Kristina Axén Olin igen

En sak till: är det inte symboliskt, nästan övertydligt, att Kristina Axén Olin stod hemma och bakade bullar när allt hade brakat ihop och hon hade ställt in onsdagens jobb? Varför gjorde hon det? Det måste varit överjaget som tagit över. "Hjälp: jag måste vara nyttig på något vis: jag bakar bullar som barnen kan äta när de kommer hem".

Vad är det med bullar? Varför har de kommit att bli synonyma med supermamman? Kanske för att de är de mest tidskrävande bakverk man kan ställa sig att göra kanske. Då är mamman där hon skall vara: i köket. Liksom.

Vad tror ni?

Halleluja!

"LOVE the way he smiles at 2:59" har en person skrivit under denna video på Youtube. Yes! Själv är jag alldeles galen i sättet han slänger med huvudet på (exempelvis vid 2:16).

Är jag 17 år igen?

Kul för mig i så fall!

Jag håller inte med henne politiskt, men är beredd att ...

Är det inte för jäkligt, det här med Kristina Axén Olin? Hon fixar inte att vara ensamstående och samtidigt hög politiker.
Är det henne eller jobbet det är fel på?
Jobbet så klart. Självklart behöver vi människor som hon i politiken. Vi måste få bli representerade av ensamstående morsor med höga ambitioner, också. Jag vill leva i en värld där även såna har makt.
Varför hjälpte inte hennes parti henne mer? Gav henne fler medarbetare? Tydligare ramar? Avlastning? Typ fem sekreterare och sovmorgon då och då.
Va? Vad säger ni?

I love Jamie

Middagstips: Det finns ett recept som jag lagar oftare än något annat, och det är ugnstekt kyckling med en citron uppstoppad mellan benen med rosmarinrostade potatisar. Det är dögott och enkelt att fixa ihop. Allt du behöver är en timme till godo innan middagen skall stå på bordet.
Ni som har Jamie Olivers bok "Middag med Jamie" kan slå upp det på sidan 18.

Och ja, jag vet att ni kommer tjata om att höra om när jag intervjuade honom. Men det får jag berätta mer om en annan gång. Nu måste jag jobba lite. Marc konstsimmar och barnen sover, så det är fritt fram.
Förresten har vi köpt en rostfri kyl till nya lägenheten. Det är typ 10 år efter alla andra, men lite fränt ändå. Eller?

På DN debatt idag

Vad säger ni om Stig Hadenius utspel?
Det är inte utan att man håller med.
Vi måste stoppa tokiga jävlar som vill döda små barn INNAN de gör det.

Idag

I förmiddags lämnade Rebecka Edgren Aldén och jag in vår bok till förlaget.
Ni kan inte ana vilken grym känsla det där är.
Nu känner jag mig aningslöst stark, redo att sätta mig in i nya ämnen. Som hemskolning, till exempel. Jag hade en långt samtal med en kvinna som hemskolar sina barn idag på förmiddagen. Alltså: hennes barn går inte i skolan utan lär sig det de behöver genom henne och hennes man och deras vänner och kontakter. Hon verkade vettig, och var inte religiös. Hemma hos henne vaknar alla när de är utsövda, sedan äter de långa frukostar där de diskuterar det som står i tidningen, spelar lite piano, läser högt eller pratar om ditt och datt. Sen gör de något annat. Det hela lät fint. Jag kommer göra något om henne och hennes tankar om skola och utbildning, så ni som blir nyfikna kommer att få läsa mer.

Sen pratade jag med flyttfirman som skall hjälpa oss till Södermalm, hittade (äntligen!) pappret där ramnumret på min stulna cykel står, drack lite kaffe med kompis-Björn och surfade småhus i Älvsjö tillsammans med honom. Hemnet är ju alltid kul. Det är han och hans familj som är intresserade - inte jag (om ni undrar).

Och nu på kvällen har jag tränat för första gången på en och en halv månad. Det kändes helt rätt. Men kondisen var lite skadad. Ett tag fick jag för mig att spinning-ledaren håll ögonen på mig för att hon trodde att jag var nära en kollaps... Tja, vem vet? Gött var det i alla fall att flåsa loss lite.

Ciao.

Modiga mamma-apan

Förresten: jag måste bara avslöja mig själv.
När sexåringen och jag hade läst ut två kapitel ur "Min lilla apa" (som hon förresten fick på sitt födelsedagskalas i söndags, en helt könssegregerad tjejmiddag by the way) så var läget följande: polisen hade med hjälp av den lilla pojken som är bokens huvudperson fått ut aporna som svinade i pojkens familjs hus, och alla aporna försvinner skriande iväg mot skogen efter att en person skjutit ett varningsskott i marken för att skrämma iväg dem . Bara en apa, en mamma-apa, är kvar i trädgården, där hon tjutande hoppar omkring trots varningsskotten.

