andra ur sitt, och därmed ur barnets, liv? Mellanhavandet är en lågmäld och personlig föreställning om kärlek, jämlikhet och föräldraskap. I Sverige möts föräldrar i domstol flera gånger i veckan. Sedan ett lagtillägg infördes 2006 har antalet vårdnadstvister ökat dramatiskt samtidigt som färre par än någonsin väljer att gå på samarbetssamtal. Pjäsen utgår delvis från dokumentärt material.

2011-05-26T12:39:00.000+02:00

Helgen som kommer

2011-05-26T00:11:00.002+02:00

Ett barnkulturtips. Vassegoda.

Sov gott

2011-05-25T22:20:00.006+02:00

"God natt då alla som ångrar
det de har gjort och det de har sagt
och det de inte har gjort eller sagt,
alla som ligger och reparerar,
knyter knutar på tankarna,
broderar på orden,
lappar och syr.
Inget mer att göra idag,
men kanske i morgon, i morgon, i morgon
kanske du kan säga förlåt."

ur "God natt, god natt" av Gro Dahle och Svein Nyhus

Rapport från nattning

2011-05-25T20:48:00.006+02:00

Åkej, här kommer nu en rapport från nattningen av fyraåringen (till er som är intresserade):

Jag gjorde det. Tog "Fotbollsmatchen" av Kitty Crowther och bestämde mig för att läsa den som den är. Varenda bokstav. Det gick. Men det var fanimig svårt att uttala de där meningarna: "Men det är ju en killsport" (om fotboll) och "Men det är ju en tjejsport" (om dans).
Men jag gjorde det.
Och jag frågade fyraåringen om det var så. "Är fotboll en killsport?" frågade jag. Och fyraåringen vet vad mamsen vill höra (alternativt så tycker han inte det). Han sa "Nääää. Det finns tjejer som spelar fotboll. Och tjejer som är målvakter." Jag bekräftar. Och sen, om dansen, kommer ett purket "Jag kan i alla fall brejka". "Du kan dansa vilken dans du vill" säger jag men jag ser att han liksom processar informationen han fått. Är dans en tjejsport?

När jag frågar om varför han tror att Vera måste vänta med att byta om tills killarna är klara och duscha alldeles ensam svarar han: "Hon kom sist. Det är kö." När Vera står i duschen vill hon gråta, men inga tårar kommer. "Har du varit med om det?" frågar jag. "Ja, jag kan få tårarna att stanna kvar i ögonen" svarar han. Mitt lilla hjärta. Han fattar.

Senare hävdar fyraåringen med bestämdhet att Ivo minsann är en flicka. Han pekar flera gånger på Ivos röda skor med klackar och säger "en flicka". Men han är en han, det står på några ställen. Förmodligen, men inte säkert, är han Veras pappa.

Boken är faktiskt ganska politiskt inkorrekt (dvs verklighetstrogen, haha) på flera sett.
1. Konsumtionsgrejen: tränaren säger till Ivo att han måste köpa fotbollsskor och benskydd innan första träningen. Vera tjatar sig till de dyraste genom att lova Ivo evig kärlek tillbaka.
2. Pojkarna i laget framställs som små mobbare hela bunten. Tränaren tar inget ansvar.
3. Det där med att vinna framställs som allt. "Vi vann, de förlorade" jublar Vera och hennes lagkamrater och det skär i mig när jag läser "de förlorade". Och sen det där med att Ivo är så stolt över Vera när hon gör mål.

På något underligt sätt känns det skönt att allt det där finns med. Men jag tror att nioåringar skulle vara en bättre målgrupp. De är med om sånt här, de har börjat ana verklighetens villkor. Jag ska läsa den tillsammans med nioåringen också. Kanske rapporterar jag då med? Till er, min lilla intresseklubb som bara blir större och större.

Mest av allt känns det dock så här just nu (som jag fruktade):
nu vet fyraåringen att dans är för tjejer och fotboll är för killar. Kanske fantiserar jag bara ihop det. Hoppas. Fyraåringen kanske struntar i vad som står i boken och litar på mig?

Detta om denna bok. Den har trots allt givit mig mycket.

Kära kära Kitty (och Gudrun)

2011-05-25T11:09:00.009+02:00

Kära Kitty Crowther.

Jag tänker lite extra på dig så här i prisutdelningstider. I år får ju Shaun Than Almapriset - äran och de fem miljonerna som du fick förra året. Jag tänker på dig och riktigt myser när jag slår upp din senaste bok om insekterna med de vackra namnen Ivo och Vera. "Fotbollsmatchen" heter den och jag läser den tillsammans med fyraåringen. Men Kitty! Hjälp. Redan på andra uppslaget hettar det till. Fotbollspelarna ser så elaka ut. Och sen Kitty, sen skriver du en sak som gör att jag censurerar. Jag tystnar och hittar på nån annan mening än den som står. Så där som jag egentligen inte vill göra. Det står:

- Ivo, jag vill börja spela fotboll, säger Vera plötsligt.
- Men det är ju en pojksport! svarar Ivo.
- Ja, vadå?

Jag gör om Ivos svar till ungefär "Jaha, vill du?". Och vänder blad.
Att censurera känns inge kul.

I alla fall, vi läser vidare: Ivo ger sig tydligen direkt och skriver in Vera i ett fotbollslag (som bara består av killar) och Vera är överlycklig. Hon får fotbollskläder och skor och är hur förväntansfull som helst och går på träning. Men killarna är dumma mot henne. Och efter träningen får Vera sitta utanför omklädningsrummet tills killarna är ombytta och klara. De busar där inne, och Vera sitter på en bänk utanför. Sen duschar hon ensam. Det är hjärtskärande (se bild). Vera kastar sig i Ivos famn efter matchen och gråter. Ivo vill läsa lusen av tränaren, men det vill inte Vera. Istället går hon hem och övar och övar. När det blir match får hon sitta på bänken tills en kille blir skadad - först då får hon komma in på planen. Och skjuter mål. Förstås. Lagkamraterna hissar henne och hon får duscha först. Ivo är stolt. På väg hem går Ivo och Vera förbi en dansskola. Vera säger att hon vill börja dansa balett.

- Men det är ju en flicksport! svarar Ivo.

- Ja, vadå? säger Vera.

Lilla Vera. Vilken tuffing. Precis så där var jag när jag var liten. Ville pröva, ville utmana. Grät sedan så det skvalade (för ofta har ju berättelsen inte ett lika lyckligt slut som denna, där Vera blir målhjälte).
Min första tanke efter att ha läst boken är dock att det är en riktigt kass idé det här med att försöka förändra genom att först slå fast saker som kanske barnen inte ens har hajat. Att bokens sensmoral blir raka motsatsen till den som du Kitty säkert har menat att den ska vara. Du tänkte säkert att du ville göra en bok som visar att alla kan dansa, alla kan spela fotboll, men jag tror i min enfald att det där har min fyraåring inte fattar ännu, men efter att ha läst din bok kommer han veta och använda sig av orden "fotboll är en pojksport". (fast inte just min då för jag censurerade ju).

Sen tänker jag så jag bli blå kring det här, för någonting känns inte rätt. Jag funderar på att lösa dilemmat genom att ge boken till Stadsmissionen. Sen tänker jag att jag ska tjuren vid hornen och läsa boken som den är, de har förmodligen redan snappat det som Ivo säger. Det kan ju ge mig en chans att snacka lite med barnen om det.

Idag läste jag sedan något som fick mig att bestämma mig. Jag fick ett mejl från Gudrun Schyman (man kan prenumerera på hennes feministbrev, anmäl dig här), och där står det: "Att konstatera att individens fria val är kringskuret av kollektiva förväntningar och normer är inte detsamma som att fördöma enskilda individer, men att låtsas som att vi som individer är opåverkade av samhällets strukturer är att grovt vilseleda varje individ."

Och jag bestämmer mig för att läsa - att absolut inte censurera. Jag känner så väl igen mig i Vera. Det kommer barnen säkert också göra. Och det är ju det som är meningen med litteratur.

Boken handlar ju om något väldigt viktigt som vi alla känner av: att det finns en väldig trygghet i att hålla sig till sin könsroll och att det kan vara jobbigt att utmana förväntningar. Så är det ju. Tyvärr.

Jag kan ju passa på att berätta hur jag kände mig när jag var liten. Och att jag inte tycker att det finns tjejsporter och killsporter. Och att det finns massor av människor som inte tycker det. Men också att det faktiskt finns det. (Så kanske de slipper att bli lika chockade som jag blir över tex kommentarerna efter lek-artikeln)

Den här tycker jag att ni ska läsa

2011-05-21T14:54:00.000+02:00

Bra debattartikel.

Målarbok för vuxna

2011-05-20T12:40:00.003+02:00

Den här målarboken (gjord av Lolitta Nedoman, student på Konstfack) hittade jag på Konstig igår (en konstbokaffär på Åsögatan). Jag kan inte låta bli att se den som en kommentar på det här med frihet. Att barn smittas av vår kultur. Och att vi försöker hålla dem undan från det värsta. Att det dumma vi gör, det gör också dom. Och att det här är teckningar på folk som inte alls är fria, men agerar i en så kallad fri verklighet.

För mig är det skitviktigt att vi ser till att alla vågar prata.

2011-05-20T11:41:00.006+02:00

Usch. Jag håller på att bli pissdålig på det här med att uthärda en debatt. Jag blir oerhört frustrerad. Små missförstånd gör mig gråtfärdig. Som när en bloggare skriver att jag i Studio Ett sa att jag sagt att jag deleatar och glömmer kritik (alltså inte vill ta in motståndarna argument). Jag sa ju att jag hittills har förhållit mig så till hotfulla mejl. Jg har deleatat och försökt glömma hotfulla mejl.
Jag läser denna lilla detalj på en blogg och börjar gråta. Rustningen är sönder. Trasig. Hjälp.

Allt man säger kan användas mot en, och effekten är stark. Jag börjar misstro min förmåga att uttrycka mig.

Johan Ingerö fortsätter samtalet på sin blogg. Han försöker förstå artikeln på ett annat sätt än han gjorde i din debattartikel på Newsmill, och slår huvudet på spiken. Det är det där med att jag tror att styrd lek kan bli friare som han inte håller med om. Det är en intressant diskussion. Den gränsar till en debattartikel jag skrev för några år sedan tillsammans med Lars Strannegård, professor på Handelshögskolan, om att frihet i arbetslivet kan vara en hälsofälla. Att det många gånger kan öka ens kreativitet om man får en tydlig budget, ramar, gränser och mål för ett uppdrag. Kopplingen mellan frihet och frustration är intressant tycker jag. Liksom kopplingen mellan gränser, agendor och kreativitet. Den artikeln blev ännu mer omtalad än lekartikeln (och vi blev nominerade till årets opinionsbildare av Kompetensgalan). Det är något med frihet. Samtalet om vad frihet egentligen är.

Citat Johan Ingerö:
"Men därutöver måste barn ha tillgång till egen tid, och ges chansen att utveckla sina intressen, utan att behöva ta hänsyn till vad en eller annan genusvetare tycker är viktigt. Dels är det fel att tvinga in barn i egna politiska mallar, och dessutom är det i mina ögon ett övertramp mot föräldrarna, som kan ha helt andra åsikter."

Ja, Johan. Ljuva sommarlov! Underbara fria lek! Fantastiska tid då man är stor nog att cykla iväg och hänga tillsammans med sina kompisar utan att ha nån vuxen i faggorna. Ingen har sagt att detta ska bort. Ingen har sagt att barn inte ska få leka fritt, bara att man kanske kan kolla på den fria leken som fenomen och fundera över den. Framför allt i förskolan som ju faktiskt har ett uppdrag från förskoleplanen. Stoppa det som inte är bra (mobbing tex - ja, vad som inte är bra är en diskussion såklart), och locka barn till att testa nytt. Vi gör det hela tiden. Jag antar att de flesta föräldrar ganska ofta säger till ungarna att stänga av tv:n, till exempel.
Och ditt sett att se på världen och förskolan är styrd av dina ideologier, Johan. I så fall vill du ju att förskolan ska vara styrd av din ideologi och där ska alla barn gå, och "tvingas in i dina politiska mallar". Så skulle jag aldrig uttrycka mig, men jag lånar ditt sätt att skriva.

Vad jag inte förstår är hur någon kan tro att vi, samhället, förskolan och skolan INTE styr barn. Det gör vi ju hela tiden på olika sätt. Jag tror det är bra att vi pratar om hur (och ser till att alla vågar prata) och att vi försöker se vad det leder till. Att vi lockar killarna ur starwarsbuskarna i syfte att få dem att upptäcka bokstäver för att de inte ska komma efter i skolan ÄR ju styrning. Men den förekommer redan på alla förskolor i Sverige och är okej, enligt Ingerö. Bra. Vi är på samma spår. Det där är en genuspolitisk styrning om du frågar mig.

Att vi reagerar på ordet styrning är ju väldigt viktigt. Vi bör alla vara på alerten. Men jag får nån slags vibb av att det är tystnad som de liberala genushatarna vill åt. Jag får inte ihop det? Det är antikommunister som gapar om att genusexperter bör förpassas till Nordkorea. Cirkeln blir liksom sluten. Vad händer? Jag fattar inget. (öppet mål. "just det Tinni Ernsjöö Rappe, du fattar inget bla bla bla.)

För mig är det skitviktigt att vi ser till att alla vågar prata.

Nu blir det läsa av

2011-05-20T11:34:00.000+02:00

Äntligen på mitt nattduksbord.

Fri lek

2011-05-19T11:32:00.009+02:00

Gårdagens debatt. Tja, vad ska man säga. Det är alltid kul, men jag ångrar att jag blev så arg. Det känns liksom utlämnande. För att klara sig i det svenska debattklimatet ska man vara kall och inte visa känslor.
Jag hade önskat att det hade blivit ett samtal om vad frihet är. Om frihet finns. Om vad styrning är, och var gränserna går. Om vad experimenterande med barn är. Om huruvuda barns lek är politisk eller inte. Om förskolan ska vara politisk.
Men tiden var för knapp och min förmåga att få till detta var tydligen puts väck.

På eftermiddagen och kvällen blev det fri lek.
Eller?
Barnen och jag cyklade till stranden - men det var JAG som föreslog stranden som utflyktsmål. Sen hindrade jag dem från att blöta ner sina jeans. Jag rullade upp dem. Lite styrning där. Men mest fick de leka fritt. Jag orkade inte ens engagera mig i deras lek där på stranden. Jag satt på en bänk! Jag satt på en bänk och var lat. Barnen såg ut att ha kul.