Sexåringen berättar om boken vid frukostbordet dagen efter. Hennes version är "alla aporna blev rädda och stack, det var bara en mamma-apa som var kvar. Hon var supermodig och tuff.".
Varpå jag (mitt pucko) myndigt förklarar: "Näe, jag misstänker att hon var kvar för att hennes lilla bebis-apa finns kvar inne i huset. Hon var nog orolig."
Utan att tänka efter ett dugg.
Jag ångrar mig. Även om jag hade rätt. Ulf Nilssons mamma-apa var ju orolig för sin bebis (nu har vi läst ut boken). Men sexåringen hade ju också rätt. Mamman var tuff som stannade. Pappan drog.

Apkalas

Vet ni vad som kan hända om man glömmer stänga fönstret om man bor i Sydafrika? Hualigen. Det kan sluta i katastrof. Apor kan ta sig in, och väl inne så river de ut böcker ur bokhyllan, sliter ner gardiner, krossar porslin, bajsar och kissar överallt (och när de är klara så stryker de sina bajsiga rumpor mot väggar och möbler...). Det här har jag och sexåringen lärt oss genom att läsa Ulf Nilssons (han som tidigare skrivit grannfruns älsklingsböcker om döden: fina "Herr Muffin" och "Alla små döda djur") senaste bok "Min lilla apa".

Jag tycker alltid att det känns så uppfriskande med perspektiv från andra länder i barnböcker. Så väldigt mycket i dagens barnboksflod är berättelser som bekräftar barnens svenska vardag. De behövs ju såklart också, men nu skall i alla fall jag ut och leta efter fler berättelser från andra länder.

Här har Ulla Rhedin skrivit om boken i dagens DN.

På Sös

Nu är en av mina närmsta vänner och föder barn.
Så stort.
Så ogreppbart.
Så fantastiskt.
Det kommer komma en ny liten vän till våra liv.

Push woman.
Jag tänker på er alla tre. Och får gåshud.

Om strävan efter att passa in...

En vän ringde nyss och berättade följande tänkvärda grej.

I går, på min sexårings födelsedag, ringde först min väns åttaåriga dotter till min dotter för att gratulera. Den obligatoriska frågan förstås: vilken present var din bästa?
Sexåringen svarade: en barbie. (Jorå, på kvällen dök en barbie upp, till sexåringens lycka. För inte kan man överleva med enbart sex barbiedockor?)
En timma senare ringde min kompis son, 10 år. Han ställde samma fråga, men fick ett annat svar, nämligen jordgloben.

Streetsmart av sexåringen?

Ps. Hur gulligt är det inte att dessa två, en av mina äldsta vänners fina barn och sexåringens idoler, ringer och grattar? Man blir gråtmild för mindre.

Ps igen: Barbisen ovan har vi faktiskt här hemma. hur komiskt är det inte med bajsplockarstickan som hör till detta kit? Finns det såna i USA?

En vägg som flyttas

Oj, oj, oj. Just nu är det mycket att göra i grannfruns liv. Bokdeadline: skriva skriva skriva skriva för att lämna på måndag samt flytt och renovering av lägenheten. Och det vanliga: mat, tvätt, lek, natta, städa. Nåja, vi har dragit ner på städningen. Det råkar ofta bli så när just jag har mycket att göra på jobbet. Hmmm. Kanske för att vi har viktigare saker att göra då? Eller vad tror ni? Några tolkningar? Några feministiska?

När jag var uppe och kikade i nya lägenheten häromdan så sa Miro (en mycket bra snickare som hjälpt oss med våra senaste tre lägenheter) plötsligt: "Köket är lite litet. Matplatsen blir trång. Vi kan flytta köksväggen 40 centimeter in i sovrummet om du vill." Halleluja. Vilken kille. Vilken idé. Så just nu håller Miro på att göra just detta krångliga. River den gamla, fem meter långa, väggen och sätter upp en ny, 40 cm längre bort. Sovrummet blir stort ändå. Och köket är ju det viktiga, precis som alla ni som gett mig råd längre ner i bloggen skrev. 40 centimeter, tänker ni, det är väl inget. Jodå. Det är massor. Två hela kvadratmeter. Det kommer märkas hur mycket som helst.
(Ni vinner en kopp kaffe i mitt kök allihopa. Bara så ni vet. Puss)

Nu: Rufus Wainwright tolkar Judy Garland på högsta volym hemma hos grannfrun. Man skriver så bra till det. Snart kommer sexåringen och en kompis hit. Dagis stängt idag. Just idag. Sista arbetsdagen innan deadline. Of course.

Spark!

I flera veckor har jag funderat över hur vi skall kunna ta ettåringen och sexåringen till dagis respektive skola på Söder, alltså en förälder tar båda barnen. Sexåringen åker ju inte vagn, vi har inte ens nån dubbelvagn, och hon är svårt att få att gå längre sträckor. Buss eller Christiania-cykel har varit de lösningan jag kommit på.