På bilderna lite fin gatukonst från cementfundamenten under Årstabron. Den intresserade oss mycket. Man kunde leka med den.

Dagen idag

2011-05-18T09:30:00.007+02:00

Min dag i två bilder.
Och: jag ska vara med i Studio Ett idag, och prata om fri lek med mera. Lyssna 16.10.

Om drakiga drakar

2011-05-16T15:43:00.005+02:00

Jag läser Andreas Palmaers krönika om mesiga drakar i dagens DN Kultur. Han är emot. "Släpp zombier, vampyrer och drakar fria. Låt dem göra vad de är bäst på: att skrämmas. När inte ens monstren får vara otäcka, vilka ska då vara det?" skriver han apropå bland annat Christina Björks och Eva Erikssons nya "Prinsessor och drakar". Och han har en poäng. Många barn älskar läskiga saker. Mina egna går igång på grymma folksagor och trasig socialrealism. De sitter som klistrade bredvid mig när jag läser. Tänk att det kan vara sådär, tror jag att de känner.

Men just i fallet "Prinsessor och drakar" så tycker jag att de mesiga drakarna är underbara. Hela boken handlar liksom om maktförskjutningar. Mänskliga prinsessor och drakiga drakar. Figurer som fungerar i en väl inövad kontext men som inte lever upp till förväntningarna. Allt beskrivet på ett rolig och kärleksfullt sätt. Jag var rätt skeptisk när jag såg boken - "ånaj, ska nån göra prinsessor-drakargrejen en gång till. Kan vi gå vidare liksom". Men, det var ju Christina Björk (jag planerar ett kärleksbrev till dig ska du veta) och Eva Eriksson som hade gjort den och de går ju bara inte att motstå. Och visst såklart: boken är underbar. Prinsessorna är smutsiga, gnälliga, bortskämda, dåliga systrar, högljudda och vresiga OCH bor i slott och har vackra klänningar och massor av leksaker (det finns sju stycken - boken består av sju sagor, en för varje kväll i veckan). Drakarna är töntar allesammans, lite läskiga i början men töntar innerst inne (precis som läskiga typer brukar vara). Vi har läst den varje kväll i en vecka nu. Det är kärlek från stora och små.
Dessutom spiller Christina Björks textglädje över på den som läser. Det är kul. Och välskrivet. Och vilka teckningar!

Amen.

Fri lek - fri för vem?

2011-05-16T13:43:00.004+02:00

Idag är min text om fri lek publicerad i Svenska Dagbladet. Läs här.

Som vanligt blir jag matt av många av kommentarerna - rasande människor som inte riktigt läst eller tänkt som klämmer ur sig hatiska och arga inlägg. Det finns INGEN i artikeln som säger att vi ska "detaljstyra" eller "förändra" våra barn, eller att det är fel på tjejiga tjejer eller killiga killar - bara att vi ska ge dem möjligheter till kul och kreativ lek och möjligheter att pröva mer än det vanliga. Inom vissa ramar kan leken bli friare än någonsin. Det är poängen.

Rekapitulering

2011-05-13T21:14:00.006+02:00

Jag finns. Jag konsumerar fortfarande barnkultur. Men det har varit intensiva veckor. Ungefär så här:

- En resa: vi for till ett ljuvligt 25-gradigt Amsterdam för att se SKSH vinna ytterligare ett guld i manligt konstsim. Hyrde lådcykel - stor succé. Amsterdam är platt.

- En teaterpjäs: "Nu väntar tiden" på Teater Brunnsgatan 4. Galet bra.

- Ett ganska festligt morgonmöte på Rabén och Sjögren om hur man kan använda appar som pedagogiskt stöd i förskolan och skolan. Det blev blåskärm typ fyra gånger på storbildsskärmen och min mage, som är mycket känslig för teknikstrul, fullkomligt skrek: inga skärmar på förskolan. Bespara ungarna detta. Please. Full bakåtsträvarpoäng kanske, men i och med att många har fullt sjå med att hålla ungarna borta från skärmarna hemma kanske vi borde fortsätta i samma sköna skärmlösa stil på förskolorna. Eller?

- En åttaåring som har blivit nioåring.

- En utebliven förnyelse av prenumeration. KP ja. Inte för att vet huruvida Ola är skyldig eller ej, men sånt här smittar. Jag håller med Malena Janson som i Helsingborgs dagblad skriver om hur Ola & gänget på Bonnier tidskrifter låter ungarna (och oss) hänga i luften. Ola sköter det hela fenomenalt dåligt.

- En ny blogg att följa. Malena Jansson igen. Hej!

- I övrigt: Skambyrån (f a n t a s t i s k t), landet, en ny balkong, sjösättning, jobb, läsning av "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)" av Annelie Jordahl (mycket bra) och den fenomenala antologin "Smarta små upptäcker naturen" (som jag kommer återkomma till) och en mycket kaloristinn efterrätt ur Johanna Westmans senaste "Första måltidsboken".

För övrigt funderar jag på att stämma SVT och "Huset fullt av hundar". Hundtjatandet här hemma håller på att ta kål på mig.

Så där ja. Nu är jag ikapp igen.

Dagens fråga

2011-04-28T22:17:00.000+02:00

Hur är man en bra förälder?

Hur är man ett bra barn?

(från Unga Klara)
(och mig)

Dagens dikt

2011-04-28T11:01:00.002+02:00

Apropå Patrik Sjöberg.

"Kom ihåg att du bestämmer
vem som kroppen din får röra.
Och om någon på dig klämmer
vet du vad du måste göra.

Tjejer, killar - hör nu opp!
Om nån tafsar så säg stopp!
Sparka, skrik dig hes och bit!
- Stick och brinn din dumma skit!

Sen berättar du för alla,
var inte rädd, du måste tjalla!"

Ur "Magic, Cilla och Baby - ramsor om tjejer, killar och grejer" av Eva Lundgren

Mitt vilda liv

2011-04-28T10:49:00.007+02:00

Amanda Erikssons böcker är alltid fina och relevanta. Alla här hemma gillar dem. "Ärtan går luciatåg" har vi läst massvis med gånger, och "Mitt andra liv" är grym (om ett barn som är avundsjukt på hur kompisens familj lever, äter och inreder (mycket guld) och får byta familj några dar).

Nu är Amandas senaste bok här, och den heter "Mitt vilda liv" och den handlar inte som somliga kanske tror om syndigt sena nätter vid Rivieran, utan om en pojke som får tillbringa sommarlovet hos sin morfar någonstans långt norrut i Sverige.
Morfar bor i kåta. Bara det. Det är eldar som sprakar, vargar som ylar, fiskar som nappar. De dricker vattnet från bäcken, kollar älgar och morfar spelar gitarr framför lägerleden.

Alla rätt. Supermysigt.

Men HALLÅ: det är i mitten av juli och becksvart på natten. I boken alltså. Det poängteras till och med. Och syns på omslaget.

Vilket generalfel.

Jag - ett Sirifan

2011-04-28T10:01:00.005+02:00

Kära Siri Ahmed Backström,

tack för att jag fick vara med på din examination igår, på Konstfack. Du har ju gått mastersprogrammet Storytelling (grafisk design & illustration) och ... shit vilken utbildning det verkar vara. Fem bilderböcker hade du gjort, och jag vet inte hur mycket du vill att jag ska skriva om dem här men de var så fina allihop och speciellt en av dem berörde mig så mycket. Jag kan inte sluta tänka på den. Det var boken "Jag skall försöka beskriva dig precis så fin som du är". När jag läste titeln tänkte jag att oj det blir svårt. Hur kan man beskriva någon man älskar precis så fin som den person är?