Men så blev min cykel stulen härom natten, den stod i trädgården och nån gick bara in och tog den. Fy! Med barnstol på pakethållaren och allt. Fattar inte tjuvar att cyklar med barnstolar på är ganska skitviktiga i en förortmorsas liv? Går inte bara att undvara sådär.
Konstigt nog stod det en sparkcykel där istället. Jag fattar inget, men sexåringen sparkar glatt runt på den nu, och förra helgen var vi inne i stan och övade. Det gick hur bra som helst! I lagom fart tog vi oss fram, sexåringen, ettåringen, vagnen och jag. Hurra.

Men:
Vad tycker ni? Är sparkcykeln vår nu? (Vi har frågat alla på gatan om det är deras, men inte.)

Och av nån anledning får jag inte in denna video i min blogg, men ni som orkar kan kolla möjligheterna i sparkcyklarnas värld (de verkar oändliga):
http://www.youtube.com/watch?v=l_t-FiFXEjg

Is that good, or what?

Vi är så glada idag

Idag blev vår femåring en sexåring! Hurra. Hon fick en jordglob och en ryggsäck och en dag på Skansen och ett fint vinglas till samlingen. Och ett litet armband med ett tillhörande läppglans som hänger och dinglar från länken.

Gissa vilken present som var mest underbar i sexåringens ögon?

Schnyggestövlar?

Är inte detta extremt kul?

Oj, när jag flyttar från min posha förort hoppas jag aldrig mer få höra resonemang om bristen på delikatessaffärer på ön, skvaller om Nordeamannen eller prat om hur jävla underbart det är på ställen som Ski Lodge i Lindvallen.

Och kanske slipper jag se 58 par fötter i Hunterstövlar vareviga dag?
Vem vet?
(Kanske jag till och med skaffar ett par själv? För jag har en märklig känsla av att min borgerliga sida kommer att blomma när jag väl installerat mig på bortre Södermalm. Det gäller ju att balansera, eller hur? Men godsägarstilen med gummistövlar och för liten dunväst i nån naturfärg och tillhörande fyrhjulsdriven kärra - den kommer aldrig funka för mig.)

Ovanligt stökigt...

Jag sitter och jobbar vid köksbordet, och alldeles nyss kom femåringen in med en kompis.

Kompisen till femåringen:
- Men OJ, varför är det så stökigt här?

Femåringen (utan att tveka):
- Det skulle det vara hemma hos dig också om du hade en lillebror som hela tiden stökade ner.

Tack till femåringen!
Men det känns tufft ändå för en mamma med sjuka ideal. Tufft ända in i märgen.

Sorgligt nog.

PS: Det är inte ettåringens fel att det ser ut som det gör. Inte bara i alla fall.

Hej då glassbilen (hoppas jag)

Det här håller jag fanimig med om.
Köp aldrig nåt från den vidriga Glassbilen.

Rufus

rufuism

Det borde vara varje radhusmorsas rättighet att nån gång i livet först få biljetter till en så ofantligt häftig grej som Rufus Wainwright på Dramaten, sen få njuta på åttonde raden i två timmar och efter det ta ett par glas vin i marmorfoajén medan Rebecka Hemse dj:ar och sen (det är inte slut än, på långa vägar) glida över till en av sviterna på Berns och dricka champagne tillsammans med den coola katt som fyllde 40 och hade party där, för att senare på kvällen åka några våningar ner och mingla i barnen och prata lite strunt med den läckraste artisten på hela jäkla jordklotet: Rufus him self.
Det är sant. Så var min lördagskväll. Som grädde på moset fick jag skjuts hem till förorten genom vårnatten (svinkall) bak på min mans vespa.
Ibland behöver man en sån kväll extra mycket.

Hej

Jag är på banan igen. Tror jag.
Jag läser till och med morgontidningen igen, har inte gjort det på några veckor på grund av ... tja .. en kris. Och så läser jag, nu på morgonen med en tekopp i handen, en text om Dominica Peczynski i SvD "Min helg" och bara älskar ett citat. "När kvinnor i min ålder (jag, grannfruns anm) vill visa upp en perfekt fasad med det perfekta förhållandet, ett perfekt hem och bli en slags kvinnliga martyrer, då går jag nog åt andra hållet. Jag vill inte förmedla och belasta min dotter med allt jag har gett upp för hennes skull. Jag har inte offrat någonting, inte min karriär, min figur, eller mitt sociala liv. Jag ger henne inte dåligt samvete som hon får gå i terapi för senare. Jag är inte den sortens kvinna."
Oj, Dominica, hur har du blivit sån? Jag vill också. Jag är "den sortens kvinna". Som jobbar stenhårt på att allt skall vara bra, så där bra som det ser ut i tidingarna, som ens allra bästa minne av sin egen barndom - hela tiden. Jag vet att min strävan är falsk och omöjlig, men hur skall man veta var lyckan bor då?