Men, Siri Ahmed Backström, du lyckades. Jag är stum av beundran. Och rörd. Du är en poet i text och bild.

Som jag sa igår: det ska bli så skoj att följa dig.

Här kan alla som är nyfikna på Siri kika på en av de andra böckerna i slutprojektet - "Våra liv".

Barn&Ung i Dagens Nyheter

2011-04-12T21:25:00.000+02:00

Grannfrun recenserar.

Frank Zappa vs Vitnos

2011-04-04T13:57:00.005+02:00

Jag blir faktiskt så till mig i trasorna av det här med att creddigt folk plötsligt tar "Grottbjörnens folk" till sitt hjärta att jag bara måste läsa om. Inte bara Auel, utan också Sidney Sheldon, Jackie Collins, Kitty och Vitnos. Sånt som jag minns att jag ÄLSKADE när jag var yngre. Men som jag liksom glömt bort. Inte odlat.

För ett tag sen satt vi några stycken på en fest och pratade om att stå för det man gillade när man var tonåring. Då pratade vi musik. Att vara tjej och ha gillat Howard Jones och Gyllene tider och sen i 18-årsåldern träffa snubbar som gillade Frank Zappa och Supertramp och plötsligt finna sig själv lyssnandes på deras musik samtidigt som man smusslade undan sina egna gamla plattor i garderoben. Vi sa att det var hög tid att stå upp för tonåringen man var.

Vissa på festen fattade, andra inte. Fattar ni?

Bra präktigt

2011-04-04T11:39:00.007+02:00

Bara att köpa, låna, sno (närå), alla ni som vill att ungarna ska ha koll på naturen. Bra nivå. Fina teckningar. Klokt urval. Relevant fakta. Nu väntar vi bara på boken om träd och en om fåglar. Jobba på Björn Bergenholtz - vi gillar det.

Och ni vuxna som ännu inte är på Kerstin Ekmans nivå kan också ha stor glädje av de här böckerna. Om man säger så. Jag säger bara: barnfaktaböcker. Så rätt, så lagom. Kunde jag dessa fiskar och dessa blommor vore jag stolt som en tupp. Bokunge är inne på samma spår.

PS: Visste ni att den utrotningshotade malen, som lever längst ner i det mörka djupet i sjöar och åar där den känner sig fram med sina långa skäggtömmar (!), kan bli tre meter lång? TRE METER LÅNG.

Jag mötte Mumin

2011-04-04T11:37:00.003+02:00

Jag mötte Mumintrollet på Götgatan i söndags. Lite deppigt. Han var väldigt smutsig om fötterna och höll på och krumbuktade sig och hoppade och vinkade till alla som gick förbi. Väldigt omuminskt, helt klart.

Pojken, flickan och muren

2011-04-04T10:46:00.004+02:00

Åkej: mer om Ulf Starks och Anna Höglunds nya "Pojken, flickan och muren" (som jag lovat).

Den är skitbra. Först och främst är den politisk. En utblick i världen. Det behöver ungar. Det behöver vi alla. Sen är den poetisk i både uttryck och handling (som ju är på temat längtan - pojken och flickan och deras familj har blivit deporterade från sitt hem, en gård med apelsinträd, som numera ligger på andra sidan den förhatliga muren. De längtar på olika vis.). Den är vackert skriven, och trubbigt realistiskt men ändå just poetiskt illustrerad. Vackra bilder av vemodiga människor och dystra miljöer. Utöver allt detta innehåller den äventyr och spänning. Barnen älskar den, både fyraåringen och åttaåringen (den är i perfekt nivå för hennes första läsa-själv-erfarenheter). Dessutom är det rena rama grundkursen i poesi - som en reducerad version av Snälla poesiskolan (som Anna Hallberg har i DN på lördagarna). Det är nästan det bästa med boken tycker jag. Att den beskriver poesi - hur man kan läsa och vad poesi kan göra. Flickan Sulafa både läser och skriver. Hon förstår poesin "med hjärtat", och hon och den gamla lärarinnan Khadeija läser tillsammans, dricker te, håller tyst och "låter dikternas ord surra omkring inne i huvudena som tama bin". Pojken längtar och försöker ta sig över muren för att hämta saker hemifrån, flickan säger att är man diktare så "kan man röra sig vart man vill". Med orden. Så sant.

Det enda jag kan tycka är lite synd med boken är de traditionella könsrollerna. Flickan är passiv, killen aktiv. Men det finns ju såna flickor - och det finns såna pojkar. De måste ju också få finnas i litteraturens värld. Alla böcker kan inte spegla motsatsen i någon slags iver att förändra världen. (Något som Sverker Lenas är inne på i texten om Snurran, Leni och Stor-Emma i dagens DN. Som för övrigt också förvånar mig. I slutet av texten skriver Lenas "Att tjejer skulle ta lika självklar plats i verkligheten som i bilderboken är föga troligt, men Lilla My lär i vilket fall le i sin himmel åt dagens alla retfulla motvallstjejer". Alltså Lenas - jag kan på nolltid trumma ihop ett gäng motvallstjejer i samma kaliber som Snurran, Leni och Stor-Emma. Hör bara av dig om du är intresserad av ett möte.)

Och jag storknar när jag läser Ulla Lundqvists recension av boken i dagens DN (här). Hon skriver att Adham är aktiv "på pojkars vis", och "Sulafa finner (på flickors vis) tröst i dikter". Övertramp. Pinsamt. Dumt.
Hallå, det är 2011.

Grottbjörnens folk minsann

2011-04-04T10:38:00.005+02:00

För övrigt är jag mycket nöjd med att "Grottbjörnens folk" äntligen får upprättelse. Vi är många som förpassat denna läsupplevelse till nån insamling därför att den inte ansågs som fin litteratur, utan snarare som något man borde skämmas för att ha i bokhyllan.

Jag blir sugen på omläsning när jag lyssnar på P1:s Biblioteket om Jean M Auel (här) och läser Ann Heberleins text "Livspussel i eldarnas tid". Herregud - det är inte bara Auel som får upplevelse - det är också jag (som tonårig läsare).

PS: Auel-inslag från Svt:s Babel här. Tipstack till papa Claes.
PS2: Auel kom just med den sista delen i serien om Ayla - De målade grottornas land.

En av Banksys bilder på muren

2011-03-30T10:22:00.000+02:00

Muren

2011-03-30T10:11:00.009+02:00

Jag kan inte bestämma mig. Vilken bild är bäst. Boken, "Pojken, flickan och muren" av Ulf Stark och Anna Höglund är f a n t a s t i s k, så det passar bra att den får stor plats här - alla bilderna får ligga kvar och göra det - bara TA PLATS. Banksy-boken råkar vi ha, och det passade sjukt bra att plocka fram den och titta på de målningar om frihet som Banksy gjort på muren som Israelerna byggt i Palestina när vi hade läst ut "Pojken, flickan och muren". Bra för oss alla att se den fruktansvärda muren i bilderboken "på riktigt" på bild. Muren är 70 mil lång, och säkert åtta meter hög. Fatta! Världens längsta fängelsemur. Effekten blev stor av att titta på Banksy-bilderna (dem kan man ju också se på nätet, här till exempel) och läsa mer om muren. Barnen ställde massor av frågor. Storögt, ni vet.

Jag ska skriva mer om "Pojken, flickan och muren" snart. Ska bara.

Grattis Shaun Tan

2011-03-29T23:48:00.004+02:00

Grattis Shaun Tan till årets Alma-pris.

Du blir en ny bekantskap att stifta. Det ska bli spännande. Jag slank in i en bokaffär på vägen hem och nosade lite på en av dina böcker, Ankomsten. Den enda av dina böcker som finns översatt till svenska än så länge vad jag förstår. I den finns bara tecknade bilder. Som en serie, men helt utan ord. Ser fint ut.

(Och grattis till Kabusa förlag som ger ut Tan)

Om dörrar, öppna och stängda

2011-03-29T22:55:00.015+02:00

För ett par månader sedan läste jag Tove Janssons "Sommarboken". Sen dess tänker jag väldigt ofta på den. På farmoderns (Tove Janssons mamma Signe Hammarsten Janssons) sätt att vara tillsammans med sitt barnbarn, den sexåriga Sophia (Tove Janssons brorsdotter). Den gamla och den unga därute på den klippiga ön där de befinner sig, den karga, trygga och varma relationen dem emellan. Jag har aldrig läst om en liknande relation. Den är väldigt inspirerande och oduktig och jag rekommenderar alla föräldrar (och far- och morföräldrar) att läsa boken. Bättre än Jesper Juhl, jag lovar.

Den passage jag oftast tänker på är en där Sophia tidigt om morgonen ligger i sin säng och blir påverkad av kylan där ute och elden där inne och lite rädd för ön. Det är april och kallt, isen ligger fortfarande. Hon blir orolig, ön liksom tar sig in i deras lilla stuga tycker hon. Hon väcker sin farmor och frågar:
"Är du säker på att dörren är stängd?"
Hennes farmor svarar:
"Den är öppen. Den är alltid öppen, du kan sova alldeles lugnt."
Och Sophia rullar in sig i täcket igen. "Hon lät hela ön flyta ut på isen och vidare fram till horisonten. Just innan hon somnade gick pappan upp och lade in mera ved i spiseln."

Vackert. Eller hur.
Ett så fint sätt att se på dörrar.

Jag tänker speciellt på den här passagen när jag läser "God natt, natt" av Gro Dahle och Svein Nyhus. I den finns en vers som också handlar om dörrar och trygghet, fast på ett helt annat - mer traditionellt - sätt. Dörren är en av alla saker som läsaren liksom respektfullt säger god natt till.

"God natt då dörren som håller allt där ute ute och allt här inne inne. Du håller vakt du dörr, så att jag kan sova tryggt."

Detta om dörrar. Jag tänker mycket på dem. På om de ska vara öppna eller stängda. Låsta eller olåsta.

Stian och Roy

2011-03-29T09:25:00.002+02:00

Alltid kul när två favoriter slår sina påsar ihop. Denna gång den norske författaren Roy Jacobsen (läs "Segerherrarna"!) och barnboksförfattaren och illustratören Stian Hole - som gjort omslaget till Jacobsens nya "Underbarn".

Gamla konstiga fabler

2011-03-25T13:55:00.008+01:00

Fabler är litteraturvetenskap i Uppsala för mig. Träiga berättelser med otidsenliga budskap som jag var tvungen att läsa. Ändå slänger jag mig över Rabén och Sjögrens nya utgåva av Aisopos fabler". Nu då, tänker jag. Nu kanske någon kan förmedla fabler på nåt intressant sätt. Förordet är spännande. Författaren (eller snarare tolkaren), den sydafrikanska Beverly Naidoo, tror att Aisopos var afrikan. Varför finns det annars så mycket afrikanska djur med i hans fabler? Varför liknar de till formen afrikanska berättelser, som till skillnad från europeiska sällan slutar lyckligt?

Det är ett fint förord om Aisopos och hans berättelser och deras funktion. Men fablerna, ja själva fablerna och deras sentenser funkar ju inte längre. En handlar om två barn som har en far som ska dö. På dödsbädden berättar pappan att det finns en skatt nedgrävd i trädgården. Barnen gräver och gräver - men ingen skatt. Däremot gav trädgården frukt som aldrig förr därför att de har grävt. Sensmoral: arbete är den verkliga skatten. "Vadå?" säger åttaåringen. "Blir det så om man gräver upp trädgården?", "Lurade pappan dem?". Jag bläddrar vidare.
En annan handlar om en sköldpadda som vill kunna flyga precis som örnen. Han övertalar örnen att lyfta honom högt upp i luften och sen släppa honom. Sköldpaddan trillar ner på marken och dör. Sensmoral: Man kan inte få någonting att hända genom att bara önska sig det. Åttaåringen: "Vadå?" "VADÅ?" Hon vill förstå. Jag kan inte förklara. Hör mig själv säga att man får öva sig och arbeta om man vill någonting. "Men en sköldpadda kan ju aldrig lära sig flyga" säger åttaåringen. "Nääää", säger jag.
Vi läser "Apan och fiskarfänget" (åttaåringen är tokig i att fiska). En apa spanar in några fiskare som håvar in fisk i sina nät. När fiskarna lägger sig för att vila (siesta!) hoppar apan ner och testar deras nät. "Det där ser lätt ut" säger han, men han trasslar in sig i näten och drunknar. "Varför började jag fiska utan att först lära mig hur man gör?" är det sista apan ropar. Sensmoral: befatta dig inte med något du inte förstår.
"Oj" säger åttaåringen.
"Tur att vi har flytvästar när vi fiskar" säger jag fåraktigt.
....

Vi läser nåt annat.

Lyssna här på litteraturvetaren Erik Zillén som pratar om just detta i Vetenskapsradion forum. Han säger att fabeln kom till Sverige under medeltiden, men att berättelseformen uppfattades som omodern redan i början av 1800-talet. Att fablerna "bygger på en människosyn som vi med vår mer komplexa psykologi och antropologi tycker är för enkel. Våra moraliska dilemman är mer komplicerade än de var på Aisopos tid." Säger Erik. Och jag håller med.

Rapport från bönolympiaden

2011-03-25T09:41:00.002+01:00

Bönolympiaden fem dagar senare. Det går undan. Den längst ner i vänstra hörnet leder.

Snurran är tillbaka

2011-03-24T22:33:00.006+01:00

Den kaxiga kattflickan Snurran har länge varit favorit här hemma. Det är nåt oemotståndligt med tonen i böckerna om henne. Nu finns det en ny bok, som vanligt är den skriven av Eva Bergström och illustrerad av Annika Samuelsson.

Scen:
dagis

Roller:
huvudpersonerna Snurran (som ju är svart) och Saltis (som är vit), fröken Majsan samt de övriga förskolebarnen Sussi, Pussi och Tussi

Intrig:
Snurran och Saltis är ovänner och bråkar hela tiden. Majsan är trött på dem. Stackars Sussi, Pussi och Tussi blir typ bifigurer på sin egen förskola. De vill sluta på dagis, för allt kretsar kring Snurran och Saltis som strular och tar plats. I slutscenen blir Snurran och Saltis vänner, men då är fröken Majsan så utmattad att hon sätter sig ner. Sussi, Pussi och Tussi leker själva i ett hörn.

Tja. What to say? "Snurran på dagis" skildrar en helt vanlig dag på en förskola nånstans i Sverige. Socialrealism. Att Snurran är tjej - som ju faktiskt nyanserar bilden lite - missar mina barn helt. "Vilka är pojkar?" frågar jag - båda barnen pekar på Snurran och Saltis. "Vilken är Saltis?" - båda barnen pekar på den svarta katten (som ju i själva verket är Snurran), "vilka är flickor?" - barnen bläddar fram en bild på Sussi, Pussi och Tussi.

Så självklart ba.

Njut

2011-03-14T23:04:00.005+01:00

Nyss på vår balkong. Så fint. En rosenbönsolympiad förbereds.

Och ja, det är alla tiders bästa barnfaktabok som ligger där i hörnet. "Linnea planterar kärnor frön och annat" av Christina Björk och Lena Andersson från 1978 (som är definitivt slut på förlaget och som jag inte hittar på vare sig antikvariat.net, bokbörsen eller tradera. Det finns ett ex här, ganska dyrt - men värt.)

Om att köpa ny bikini och sånt

2011-03-13T11:07:00.008+01:00

Angående de där Adbåges förmåga till föräldrainlevelse. Här är några exempel. Bilderna säger så mycket om hur det är att vara förälder. Nyss var man där, obekymrad på väg hem från stranden. Nu är man här, kånkandes, dubbelvikt över bilens bagageutrymme, skällandes från framsätet. Herregud, det var ju alldeles nyss man satt där bak och lyssnade på den där föräldern som röt i från framsätet. Stön.

Bikinibilden är också på pricken. Kanske hittade man inte den där överdelen som egentligen hör ihop med underdelen på bikinin. Kanske är byxorna utslitna och hängiga, och handlar ny bikini gör man inte för det är typ bara snäppet roligare än att ha vinterkräksjukan. Eller så bryr man sig bara inte om att de inte hör ihop, det finns så mycket att att tänka på.

It´s paybacktime för alla lata dagar man slappat sig fram som barn helt enkelt.

PS: alla bilderna är från Emma Adbåges "Vi hittar Smulbert" från 2009.

Nytt från supersyrrorna Adbåge

2011-03-13T10:35:00.006+01:00

Volià vårtecken. Tulpaner i vas och pastellvackra nyutkomna barnböcker som helt uppenbart matchar varandra i såväl färger som tema. Och vilka böcker! Så träffsäkra. Rakt in i småbarnsfamiljers universum. Lisen Adbåges "Stor-Emma" (intressant att hennes huvudperson heter som hennes tvillingsyrra) fångar på pricken hur det ofta är när barn ska hänga med på vuxenmiddag. Lilla Emma följer motvilligt med, och väl framme uppmanar alla vuxna henne att leka med värdfamiljens dotter Stor-Emma (som är en riktigt härlig skitunge). Emma söker tröst hos sin mamma som avvisar på ett sätt som gör att det svider till i föräldramagen på åtminstone mig: "Nej, kläng inte upp här, säger mamma. Sätt dig hos Stor-Emma istället". Emma går in på toaletten en stund för att bara få utrymme. Pappan är schysstare (jag driver min tes om braiga pappor vidare som ni märker...) och tar emot Emma i sitt knä och tröstar henne en stund. Lagom till att Emmas familj ska gå hem finner tjejerna varandra. Såklart. Då vill Emma inte gå hem.

Emma Adbåges "Leni blir en bebis" (uppföljare av "Leni är ett sockerhjärta") handlar om (allas?) vår dröm att få vara en bebis då och då. En bebis som inget kan och som måste få full uppmärksamhet och omsorg. Lenis pappa har ett tålamod att beundra (med tanke på att han faktiskt har en alldeles riktig bebis att serva samtidigt som Leni bebisar sig för fullt). Ännu en helyllefarsa med andra ord. Utan tjat vinner han: på sista uppslaget förvandlas Leni plötsligt till en häst. Hon har fått vara bebis en stund, och längtar nog till den fart och kompetens hon som fyraåring (kanske?) brukar ha.
Det är bra och modernt och snyggt och alla rätt. Igen.

Jag har länge fascinerats av Lisen och Emma Adbåges förmåga att sätta sig in i inte bara småbarns- utan också föräldrarollen. Att de som vad jag förstår inte har några barn ännu (de är i 28-årsåldern), kan sätta sig in småbarnsfamiljen så ofattbart bra. När jag var 28 tänkte jag inte så mycket på vare sig det ena eller det andra. Jag hade fullt upp med att vara 28.

På tal om pappor: Madickens farsa

2011-03-11T16:42:00.002+01:00

Något härligt:

Vårsolen skiner, vissa sitter på uteserveringar. Det är fredag. Jag får ett kul uppdrag, tränar lite, köper ljusrosa tulpaner och ett danskt rågbröd på Rivalbageriet. Hämtar barnen och åker hem till ett glänsande hem. Vi har köpt en storstädning av Hemfrid, fallit till föga och utnyttjat rut-avdraget trots att jag är emot det. Bidraget alltså.
Sätter mig ner och pratar med barnen när jag kommer hem. Känner mig lite som Madickens pappa. En fin människa med tid över.

Ljuva medelklassliv! Jag är så tacksam.

Alfons på Boulevardteatern

2011-03-11T00:28:00.003+01:00

Förresten har jag glömt att berätta att jag såg Boulevardteaterns uppsättning av "Hur långt når Alfons?" förra helgen. Den annonseras för fyra- till åttaåringar, och jag tog med en viss fyraåring och viss åttaåring.

Själva boken och frågeställningarna i den är ju närmast filosofiska, och ganska avancerade från och till. Var tar en människa slut? En del av en följer ju med hem till en person man varit dum emot till exempel. Och om ens äppeldoftade andedräkt inspirerar nån annan att baka en äppelpaj - har man då en del i den pajen? Boulevardteatern har valt att göra barnbuskis av det hela och det skrattas och ropas i salongen - men mest bland de under fem. Åttaåringen håller på att förgås av tristess, och jag med på slutet om jag ska vara ärlig. Men Alfons pappa, spelad av David Tallroth, räddar föreställningen. Sötare farsa har Alfons aldrig haft liksom.

Barn och konst

2011-03-11T00:15:00.005+01:00

Det här ska jag gå och se. Den 16 mars öppnar Bonniers Konsthall en utställning om barn och konst. Killen på bilden ovan är med i konstfilmen "I See a Woman Crying", konstnären Rineke Dijkstras verk om barn och deras möten med konst. Killen är del i en grupp skolbarn som kollar på Picassos målning "Gråtande kvinna" från 1937, en museipedagog pratar med gruppen om bilden och barnen talar om den - vad de ser, vad de tänker, vad de refererar till.
- Jag får en känsla av att barnen talar i egen sak, om splittrade relationer i sin egen omgivning, säger Camilla Larsson som är curator på Bonniers Konsthall.
Den 16 mars kl 18.30 är dessutom konstnären på plats för ett samtal.

Att ta barns kulturupplevelser på allvar är klurigt och viktigt. Samma gäller ju deras upplevelser av böcker. Jag är mycket intresserad.

Angående barnbokspappor

2011-03-10T10:20:00.011+01:00

Tidernas sämsta barnboks-farsa måste väl ändå vara Hans och Gretas pappa som ganska omgående ger efter för tjat från nya frun om att det finns för lite mat därhemma och lösningen på detta är att lämna barnen i skogen och låta dem bli uppätna av vilda djur. Illustrationen ovan är från Opal förlags fina "Grimms bästa sagor", illustration av Svend Otto S.

Emils pappa Anton är kanske inte heller en drömpappa, men han är hästlängder bättre än Hans och Gretas. Huruvida Loranga är en bra pappa eller en fruktansvärt dålig kan jag inte bestämma mig för. Åttaåringen och jag fnissade ett tag åt meningen "Loranga är en jättebra pappa, han bryr sig inte om nånting." häromdagen. Pippis pappa är lite vek måste jag säga, och Abbes farsa i Madicken söp så det stod härliga till Ja, förr fanns det kassa pappor i barnböckerna. Både helt vanliga bortskämda pappor som inte tog mycket ansvar (Muminpappan), sen - på 60- och 70-talet, pappor som satt i fängelse, som drack för mycket, som stack och gud vet vad.

Idag är pappor så gott som alltid hyvens pappor. Ett undantag är Svein Hyhus och Gro Dahles pappa i "Den arge" (den översta bilden) - han finns och han är en dålig pappa. Mammor tillåts vara mer nyanserade (exempelvis i Pija Lindebaums "När Åkes mamma glömde bort" Anna-Clara och Thomas Tidholms "Snälla barn"). Förmodligen beror detta på vårt samhälles behov av att göra män till mer pappor och samtidigt lösgöra kvinnor från mammarollen. Ni vet: männen ska ta motsvarande steg in i hemmet som kvinnorna har tagit ut på arbetsmarknaden. Men visst är det lite konstigt, för visst finns det massvist med kassa pappor då som nu. Varför får de inte plats i böckerna?

Vad säger ni: vilka nyanserade pappor finns det i dagens barnböcker?
Och vilken är tidernas sämsta pappa. Slår ni Hans och Gretas?

PS: gamla mamma-inlägg från Grannfrun kan man läsa här, här, här och här. Bland annat.

Solsidan vs en god bok

2011-03-08T20:51:00.008+01:00

Åkej.

Förmiddag: får Ä N T L I G E N ett sms om min bevakning på pianopall från Blocket, ringer snabbt som ögat, är först och tar bilen till Karlaplan och köper den. Bara så där. Omkring 600 kostar pianopallar på Blocket numera och de är högvilt. Pianon skänks bort, de små pallarna är rariteter. Lassar in pallen i bilen och passar sen på att ta en kopp kaffe med en kompis som bor i faggorna och som är föräldraledig med en åttamånaders godisbit. Vi pratar i över en och en halvt timma om förlossningar (igen) och hur märkvärdigt superkonstigt det är att man som nyförlöst inte erbjuds debriefing. Några timmar hos en psykolog, helt enkelt. Jag minns hur det var veckorna efter förlossningarna: folk frågade "hur gick förlossningen", jag tänkte "har du åtta timmar så kan jag berätta" men svarade "bra". Förlöst men ändå oförlöst kan man säga.

Lunch: Sushi. Tio bitar - bara lax. Det gör jag inte om. Variation förnöjer. Gäller även lunchtallrikar.

Eftermiddag: 20 minuter på gåbandet på gymet och därtill fem minuter på träningscykel tar i princip knäcken på en före detta diskbråckspatient kan jag meddela. Men de första tio minutrarna kände jag mig euforisk över att vara i gång. Smidig och härlig som Jane Fonda. Den känslan är borta nu. Nu mer drakkänsla.

Utöver allt detta glädjer jag mig över recensionerna på Pija Lindenbaum-operan "Min mamma är en drake" som visas på Göteborgsoperan (fram till den 9 april i Skövde, efter det i Göteborg, och sist i Borås). Recension i DN här, och i Expressen här.
Och ja just det ja: den där läraren som i ett brev hem till sina nioåriga elevers föräldrar uppmanar till läsning av en god bok på söndagkvällarna istället för titt på Solsidan (hon gillar inte att barnen leker Solsidan på rasterna - läs mer här) - heja den läraren tycker jag. Solsidan borde sändas klockan 23.45 på söndagskvällar. Ingen borde kolla på det. Jag gör det, varje söndag typ, men jag önskar så att jag hade en sträng fröken som sa åt mig att läsa en god bok istället. Jag skulle bli en bättre människa av det. Det är jag säker på. Suck.

"En bok" - based on an app?

2011-03-04T09:59:00.006+01:00

Se på denna knasiga och härliga man. Det är som att hela han går in för att bevisa att han är en man med barnasinnet kvar.
Det är monsieur Hevrvé Tullet, författare till nyutkomna "En bok" (som i flera tidningar och på många bloggar recenserats tillsammans med lika nya "Det är en bok" vilket känns relevant, båda två drar lans för boken mot datorn).

Hervé är nog en man som tycker att kreativtet är det viktigaste i livet. Och det är ju viktigt. Men konstigt nog så känns det som att Hervé slår knut på sig själv och skapar en bok som känns som att den är baserad på en app. "En bok" hade varit PERFEKT för iPad. Däremot är det i mina ögon en bok som på ett tydligt sätt visar just på en boks begränsningar. Den luras. "Gnugga på den gula pricken", vänd blad och den gula pricken har förvandlats till en blå prick. Skaka boken lite, vänd blad och prickarna ligger huller om buller.

Det underligaste är, att den verkar inte ens finnas som app.

Den fyra- och femåriga testpatrull som läst boken håller i och för sig inte alls med mig. De tycker den är kul. De skakar och blåser och vrider och vänder. Känns som en relevant avslutning på detta inlägg.

Innergårdens lov

2011-03-02T21:24:00.008+01:00

Jag är en total sucker för stadsinnergårdar. När vi flyttade tillbaka in till stan från förorten för tre år sedan hamnade vi med vilje i ett hus med en fin gård som blev barnens - och vår - trädgård. Bättre än en trädgård förresten. Det är bilfritt, fullt av andra ungar och kräver minimal insats. Åttaåringen vill att vi ska lobba för höns på vår gård. Det återstår att se hur det går.

Det finns gårdar och det finns gårdar. Det finns dystra, mörka och alfaltsbelagda och det finns helt underbara. I mitt bokreafynd, den tio år gamla "Stockholmsgårdar" av Karin Mehlis och Susanna Blåvarg, finns de underbara med. En av dem är gården i kvarteret Pyramiden här på Södermalm. Gården omringas av Blekingegatan, Götgatan, Skånegatan och Östgötagatan. Där bor Mati Lepp har jag hört - han som bland annat ritar Billy-böckerna. Och där bor uppenbarligen Billys mormor också, hon som sköter om grisarna i "Billy och grisarna" (med text av Birgitta Stenberg). På gården i Pyramiden hade de både grisar och höns för ungefär tio år sedan. Imponerande. Djuren finns inte kvar, men gården är grym att leka på ändå. Kvarteret sanerades på 70-talet och då revs murar och många av gårdshusen för att skapa en stor gemensam gård med lekytor, bollplan, odlingslotter och bersåer.

Nu vet ni.

Myten om Wu Tao-Tzu

2011-02-28T16:48:00.006+01:00

Att gå in i väggen är vi många som vet mycket om. Jag undrar varifrån uttrycket kommer? Idrotten? Jag minns att vi övade oss på att flytta väggen till bakom mållinjen när jag sprang 1500-meterslopp under min tid som friidrottare. Och nu "kör vi ända in i kaklet" hör man ibland folk som jobbar på prestationsinriktade företag säga. Från simsporten?

En som verkligen gick in i väggen var kinesen Wu Tao-Tzu, en kille som enligt legenden först målade en muralmålning och sen såg en port in i den som han klev in i och försvann. Sven Lindqvist har skrivit en hel bok om detta, "Myten om Wu Tao-Tzu" från 1967. En annan som säkert har inspirerats av myten är Tove Jansson. I hennes "Pappan och havet" målar Muminmamman en väggmålning av Mumindalen inne i fyren som familjen tillfälligt bor i och där mamman vantrivs. Trotsigt, helt olikt Muminmamman, målar hon växter och föremål som hon saknar hemifrån och hon målar in flera versioner av sig själv. Sen blir hon rädd, och står framför sin målning och "vill hem från den här förskräckliga ön och det elaka havet... Hon slog armarna kring sitt äppelträd och blundade. Barken var skrovlig och varm. Ljudet av havet försvann. Mamman hade gått in i sin trädgård."
Forskarna har tvistat om huruvida mamman blir galen här, eller vad som egentligen händer. Men klart är att hon faktiskt går in i väggen. Och blir osynlig. Hennes familj ser henne inte när hon är därinne i väggen.

Antagligen har även Gro Dahle och Svein Nyhus inspirerats av myten. I deras "Snäll" försvinner den ordentliga lilla Lussi in i väggen.
"Inte bara lite. Inte bara några minuter. Inte bara ute på tjejernas toa. Utan alldeles borta, alldeles långtbortiväck försvunnen."

Om Wu Tao-Tzu någonsin kom ut ur sin tavla vet jag inte. Muminmamman gjorde det, och Muminpappan kommenterar hennes frånvaro med följande ord: "Du får inte skrämmas så där, sa pappan. Du måste tänka på att vi är vana vid att ha dig inomhus om kvällarna." Mamman svarar lite trotsigt (faktiskt) "Det är just det som är det förskräckliga, suckade mamman. Man behöver omväxling. Man blir för van vid varandra och allting är likadant, inte sant älskling". (Och pappan stirrar osäker på henne men mamman bara skrattar och fortsätter att sy).

Lussi kommer också ut ur väggen till slut. Efter att hon känt "ett pirr i halsen. Det kittlar och surrar. Det fräser och susar, brusar och spränger. Ett skrik tränger fram ifrån magen. Och skriker växer sig stort i munnen. Och leendet spricker i tiotusen bitar. Och Lussi reser sig upp och skriker. ... För Lussi far rakt ut ur väggen så att stickorna sprätter och murbruket yr. Och Lussi är tre gånger tre och dubbelt upp synlig. Och Lussi skriker så taket skallrar. Nu får det vara nog! skriker Lussi. Och det får det." När hon kommer ut är hon lortig och stark och skriker och skrämmer in sin pappa i skåpet. "Ända till Finland hörs hon. Bannemej.".

Nog flirtar texterna med varandra? Och visst är de bra.

Aktivitetstips, del 1

2011-02-28T16:36:00.007+01:00

Grått, gråare, gråast. Ja, så känns det utomhus ganska mycket just så här års. Här kommer därför tre tips på aktiviteter som funkar för oss att göra inomhus just denna vinter. Saker vi gör som känns roliga när vi inte läser, tittar på tv, spelar tv-spel eller frustrerat röjer omkring. Bara så att ni inte får för er att vi sitter och är perfekta. Ni vet.

Bild nummer ett: Barnalfapet. Ett riktigt bra spel om man kan läsa och skriva.

Bild nummer två: Kortspelet "Svarte Petter", roligt för alla över tre. Och under tio kanske.

Bild nummer tre: origami. Hur kul som helst och koncentrationskrävande. Fina videolektioner finns på youtube.

Nu är helgen vecka 8 slut

2011-02-28T13:31:00.010+01:00

Träffa Vodou som numera pryder vårt köksfönster. Visst är han skrämmande lik en artist. Vilken? (Tävling på grannfrun. Fint pris utlovas.)

Halva familjen var och såg Etnografiska museets succéutställning Vodou i Stockholm (lång kö som gick fort) och tillbringade sedan en bra stund i Etnografiskas verkstad. En ständig favorit. Verkstaden alltså.

Grannfrun i senaste Vi föräldrar

2011-02-26T11:48:00.001+01:00

Tre snödroppar i min själ

2011-02-26T11:30:00.002+01:00

Idag öppnar det nya biblioteket Tiotretton på Kulturhuset i Stockholm. Ett ställe för barn mellan tio och tretton, "för dem som vuxit ifrån det barnsliga men fortfarande har behov av vuxen närvaro" som Katti Hoflin sa i DN i veckan.

I höst öppnar Palatset på Riddarholmen i Stockholm - ett kulturhus för 6- till 18-åringar. Otroligt spännande.

Och i dagens DN läser jag att Teater Brunnsgatan fyra ska göra en storsatsning på barnteater. Underbart säger jag. Först ut är en pjäs för fyraåringar och uppåt, med texter av Kristina Lugn och musik av Nina Ramsby. Alltså allvarligt: Låter inte det helt fantastiskt? Boka.nu.

Mina reafynd so far

2011-02-26T11:23:00.001+01:00

Digman-digg

2011-02-26T10:58:00.007+01:00

Kära Kristina Digman. Du målar så fint. Dina böcker är alltid en fröjd, lite gammeldags lyckliga. Oproblematiska och idylliska. Du kallar också dig själv för "något så omodernt som en lycklig människa" på din hemsida. Där skriver du också "Om man som barn lär sig att se och uppleva saker runt omkring sig; blommor, insekter, fåglar, moln eller upplever glädjen av att läsa böcker och lyssna på musik så hittar man minst en lycka om dagen, livet ut. Tror jag." Det kanske funkar. Förmodligen.

När jag såg att du gjort illustrationerna till KFUM/KFUKs kalender 2011 blev jag glad. Glad över att kunna få lite Digman-lycka varje dag hemma i köket. Jag är uppväxt med de där kalendrarna. Bråkade med min lillebror om vems tur det var att dra av dagens lapp - för att inte tala om vems tur det var att klistra på månadsmärket. När han gjorde det blev det alltid så snett. Jag tänker fortfarande på året på det där sätter som KFUM-kalendern är upplagd. Som en kvadrat. Vintern där uppe, lite kort. Våren en lång väntan på sommaren som liksom ligger där nere som årets bas. Och hösten, slutspurten och uppförsbacken.

Väskan som du målat (som är på bilden ovan) såldes på Bukowskis i förra veckan för 2 250 kr. Undrar om du kunde ana det när du satt och arbetade med den? Och undrar om köparen kommer att resa med den, eller bara ha den hemma som ett konstverk? Hoppas att den ska ut och resa. Kanske till Hermanus allra längst ner på Afrikas sydspets? Den lilla staden utanför Kapstaden där huvudpersonen i "Min lilla apa bor", och som vi i vår familj är så sugna på att resa till efter alla genomläsningar av denna pärla till bok (skriven av Ulf Nilsson, illustrerad av dig).

Ni som ännu inte upptäckt Kristina Digmans värld: läs Sandvargen-böckerna (skrivna av Åsa Lind), "Lilla vinterboken" (skriven av Görel Kristina Näslund), fina "Dagbok från hönshuset" (skriven av Barbro Lindgren) och "Min lilla apa" förstås - lite svår att få tag på men väl värd att kämpa för.

Nä, nu tror jag att jag ska övertala fyraåringen att stänga av tv-spelet så att vi kan gå och ut spana lite moln minsann. Wish me luck.